Facebook och yttrandefrihet

Som skribent eller bara allmänt aktiv på nätet vet man att det där med det fria ordet är en rätt så komplicerad fråga både tekniskt och moraliskt. Det finns en del grundpremisser att tänka på dock. T ex att det inte finns något ämne som är totalt okontroversiellt. Och att det du åsyftar inte alltid är det folk ser. Och att det finns alltid någon som bestämmer vad som gäller. Ordet är aldrig fritt.

Jag sitter själv aldrig i öppna forum av det skälet. Dels för att det inte ger mig så mycket att läsa en massa förvirrade illa insatta åsikter om saker, men för att det alltid leder till att man ser eller själv stöter på någon situation där någon måste tillrättavisas enligt någon annan som varken begrep eller ville begripa vad man sa. Det som du ser som humor eller sakliga argument, kan en annan tycka är ”att gå över gränsen”. Resultatet är nästan alltid det samma – någon tystas. Ibland för att lagar absolut brutits, men ibland för att känslor sårats och osynliga gränser har korsats. Vissa ser inte problematiken med att tysta den som sårar andra. Tvärtom, den som vill försvara någons rätt att få säga saker lär få räkna med att det är den som behöver förklara sig och inte den som vill tysta.

Stora företag som Facebook jobbar extra hårt med att inte försöka stöta sig med någon är ett exempel på verksamheter som hellre fäller än friar saker i sin jakt på det som kan stöta sig med någon. Det är ju givetvis omöjligt och konsekvensen är ju att man då stöter sig med alla dem man tystar i denna strävan. Men någonstans i den stora affärskalkylen finns det garanterat algoritmer som kan visa att den smällen är mycket mindre jobbig att ta än den andre. Ett gäng personer som vill skämta om en älskad politiker är sannolikt mindre besvärliga rent PR-mässigt om de tystas än politikerns hängivna fans som blir upprörda över humorn om deras politiker. Facebook väljer således i nio fall av tio att gå vägen där man tystar den som vill skämta om något om det som man ska skämta om inte har en allmän aura av sig att ”alla skämtar om det/hen”.

Jag råkade själv ut för just Facebooks märkliga censur för ett tag sedan. Först trodde det jag berodde på att det automatisk systemet faljerat och missförstått, men så var inte alls fallet eftersom beslutet faktiskt vidhölls efter att jag överklagat. Då har ju rimligen en människa tittat på ärendet.

Jag blev således tystad i ett dygn. Kan tyckas som oproblematiskt, och så var det också ur den synvinkeln kring min rätt att få vara aktiv där, om man ignorerar kring VAD jag tystades kring – nämligen humor – och i mina ögon helt harmlös sådan. Det var heller inte min humor eller min produkt, utan saker jag hade hittat. Saker jag sett delas många ggr av andra. Saker jag verkligen måste anstränga mig för att ens kunna begripa vad det var som kunde tänkas ha ”brutit mot våra regler”.

Det ena var ett foto på katter som ser ut att ha Hitler-mustasch och frisyrer, det andra var en Ken-docka som liknade Hitler. Den gemensamma faktorn var alltså Hitler. Så det är uppenbart att Facebook inte uppskattar Hitler. För jag tror ju inte det handlar om att man vill skydda Hitler från humor. Nej jag är ganska säker på att det handlar om en total och trubbig beröringsskräck kring Hitler som fenomen, där man helt enkelt knappt kommer att kunna nämna Hitler, utan att Facebook väljer att fälla – utan hänsyn till kontexter. Det är möjligt att väldigt kritiska kända dokumentära texter/filmer/bilder om Hitler skulle frias, men inget annat. Man ska i a f helt enkelt inte skämta om Hitler – för då kan någon imaginär kund bli stött.

Man kan säkert tänka att ”jo, det stämmer nog, någon kan säkert ta illa vid sig att man skämtar om något så allvarligt som Hitler”. Fast det är ju ett helt historielöst perspektiv kring hur människor alltid har hanterat det vi ogillar. Nämligen just med humor. Det finns få saker som avväpnar en individs karisma och lockelse som att man på ett effektivt sätt skämtar om den.

Jag har tänkt på det där flera gånger. Man tittar på allvarliga dokumentärer om nazisterna och fascineras. Just för att dokumentären, i sin jakt på objektivitet och korrekthet, då måste återge variabler som onekligen är fascinerande kring nazisterna. Deras framgångar. Deras grepp om ett folk. Deras krigslycka. Deras visioner. Allt ofta osande av mystik och episka proportioner, eftersom det var så de levde och drömde och ville skildra sig själva. Du kan helt enkelt inte göra en dokumentär om nazisterna utan att visa saker, bedrifter, propaganda och andra nästan mytiska aspekter av dem.

Det är lätt att hävda att man bara äcklas av nazisterna – men mäktiga imperier facinerar oss. Styrka och kraft fascinerar oss. Seriemördare och monster fascinerar oss. Den som påstår annat saknar totalt insikt om människor och vår historia.

En av få saker som finns som avväpar detta fenomen är faktiskt humor. Där man sticker hål på denna kusliga/fascinerande bubbla – med att driva med dem. Mobbaren på skolgården blir inte så stor och stark om du kan få andra att skratta åt honom eller hur?

Således jobbade också nazisternas motståndare med satir kring nazister och Hitler som ett av deras starkaste vapen. Det vi hatar och stoppar – måste vi också se till att folk skrattar åt för att vara riktigt säkra på att det inte ska locka någon. Det måste bli löjeväckande helt enkelt. Visst finns risken att man då både stöter sig med offer för ondskan och att man kanske reducerar hotbilden, men ingen kan förneka hur avväpnande det är för ett monster som gynnas av skräck att bli skrattad åt.

Så i all sin strävan att vilja trampa på all form av glorifierande av nazism och skydda dess offer så missar Facebook helt just satirens jättevikta syfte och makt. Facebook agerar alltså snävt och historielöst – och kontraproduktivt i värsta fall. Ta bort humorn om Hitler och du riskerar stå kvar med endast monstret som fascinerar oss.

Men det är ju ett privat företag säger du. De får ju göra som de vill? Ja så är det ju. Finns inga lagar som garanterar och reglerar yttrandefrihet inom det privata någonstans i världen mer än kring saker man inte får sprida någonstans – men det är ju inte dessa lagar som Facebook lutar sig på alena, utan en egen värdering. Den så kallade företagspolicyn. Disclaimern. Den du får ta del av till viss del när du snabbt klickar dig förbi den när du blir medlem på en sida.

Och när man blir så dominant och inflytelserik som Facebook är det ju heller inte så enkelt som att oliktänkande bara kan välja någon annan kanal så blir allt bra och fritt. Facebook är ju med och skapar en ny världsbild med sitt agerande. Deras policy påverkar allt och alla. Pandoras box är öppnad. Och deras ideal – som är en slags nervösa moralregler med rötter i lite allt möjligt amerikanskt blir mycket mer påtagliga och påverkande för oss alla än våra nationella lagar blir. Amerikansk företagsetik blir plötsligt svensk de facto-lag kring vad som får sägas. Nu sitter vi således där med värderingar som trycks ner i vår hals. Värderingar som handlar om en märklig sörja av nymoralism, beröringsskräck, politisk korrekthet men framförallt att innehållet inte ska påverka vinsten negativt.

Och det är allt annat än oproblematiskt.

Jag har ingen aning om hur det ska kunna lösas. Jag tror heller inte det finns några incitament att försöka lösa det. Det är vad det är bara och vi har själva valt denna ganska skrämmande väg och utveckling.

Det vi kan göra – så länge det är tillåtet – är åtminstone göra som man alltid gjort – är att prata om det – och skämta om det. Fast dels vet man ju inte hur länge Facebook accepterar humor om sig själva (enligt många mer konspiratoriska källor har de inte gjort det på länge, och klämmer ofta åt satir riktad åt företaget, för att inte tala om mer allvarlig kritik).

Dels är det svårt att skämta om. För det är ju helt enkelt så absurt helt utan humor att humor om Facebook blir lite som humor om dansband. Man slår in världens mest öppna dörr. Och där står ett totalt humorlöst dansband som i princip har total kontroll på allt som sägs omkring dig. Ingen skrattar. Man kan riktigt höra hur dammet lägger sig över publiken.

Och om du nu tycker att Facebook minsann inte är den enda aktören och att jag är snäv i min kritik så har du ju såklart rätt. Denna de facto makt över det fria ordet och vad som sägs innehas av många andra giganter med liknande mål och värderingar (Twitter, Google, Apple…). Det de nästan alla har gemensamt är att de alla hör hemma i USA där vinst är allt som räknas. De mer toleranta alternativ som finns – som har täckning och spridning är inga praktiska alternativ. De är antingen för små eller hemmahörande inom totalitära kontexter likt sociala medier i Kina och Ryssland. Om Facebook inte passar – ska jag välja Baidu? Ska jag programmera mig en egen plattform och locka till mig egna kunder som får acceptera min egen moral? I en perfekt värld är det ju så enkelt att om A inte passar, så finns B. Problemet är att det inte finns ett reellt B och att A påverkar min värld hur jag än väljer att själv ignorera A.

Så, hur löser man det? Är det bara att gilla läget och bedriva självcensur och tänka sig för innan man postar bilder på katter med sidbena? Jag tänker att jag så länge jag kan, åtminstone ska håna och skratta åt dem som utför påtryckningar eller direkt censur av en förbannad kattbild i sin jakt på maximal profit. För något annat förtjänar de inte och det känns åtminstone rätt bra att göra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *