En hotad idyll

Under alla år jag har skrivit texter och tyckt till om saker har jag alltid framhållit det logiska och objektiva framför det mystiska och känslosamma. Men givetvis finns det ämnen som blir meningslösa om man inte kan släppa den stoiska sargen och ge sig hän bland känslorna.

En idyll är något som blir mycket subjektivt att försöka definiera. Det är något helt grundat i nostalgi och känslor. Ofta totalt irrationella sådana, men ändå väldigt viktiga för många. Det är i regel heller inget problem att tala om idyller, eftersom ämnet oftast är oproblematiskt.

Men när man använder det för att försvara något, då blir det inte lika enkelt. Då blir idyll ett retoriskt vapen, vars syfte är att just tala till folks känslor. Då blir idyll allt annat än harmlöst.

En sådan idyll är centrala skåne, kring trakterna av Lyby och Norrto där jag bor. Det är jordbruksbyggd i ett kulligt och stenigt landskap där bönderna fått slita genom århundradena för att göra landskapet odlingsbart och bördigt. Många små fält korsas av detta slit i form av stenmurar. Det är egentligen med skånska mått mätt inget jättebra odlingslandskap, inte om man jämför med de bördiga jordarna på söderslätt eller utanför Lund. Men slit och hårt arbete har ändå gjort det till en rik jordbruksbyggd, fylld av småbyar och slingrande vägar. Vid en första anblick är det heller inte lika vackert som Österlen eller Bjärehalvön ur turistsynpunkt, men sakta genom åren har ändå en rad verksamheter etablerat sig här som just livnär sig på turism. Och det mesta tyder ju på att turism i Sverige är en växande bransch. Inte minst i en framtid då miljön kanske kräver att vi tänker om kring långa flygresor till fjärran länder. Och det dessa trakter kan bjuda på är ju en känsla av trygghet och något genuint. Något i brist på andra ord: väldigt skånskt.

Nu var det här ingen text som försökte sälja in min trakt för turismnäringen. Utan min text handlar om det luddiga begreppet idyll. För samtidigt som jag kan försvara ett landskaps existensberättigande med att det är en idyll, kan någon avfärda det med att idyll är något subjektivt och emotionellt.

Och det är ju just det vi ser ske nu här där jag bor.

Ett gruvbolag har precis inlett sina provborrningar här i jakten på vanadin. Ett mineral som används för bl a batterier. Det är lätt att åberopa vanadin ur ett emotionellt perspektiv som något viktigt just för miljön. Inte minst för att utvinningen av det i andra länder har kantats av exploatering och miljöförstöring. Kanske ska då det organiserade Sverige ta sitt ansvar så att inte det blir värre i tredje världen. Ser du pojken i Afrika som kryper runt i leran döendes av tungmetaller? Ja lite så ska du se när försvararna av skånsk gruvdrift försöker tala till våra samveten.

Problemet är ju att detta är ett väldigt kasst argument för människor att axla ett ansvar. Inte minst när det är det enda argumentet som egentligen finns till varför det ska ske på svensk mark. ”Det är bättre om det sker här”.

För vem då? För personen som bor i tredje världen? Kanske. Personen slipper ju ett stort gruvhål som förstör miljön. Men på vilket sätt är det bättre för personen i Lyby att istället få detta gruvhål och alla kända och okända risker det innebär?

För här har vi ju då personer som bor i en idyll. En idyll som utan tvekan är under hot om gruvdriften med stora dagbrott blir aktuell. Genast skulle enorma sår rivas upp i landskapet som kommer göra det svårt att tala om idyll. Det talas om 300 ggr 300 meter enligt gruvbolaget. Andra nämner 500 ggr 500 meter. Och gruvbolaget vars arbetare och ägare alla bor på andra platser talar gärna om hur obetydligt detta är. Och att allt ju ska återställas om 20-50 år. Men vad händer om man vill expandera med fler gruvhål? Landskapet har ju trots allt redan tappat större delen av sitt attraktionsvärde. Vad gör då tre fyra till stora dagbrott? Inte mycket alls faktiskt. Landskapet är ju redan rätt så förstört som det är.

Och återställas? Vad hjälper det mig att det om en generation eller två kommer finnas en onaturligt och ofta erbarmligt ful fejknatur på platsen som knappast lär duga för jordbruk. Som kanske inte ens FÅR användas för jordbruk pga tungmetaller.

Vad fick jag ut av det egentligen när mitt bed and breakfast slutade locka till sig folk i jakt på en lugn avkrok bland skånska rapsfält och åkermarker redan 20 år tidigare? Vad hjälper det ekobonden som är livrädd för att hans grödor inte ska gå att sälja om det börjas ryktas om tungmetaller i grundvattnet som ett resultat?

Den enda som gynnas är markägaren som kompenseras för marken där själva dagbrottet hamnar. Ingen annan av de 10000-tals som bor i trakterna och som kan riskera få sin idyll förstörd. Ok nu ljög jag medvetet. Två andra parter till gynnas. Dels staten som säkerligen får in skatt. Dels gruvbolagets aktieägare. Och marknadspriset på vanadin hålls ju nere om det finns tillgång, och då får ju Yun Lee i Shanghai en mobiltelefon som inte behöver kosta 15000 utan 10000. Jättebra. Verkligen. Och jo, rent teoretiskt ska väl gruvarbetarna handla lunch. ICA Kvantum i Hörby tjänar några extra tusen i månaden. Det uppväger ju allt. Låter jag lite raljant nu? Ja men det är ju för att det är så absurt att gräva efter andra fördelar som gruvdriften för med sig. Det blir så erbarmligt ynkliga spekulativa vinster. Så fånigt att det får det berömda ”trickle down economy” att framstå som rena nobelprisvinnaren i rationell jämförelse när folk letar efter vilka vinster en gruva som denna skulle ge en byggd. Och glöm arbetstillfällen. Dessa bolag anställer inte primärt lokalt. Det är inte ens säkert de anställer i Sverige.

Ett annat stort problem kring det hela är ju att det finns så många frågetecken. Så många ”men tänk om” som avfärdas som just emotionella argument med mindre värde från de vars hela förespråkande då är ett enda emotionellt argument.

Men vilka andra mer rationella argument skulle det egentligen existera? Rena kalla logiska fakta som finns visar oss ett stroppigt,aggressivt gruvbolag som har allt att ljuga. De har t om betett sig hotfullt. Och deras chef kallade trakten för ”just farmland”. Vem kan rent rationellt hävda att detta låter som ett bra och pålitligt bolag som kommer göra sitt bästa för alla drabbade? Ja, det är ”bara jordbruksmark”, som också är leverbröd för 1000tals direkt och indirekt.

Och det är folks hem.

Det visar oss att med inga undantag alls är gruvor i skiffer en smutsig affär. De objektiva kalla fakta visar oss att det inte inte lokalborna, de som påverkas, som får något för gruvan. De få pengar som kommer tillbaka till folk kommer hamna i statens fickor, 60 mil bort. Man hade ju kunnat sälja idén väldigt mycket bättre till lokalbefolkningen om det vore kommunen som fick skatteintäkter, men så är det inte.

Så ja, att åberopa att något är en idyll, för att försvara dess existens, är absolut emotionellt kopplat, men också det enda rationella en boende här kan göra.

Det enda man rent rationellt KAN se som boendes i en trakt som lever av att vara en idyll är att allt kommer bli sämre. Det vore faktiskt otroligt irrationellt att sitta och tycka att det är bra för bygden med ett gruvhål som inte gynnar någon här, men som tvärtom garanterat skulle göra det mesta sämre. Hur mycket sämre är svårt att säga. Men garanterat sämre.

Och då har vi inte direkt berört två andra stora risker här. Dels om olyckan är framme och naturen och vattnet förstörs. Den risken vill såklart gruvbolaget tona ner. Men faktum är att skånsk skifferbergrund är så pass uppsprucken att de kan inte garantera att spillvatten läcker ut.

Men också den där andra lite luddigare känslan som detta kommer med, nämligen pandoras box.

Vad kan ett gruvhål leda till? Tre till i Lyby? 200 till överallt i skåne? Det går ju faktiskt inte att säga. Det beror ju på omständigheterna.

Allt som krävs för det är ju att vi får ett prejudikat i detta ärende som gruvbolagen kan hänvisa till. Och att marknadspriserna på diverse metaller i skånsk alunskiffer blir tillräckligt stora för att gruvdriften ska bli lönsam. Då kan man med åberopande av fattiga barn i tredje världen ganska enkelt motivera att skåne ska grävas upp. Det är ju så emotionella argument om solidaritet och ansvar funkar idag.

För som sagt, makthavare och förespråkare bor ju inte här. I princip är det bara om ”sommarstället” på Österlen hotas som stockholmaren bryr sig. Det är ju så det funkar när idyller hotas. De räddas bara när personen med makt själv råkar se sin idyll hotas.

Vi hade ju öht inte ens haft den här diskussionen om alunskiffern låg under de stora fina villorna kring Stockholms skärgårdar. Då hade vi både hittat rödlistade arter, kulturminnen och alternativa lösningar för att rädda en idyll ska ni se.

It's just farmland
It’s just farmland – Men också min idyll och mitt hem.

4 svar på ”En hotad idyll”

  1. Fint och beskriver väl vad många känner men vänligen ändra texten men ICA Kvantum. De upplåter mark till en Veto.nu skylt mot gruvdrift.
    Hälsningar Susanne

    1. Mycket bra synpunkter. Det har talats om en liten gruva på 300×300 m. Men gruvbolaget lockar sina investerare med uppgiften att 10 000 ha innehåller. brytvärd skiffer. Då krävs ju på sikt 1111 sådana små dagbrott!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *