Mitt skrivande av skönlitterärt (del ett)

Det finns många olika sorters hinder för att komma loss med sitt skrivande. Många drömmer om att skriva en mäktig roman och få den utgiven, men bortsett från uppenbara problem med prokrastrinering och att man kanske inte alls har skrivförmågan så vet jag att osäkerhet är ett annat återkommande fenomen som sätter käppar i hjulet. För mig har det satt käppar i säkert 20 års tid av drömmar och planer.

Det är helt enkelt ganska enkelt att skriva om något du kan oerhört mycket om. Och det är på samma sätt oftast heller inga problem att skriva mycket om det du inte kan något om – för då vet du inte hur fel du har hela tiden. Men så fort man befinner sig i området mitt emellan tenderar man att bli desto mer osäker på vad man vågar säga utan att hitta svaren.

Det är ett klassiskt fenomen inom kunskap som gör sig påmind här. Hur kunskap utvecklas hos en person. En person med mycket bristfälliga kunskaper är oftast inte medveten om hur lite den kan. Den har precis upptäckt ett ämne eller kanske bara hört talas om det, och vill utnyttja det i sin berättelse. Den skriver därför utan större källkritisk insikt ner saker, som ibland bara låter bra, men som kan vara helt fel. Inte minst en person som fått lovord just för sitt skrivande rent allmänt och kanske redan är en framgångsrik författare verkar ibland uppvisa viss arrogans kring att vara faktamässigt korrekt har jag sett.

Mången är den läsare av böcker inom science fiction som suckat sig genom hur vissa kända fenomen och företeelser beskrivs inom den genren. Ämnen som fysik, kemi, biologi, geologi och teknik är ofta misshandlade bortom allt vi faktiskt vet – likaså rent allmänt finns det ofta riktigt dåliga logiska konsekvensluckor (mer om dessa i nästa post). Eftersom författaren rör sig i en värld på gränsen till fantasy blir verklighetstrogna saker inte alltid så viktiga om författaren inte kan sina ämnen eller respekterar hur viktigt just logik och fakta är för science fiction – trots delen som kallas ”fiction”. Ibland blir det inte ens en rimlig kontextuell logik. Utan saker bara används för att det låter bra enligt författaren. Och den insatta publiken suckar.

På samma sätt då i andra änden av spektrat har vi experten som skriver om något. Som verkligen KAN sitt ämne. Den kan utan problem smyga in helt korrekta beskrivningar i sina texter. Det är som tur var ungefär lika vanligt bland just science fiction-författare numera. Det sitter en ansenlig mängd författare där ute som faktiskt är disputerade inom olika vetenskaper. Så inte nog med att de kan just sitt fält väldigt bra, de har ofta en anständig fingertoppskänsla för hur man överlag ska beskriva saker och ting på korrekta sätt. Dvs fysiker-författaren får till sin biologi på ett ofta ok sätt.

Men mitt emellan dessa två ärketyper – den arrogante och experten – har vi alla vi andra. Vi med passionerat intresse av ämnen som vi kan en hel del om, men långt ifrån lika mycket som professionella, men definitivt mer än den som slentrianmässigt dyker ner i det. Som t ex jag då. Som mer än en gång funderat på att skriva något skönlitterärt. Inte minst inom genren science fiction eftersom det är min favoritgenre. Här håller jag mig själv tillbaka hela tiden. Jag har i dagsläget en anteckningsfil med ca 100 olika uppslag för ämnen. Många som jag faktiskt funderat ganska djupt kring och skissat upp en berättelse i mitt huvud kring.

Men jag kommer verkligen aldrig loss. Bortsett faktorer som nämnda prokrastinering är det osäkerhet som är mitt största problem. Jag vet nämligen hur mycket det är jag INTE kan om alla ämnen, så jag har hela tiden på känn att jag skulle hävda och påstå saker som inte är korrekta om jag försökte. Och det har blivit mycket värre på senare år faktiskt ju mer jag satt mig in i hur ofta det faktiskt är fel eller logiska luckor i det mesta som folk skriver. Så, ju mer jag kan om scifi och skrivande, desto mindre vågar jag tänka tanken på att skriva – för jag vet också hur lite jag kan. Jag är verkligen där på botten av kurvan just nu vad gäller kunskaper vs självförtroende.

Vägen ur detta börjar dock skimra för mig. Jag inser att man ska helt enkelt krypa innan man försöker gå. Så innan jag skriver den där mäktiga 1000-sidersromanen. Scifi-eposet som sträcker sig över tid och rum ni vet? Ja då kanske jag skulle skriva lite korta berättelser istället på max kanske ett par hundra sidor eller t om mycket kortare. Små noveller – och försöka att ev knyta dem samman för framtiden om jag ändå vill få till en ”värld” där de alla hör hemma i. Jag tror och tänker att detta är det enda vettiga sättet för i den korta berättelsen förväntas det inte en massa förklaringar på alla fenomen, händelser och personer på samma sätt. Där minskar antalet variabler alltid per definition. Och det är nog det som krävs för att en berättelse inte ska skjuta sig själv i foten när den inte skrivs av en expert på allt den nämner. Nu kan jag istället fokusera på ämnen jag antingen redan faktiskt kan rätt mycket om, eller som jag har rimlig möjlighet i att sätta mig in i eftersom de är mycket begränsade.

Del två av denna text hittar du här.

Ett svar på ”Mitt skrivande av skönlitterärt (del ett)”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *