Mitt skrivande av skönlitterärt (del två)

Första människan på Mars. Rymdfärder över ljusets hastighet. Aliens som kommer hit och erövrar oss med trupper. Många är uppläggen för en riktigt klassisk science fiction-berättelse. Men väldigt få av dessa berättelser håller för kända fakta eller ens logiskt tänkande.

Jag har som jag sa i förra texten länge både funderat på och brottats med hur jag ska kunna skriva skönlitterärt – och då framförallt science fiction. Ett återkommande problem som gör att väldigt få science fiction-berättelser egentligen är bra ur ett vetenskapligt eller logiskt perspektiv är att de inte bara är skrivna av någon som inte vet vad de talar om, likt det som var ämnet jag tog upp i senaste posten, men de är inte ens kontextuellt logiska. Det här kan låta rejält von oben, jag vet det, men jag har på det senaste själv blivit enormt varse om hur mycket scifi som faktiskt inte är vettig, trots alla andra kvalitéer som den har vad gäller dramatik, skådespel, action och det rent visuella. Det logiska får alltid vara det som först få ta stryk framförallt alla andra variabler och det är skittrist.

Dels har jag läst allt mer erkänt bra klassiker inom genren, men även också tagit del av en del personers resonemang som visar på hur fel vi ofta resonerar kring science fiction. En eminent herre vad gäller analysen av futurism, scifi och vetenskap återfinner du förövrigt här. Hans youtubekanal analyserar torrt och utan sentimentalitet alla möjliga påståenden som rör just nämnda saker. Och då inser man snabbt hur mycket tveksamheter och fel det finns i scifi.

Det beror ju ofta på att två olika behov står i konflikt med varann. En logiskt korrekt och rationell berättelse är ju givetvis oerhört mycket mer krävande att få till än en där man tummar på allt sådant och fokuserar på andra aspekter istället – som för de flesta – betyder mer för upplevelsen. Inte minst när vi talar om filmer. Men samtidigt som ingen ifrågasätter värdet av en historiskt korrekt skildring av Andra världskriget är det desto färre som ifrågasätter när vetenskap och logik tummas på i science fiction.

Som exempel nämnt ovan har vi ju det där med rymdinvasioner. Hur dessa skildras på film. Det klassiska fenomenet är en mer avancerad civilisation som kommer hit, antingen with guns blazin’ eller smygande och infiltrerande. Det första gör sig mycket väl för vita duken med spektakulära rymdskepp, lasrar som skjuter och coola aliens (som sedermera åker på stryk av någon jordnära yankee och hans hagelbössa ändå).

Det stora problemet med sannolikheterna här är att science fiction som genre handlar just om framtid och vetenskap. Det är inte fantasy t ex. Även om du skriver en berättelse som utspelas i en avlägsen framtid med tokcrazy teknologi och samhälle bör du visa på en respekt för viss logik. T ex det att en civilisation som kommer hit i rymdskepp med superteknik vi inte ens är i närheten av att kunna bygga eller förstå rimligen också har tänkt på allt VI kan tänka på. De har ju ett kunskapsmässigt försprång på kanske tusentals år.

Det är lite som om jag som människa gjorde en tidsresa till Afrikas savann för 4 miljoner år sedan och försökte erövra en stam Australopithecus. Det skulle inte vara så där oerhört svårt med lite planering. Eller hur? Jag inte bara är oerhört mycket smartare än vad de är, jag har vapen och grejer som de inte kan förstå alls. Jag kan framförallt med lite planering också säkert studera dem och utan större svårighet förutse allt de har att komma med som är ett hot eller hinder.

Så när aliens landar på jorden i sina FTL-skepp och säger att de är här för att erövra oss, allra helst genom att förslava eller utplåna oss, så kan jag inte låta bli att göra annat än sucka. Det skulle liksom ta dem fem minuter att göra detta. Men framförallt: Det skulle liksom aldrig ske på det sättet – de har lika lite intresse att erövra oss som jag skulle ha att erövra en australopithecus nämligen. Och vill jag utplåna alla australopithecus så behöver jag liksom inte springa runt och skjuta prick på dem. Det är ju sanslöst ineffektivt.

Så om inte jag skulle göra så, varför skulle då de landsätta trupper här? Vi landsätter knappt trupper längre. Vi använder missiler och drönare. Betänk då vad en civilistion 1000 år mer avancerad än oss kan göra. Framförallt om den verkligen inte brydde sig om vårt välbefinnande.

Framförallt: Om vi redan idag kan tänka ut lösningar som vi skulle göra, om vi hade en viss teknik – så är det ju helt absurt att tänka annat än tanken på att så skulle även aliens göra. Varför öht landsätta någon här om syftet är att utrota oss? Allt man behöver göra är att skicka hit någon rymddrönare med genetiskt designat gift, eller bara skicka hit en stor fet järnmissil i tillräckligt hög hastighet mot vår planet, så utplånar man oss jätteenkelt med minimala resurser. Saker en rymdfarande civilisation skulle kunna göra med största enkelhet mot oss. Vi har ju nästan tekniken för dessa ting idag för bövelen. Ok, vi kan inte skicka en missil i relativistiska hastigheter, men om man kan resa med skepp fort i rymden kan man ALLTID det. Och ett ton järn skickat mot oss nära ljusets hastighet och det är ridå för oss och det mesta liv här faktiskt.

Och så här är det hela tiden. Med nästan alla scifiberättelser. De är inte logiska. Det är inte logiskt att påstå att Coruscant i Star Wars har en befolkning på en triljon, när planeten täcks av en stad ofta flera kilometer djup. Befolkningen skulle vara 1000 ggr större om inte alla bor på typ 100 000m2 per person. För att inte tala om hur planetstaden i Asimovs Stiftelsetrilogi – en av tidernas mest älskade scifiklassiker – med sina 40 miljarder ter sig kring logik och siffror. Siffrorna är helt enkelt tokfel och tagna ur röven av författaren. För han visste faktiskt inte vad han talade om i detta och brydde sig heller inte jättemycket om det sannolikt! Det var inte det som var det viktiga i berättelsen. Men det är fortfarande en ologisk detalj.

Det är inte heller logiskt att bara säga att det finns gott om civilisationer där ute som kan färdas med FTL och eller har stora galaktiska imperier likt Star Trek och Star Wars, för med tanke på universums skala och mängden då möjliga möten, så borde vi ha sett något – för så blinda är vi knappast inte.

Dvs fler variabler måste in i berättelsen för att isåfall förklara detta. Det gör man ofta förvisso, inte minst i Star Trek, men det är i ärlighetens namn sällan någon av dessa förklaringar håller heller för logisk granskning. Ja, federationen där har som märklig policy att inte besöka andra som är för primitiva – men alla rymdfarare tillhör liksom inte federatione, så whats the point? Nej det finns ingen. Det är förövrigt också MER rimligt att försöka guida en ung ras rätt, än att “låta dem vara” med alla risker det skulle innebära. Vi fostrar våra barn enligt samma logik. Själv är sällan bäste dräng för något.

Och det är nästan aldrig aldrig logiskt att skapa en berättelse om hur onda aliens kommer hit för att förslava oss – oavsett deras fåniga syfte, vilket nog med råge är den vanligaste scifiberättelsen på vita duken.

Vi är en lat sjuklig och aggressiv ras som kräver massor av underhåll och övervakning. Vi är helt värdelösa som lydiga slitstarka slavar och en rymdfarande civilisation skulle spara så enormt med resurser att istället använda maskiner – för det är alltid mycket mycket mer effektivt på alla sätt. Det begriper vi – alltså begriper även alla aliens det som är smartare än vad vi är.

Ofta försöker man kringgå dessa logiska luckor med div märkliga oerhört irrationella eller märkliga påståenden när man inser att syftet med ett beteende måste förklaras – men oftast blir det så uppenbart att upphovsmakaren bara hade en idé den ville få på pränt eller visualisera på film, kosta vad det vill ur logisk synvinkel. Man försöker tänka i två steg och tycker det räcker, men egentligen skapar man bara fler frågor med de lösningar man ger.

Science fiction är min favoritgenre. Jag älskar mötet med det mytiska, mäktiga, spektakulära och fantasifulla. Men det är också en genre som likt ingen annan avspeglar människans alla brister vad gäller både logik och fantasi. Hur smått och naivt vi ofta tänker kring allting – även när vi tror vi tar i. Den ger upphovsmakaren enorma friheter för världsbygge, men världsbygge – det är sanslöst mycket mer komplext än de flesta begriper. Det avspeglar framförallt din förmåga kring logik mer än något annat gör, för plötsligt måste du få alla trådar att knytas samman. När du skriver en berättelse i den kalla verkligheten har du redan denna spelplan klar och slipper.

Missförstå mig rätt, jag älskar faktiskt illa genomtänkt scifi på vita duken. Spektakulära rymdstrider där fysikens lagar bryts på löpande band för att det ska bli coolare action är något jag alltid längtar efter att se. Men samtidigt önskar jag att verkligen få se fler berättelser där man inte kompromissar. Där den minsta gemensamma nämnaren är den smartaste personen i rummet, inte den dummaste. Så att man får bli imponerad över hur genomtänkt något kan vara. För det är ju den potential som riktigt bra scifi har.

Och lite där står jag då och stampar nu. Jag har massor av potentiella uppslag, men jag är fullständigt livrädd för att missa ett logiskt fel eller ha ett uppenbart faktafel. Jag hör hela tiden Isaac Arthurs analyserande stämma i mitt huvud – what would he think? Och samtidigt vet jag att jag måste släppa taget och riskera ha fel – för annars sker ju inget alls. Och det ÄR ok att ha fel, för i slutändan, vad jag än drömmer om vad gäller den logiskt perfekta berättelsen, så kan den nog inte finnas utan risk för att den då blir lite för tråkig att läsa med. Och som jag skrev i den förra texten är nog genvägen att inte försöka bita över för stora saker och försöka få rätt på det lilla först och främst.