Att skapa utan en plan

Du måste ha en plan.

Lite så i olika former låter ett återkommande framgångsmantra. Jag ser varianter av det rätt ofta när diverse framgångsgurus pratar om framgång. Och ja, det låter ju intuitivt korrekt och klokt såklart. Det finns absolut bra skäl att säga så och det är korrekt i många sammanhang.

Men problemet är att det också finns andra saker som är mycket viktigare i många lägen. När man bygger ett hus handlar allt inte bara om en god plan och ritning att bygga efter. Du måste också ha kunskap om vad det är du gör. Förvånansvärt ofta är det inte alls folk med starka tydliga visioner som har de bästa kunskaperna, utan när planen går i stöpet (vilket de ofta gör pga oberäkneliga variabler) så blir det jättesvårt för dem att reda ut det. Det finns ju nämligen inte planerat och tid måste tas till att planera om. Här trumfar erfarenhet och anpassningsförmåga planering alla ggr just eftersom du faktiskt inte alls kan planera för alla omständigheter hur bra du än är på att se slutgiltiga mål. Den flexible och erfarne kommer mycket snabbare kunna byta spår.

Som textförfattare är det på samma sätt. Det finns tillfällen då en tydlig plan för en text är att föredra, men det finns också gott om exempel på när kunskaper och anpassningsförmåga är att föredra. Om jag ska skriva en text om ekosystem så kvittar det rätt mycket hur jag planerar jag inte vet vad det är jag skriver om. Självklart kan ingen person allt om allt, men en person med vissa insikter om ett fält kan alltid upptäcka felaktiga förenklingar och framförallt saknad fakta enklare än den utan. Det kvittar hur mycket du planerar så kan du inte planera dig förbi kunskapsluckor. Dessa måste helt enkelt fyllas för att försvinna. Därför blir det ofta nästan alltid så att när någon som inte kan något om ett ämne skriver om det, så kommer det saknas viktiga variabler och andra insatta ser direkt bristerna.

En annan viktig aspekt av detta med planering vs att improvisera en text kan du se rent empiriskt i intervjuer med olika framgångsrika författare. Vissa av dem har en klar och tydlig övergripande struktur i huvudet på hur den färdiga texten ska se ut. Andra vet själva inte vem som dödade betjänten förrän de skriver ner det på sista sidan och ser pusslet de omedvetet skapat bakom sig presentera den bästa biten för dem.

Det är lätt att tro att den som hade tänkt ut texten från början därmed också bör ha den bästa texten, men förvånansvärt många framgångsrika författare som inte alls arbetar efter en plan eller ett manus i huvudet. De improviserar fram texten utifrån stundens känsla där man i skrivandets ögonblick ser var texten är på väg och vad som blir bäst och snyggast. För just där i skrivandets ögonblick så ser du den där lilla saken du aldrig hade kunnat förutse. Och om du skiter i den för en plan, så kan stordåd missas. Givetvis finns det alltid små saker på vägen och generella tankar om det man ville skriva om, men förvånansvärt ofta kan det bara kretsa kring något oerhört vagt som sedan får utvecklas i realtid.

På samma sätt jobbar givetvis även många konstnärer och musikskapare. Vissa ser redan från början vad det är de ska skapa på sin duk. Andra ser vad som sker när de drar penseln och fortsätter från det. Visionärt arbete vs realtidsarbete. Skulle tro att realtidsarbetet blir som allra tydligast i musikskapandet när man prövar och lyssnar sig fram. Berömda undantag finns som sägs ha kunnat skriva hela stycken i huvudet utan att pröva något alls. Mozart t ex. Men det är nog oftast just mest myt skulle jag tro för att man vill försöka skapa än mer magi kring personen.

Som redan påpekat kommer ju bägge arbetssätt med för- och nackdelar och ett utopiskt ideal vore såklart författaren som behärskade bägge ting. Men det vete sjutton om sådana kreativa enhörningar existerar så ofta i verkligheten. Något säger mig att det också kan gå emot ganska mycket kring hur mänsklig kognition fungerar. Om du är riktigt bra på att se den rätta vägen genom skogen så ligger nog sannolikt också hela din trygghet och fokus i just det och du får svårt att ändra även om det behövs.

Och om du är jättebra på att upptäcka och hela tiden se olika vägar i skogen är det tämligen osannolikt att du samtidigt också har förmågan att orka/kunna gå speciellt djupt längs varje stig för att finna den bästa. Dvs en person tänker snävt men djupsinnigt framåt och en annan tänker ytligt men mycket bredare och flexibelt.

Det rätt uppenbara är att varje text helt enkelt skulle må bra av bägge ting under olika led av tillkomsten. En idésprutande person som får hjälp med att välja den rätta stigen av en planerande visionär, men som åter tar över rodret igen så att det hela tiden kan anpassas.

En personlig reflektion över detta: När jag studerade på universitet var en av mina största våndor att skriva uppsats. Inte för att jag ogillar att skriva en uppsats – tvärtom, men för att metoden som nyttjades och krävdes var extremt fokuserad på en tydlig plan innan skrivandet. Inför själva uppsatsen skulle en ”för-uppsats” helt enkelt lämnas in där planen man hade skulle redogöras ganska detaljerat. Denna orsakade mig enorma problem just eftersom jag ville låta resultaten ta mig till den färdiga uppsatsen på alla sätt. T om ha möjlighet att anpassa om frågeställningen om den kunde bli mycket bättre och mer intressant pga vad jag upptäckte och vad som föll över mig både vad gäller fakta och kreativitet. Min hjärna blir extremt låst, okreativ och frustrerad av krav på att den i förväg ska producera det färdiga slutresultatet.

Inte för att jag inte kan arbeta inom fixerade regler, men för att jag faktiskt har jättesvårt att se vilket nästa ord kommer att bli innan det skrivs ner. Ett ev slutmål ligger kanske alltid där för mig, men det är då dolt helt för mitt medvetande bakom djupt omedvetna intuitiva dimmor som jag verkligen inte alls vill behöva försöka redovisa. För då verkar allt snarast bara bli sämre än det hade kunnat bli enligt mina erfarenheter.

Så tänk på det när du pushar en medarbetare i riktning mot den goda planeringens förlovade land, som du kanske föredrar att befinna dig i för din trygghets skull. Jag kan nämligen väldigt ofta tänka mig att folk i ledande positioner hamnar just där för att de är bra på att se mål och arbetar efter tydliga planer. Men det är inte samma sak som att det är det bästa i den skapandeprocess hos andra som du vakar över och det är sannolikt bättre för alla parter och resultatet om du låter kreatören få arbeta på det sätt den föredrar. Så läs av rummet innan du coachar in en stackars realtidsskapande människa i de djupa visionernas låsta bojor. Du kan nog gå miste om massor av potential och talang annars.

Om det går såklart. Ibland krävs givetvis en tydlig plan redan från början av väldigt konkreta och praktiska skäl.

Rätt plan, för rätt situation helt enkelt. Apropå visioner och planer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *