Härskarteknik v2.0

Alla gillar underdogen. Alla hejar på den som ligger ner och blir sparkad på och som sedan reser sig och slår tillbaka. Detta är också fullständigt grundläggande i alla former av ethos att väcka en empatisk vi-känsla med åhörare. För om du kan skildra din motståndare som aggressiv, översittande, nedlåtande, desperat har du snart även pathos på din sida, för då underminerar du motståndaren och väcker ogillande hos tredje part. Och drar du det ett varv till så småningom även logos med att framställa motståndaren som emotionell och inte rationell och personen låter sig ryckas med och skriver i affekt.

Det är också sanslöst svårt att bemöta trots att det är ett lastgammalt retoriskt trick. Nästan varje replik du ger ifrån dig efter att någon har tagit på sig rollen som offer kan användas emot dig som ett bevis på DIN påstådda fula aggression. Som bevis på att du är förövare och den angripne är ett offer.

Nyligen såg jag ett ypperligt exempel på detta på sociala medier. En medialt känd ”retorikkonsult” fick (felriktad) kritik på sin sida om en bok som hon skulle ha skrivit som kritikern minst sagt ogillade. Kritiken var hård, otrevlig och uppenbart skriven i affekt och därtill då även skickad till fel person (detta kom fram längre ner). Men framförallt var den skriven av någon som redan från början befann sig i en maktposition gentemot offret och offret tog väldigt illa vid sig på ett personligt plan och utnyttjade detta direkt i sina repliker. Förövaren var nämligen äldre man. Offret yngre kvinna. Han var också i stark maktposition i samhället i sin yrkesposition.

Det finns en återkommande gyllene regel som man ofta måste tänka på och det är att aldrig sparka neråt. Det ser faktiskt aldrig snyggt ut, hur legitimt sparken än är. Men jag skulle vilja problematisera kring detta och det är när du sparkar neråt mot någon som behärskar retorik, medvetet eller omedvetet, och vad det innebär för att ändra maktbalansen. För det krävs inte mycket alls för att utnyttja en maktsituation till sin fördel genom makt över retoriken. Plötsligt ändras spelreglerna helt och maktpositionen flyttas. Och är du skicklig på din sak så är det inte många som ser det.

Känner jag mig påhoppad är det fullt rimligt att leta efter saker jag kan försvara mig med och då är påpekande av samhällsmakt och dominans hos min motståndare väldigt effektivt för att väcka ethos hos andra (”Det är VI mot den här jävelen, visst känner ni igen er hur hemska sådana som han är mot oss”). Och det är exakt vad denna retorikkonsulten gjorde.

Jag har mycket svårt att tro att en människa som jobbar med retorik till vardags inte känner till dessa grunder i retorik och hur det kan användas och missbrukas fram och tillbaka. Att vara retorikkonsult innebär knappast bara att man har förmågan att identifiera ”härskarteknik” hos medelålders burdusa misogyna maktmän och föreläsa om detta på TV och på företagskurser men att man också i allra högsta grad kan ikläda sig att vara offer för det när det passar i en diskussion.

Antingen fullt medvetet, kallt, smart och elakt, eller som det sannolikt i denna situation: Som ett resultat av att hon blev förbannad och inte kunde acceptera kritiken. En kritik om en bok som var hård och onödigt personlig, men som sagt inte ens var till hennes bok och därmed henne. Jag kan inte låta bli att förundras över hur man tänker och fungerar om man blir arg för ett inlägg som inte ens var riktat åt dig. Att man kan bli triggad för kritik mot sitt älskade alster är en sak och värt ett långt inlägg om bara i sig hur svårt det är att hantera, men mot något man inte ens skapat? Vad hände egentligen där? Det finns ju tydliga hintar i hans kommentar som visar direkt att han inte talar om något hon skrivit. Något hon också uppmärksammar innan hon börjar att raljera tillbaka.

Hela detta fenomen gjorde situationen mestadels bisarr. Det måste liksom ha funnits med okända äldre variabler med här i spelet som vi inte fick se tänker jag. För så där mycket känslor för så där lite? Nej.

Den här retorikkonsulten hade sitt påhejande entourage i tråden och behövde själv inte svara nämnvärt hur som helst. All kritik stävjades direkt och avfärdades som ännu mer härskarteknik av detta entourage. Medhåll var det enda som önskades. Ingen skulle komma här och försöka klä av henne offerkoftan. Och så fort någon försökte var det ett bevis för att det var sant.

Game. Set. Match.

Själv kände jag mest som jag bevittnade en gymnasielektion i retorik som hade spårat ur i affekt. Vuxna människor som kränks för allt och skriver så oerhört mycket i affekt med ord som de knappt ens vet vad de betyder. Människor som därtill ska vara experter i just konsten att uttrycka sig och utbilda andra i det? Allt jag kunde se var människor som missbrukade detta pga affekt – medvetet eller omedvetet – och jag vet inte vad av dessa ting som skulle vara värre. Att retorikern missbrukar det medvetet, eller skriver helt i affekt och nyttjar det omedvetet. Bägge ting tyder på tveksam etisk grund. Logos är definitivt rubbat genom pathos. Och något ethos med henne kunde jag absolut inte känna. Inte med förövaren heller förvisso. Utan alla fick bli utan sympatier där. Men allra minst retorikern. Som borde bete sig bättre – egalt dolda variabler.

Jag tänker lite så här nu: Nästa gång någon ropar ”härskarteknik!” åt dig för att du inte håller med så ignorera det totalt eller konfrontera retoriken du ser riktad mot dig. Men det sista är svårt. Dels för risken att det som bäst ser ut som pajkastning men sannolikt mest kommer se ut som du just är allt det som offret hävdar. Så där behöver du vara väldigt smart.

Det i princip enda du kan göra är att vara saklig och poängtera de sakliga felen och med ett kallt huvud inte låta dig dras med i diskussionen om offer. För offerretorik har greker, romare och andra gubbretoriker faktiskt inte lyckats avväpna speciellt effektivt på 3000 år. Att framställa sig som ett offer för härskarteknik är oerhört mycket mer effektivt rent retoriskt än att utnyttja klassisk härskarteknik där du förminskar. För om du istället kan förstora din motståndare blir allt den gör härskarteknik mot dig.

Faktum är ju att det är en sorts härskarteknik att medvetet klä på sig rollen som underdog och förstora sin motståndare på ett negativt sätt, men bara mycket smartare än att försöka trigga din motståndare med att förminska den så som klassisk härskarteknik innebär.

Det är helt enkelt härskarteknik 2.0. Något retorikkonsulter givetvis behärskar om de är värda sin titel. Jag hade varit besviken annars.

Oj, se där förresten, där utnyttjade jag det visst själv med att både förstora och förminska retorikkonsulten på ett fult sätt, ganska genomgående i mitt inlägg. Tänk så oerhört meta-härskande det kan bli av bara farten!

Tokigt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *