När Greta Thunberg kommer på TVn eller omnämns på internet finns det egentligen tre rätt tydliga reaktioner numera. Den första är hyllningen om den modiga tjejen som kämpar för en sak hon tror på. Den andra är det passionerade hatet där man beter sig oroväckande aggressivt kring vad som faktiskt i slutändan bara är en ung person. Det tredje sättet är oftast cynismen – där man förvisso kanske kan sympatisera med Greta, men inte nödvändigtvis med hennes slutsatser eller metoder eller fenomenet kring henne. Dvs vi kan prata om tre olika huvudgrupperingar: påhejare, hatare & cyniker. Alla tre varianter sedan med underkategorier såklart.
Det intressanta är hur oerhört tydligt Greta som fenomen avspeglar hur annorlunda olika personer uppfattar exakt samma sak. Och hur mycket man nog skulle tjäna på att verkligen sätta sig in i detta fenomen – inte minst som påhejare av Greta. För att vinna fler till sin sida.
Nej istället förstärker påhejarna tyvärr bara skyttegraven mot de arga hatarna och ignorerar vad den tredje gruppen faktiskt rätt tydligt säger. Den tredje gruppen, cynikerna, är f ö en extremt spretig grupp individer där jag även delvis själv tillhör. Men jag har också sett hur påhejarna utan att blinka vill klumpa oss samman med hatarna. Det svartvita tänket är starkt och så fort man inte bara håller med någon stämplas man som meningsmotståndare och tillskrivs vänner man aldrig någonsin sympatiserat med. Utan som man kanske t om aktivt bekämpat.
Och detta är som sagt väldigt kontraproduktivt. För varje gång du aggressivt stämplar någon, desto större är chansen att du skapar något som inte fanns. Sparka på någon många ggr och de kanske inte bara tillslut försvarar sig hårt, de kanske börjar ifrågasätta hur vettig du är och tar ställning mot dig och din sak. Ditt extrema beteende kan alltså påverka personer i gråzonen jättemycket. Och nog nästan uteslutande inte till din åsikts fördel. Så här funkar nämligen tyvärr vi alla. Om det bara är gapiga dårar som tror X så kommer X bli något som bara gapiga dårar tror på. Alltså inte sant. Guilt by association. Det kommer du inte undan. Därför är det alltid lika viktigt att hålla de som håller med dig i schack som det är att bemöta dina kritiker korrekt. Din medhållare är inte nödvändigtvis din saks bäste vän. Tvärtom.
I grunden finns det två grundsätt att kommunicera ett budskap. Med stark känslomässig passion eller med torra fakta. Däremellan faller sedan en rad varianter och nyanser. Jag vill bestämt hävda med emfas att ingen av ytterligheterna är speciellt effektiv som kommunikation av viktiga budskap på egen hand. Det ena blir så lätt hysteriskt och irrationellt, det andra så totalt oengagerande att ingen bryr sig.
Poängen med Greta är i a f följande: Jättemånga människor svarar väldigt dåligt på starka känsloutspel. Det blir ett lotteri i bästa fall om man råkar träffa rätt med känslorna, men oftast blir det så att starka känslomässigt inlindade budskap bara predikar för de redan troende och alienerar övriga. Det här gäller oavsett ämne. Och även om en sk appeal to emotion faktiskt kan nå fram till nya människor genom att vara tillräckligt kraftfull och välformulerad, så finns också den stora risken att det får andra att backa ett steg bakåt.
Känslor i budskap är ett tveeggat och mycket svårsvingat svärd.
Samtidigt som känslor väcker intresset och engagemanget, är det inte på dessa själva sakfrågan får bygga på för väldigt många. Därav vikten att lyssna på cynikernas faktiska invändningar till varför de inte håller med dig till 100% om allt. Om cynikerna säger att “Jag hör er, men när ni skriker helt hysteriskt om något och kallar alla som inte håller med er för motståndare så vinner varken ni eller er sak någon poäng”.
Jag befinner mig själv ofta i gråzonen i många frågor. Och skrämmande ofta handlar mitt ställningstagande om huruvida jag vill associeras med dårar som har den ståndpunkt jag står närmast – än sakfrågans sanningshalt. Jag är såpass klok att jag försöker undvika tänka i de banorna och fokusera på ämnena i sig, men gult by association är oerhört kraftfullt. Ingen vill hamna i fel sällskap. Är motorvägar och vegetarianism kasst för att Hitler förespråkade det? Nej, men i vissa sammanhang kan diskussionen bli rätt jobbig. På samma sätt blir det om klimatförändringen bara förmedlas med skrik, tårar och gap, från privilierade rika västerlänningar med silversked i mun. Och då menar jag inte Greta, utan hur en del av hennes fans är. Och spä på problemet med att rika knösar vill skaka hand med henne för PR och det hela blir ännu mer cirkusartat. Återigen: Inte Gretas fel, men hennes fans som inte förstår hur det här ser ut i hatarnas (och delvis cynikernas) ögon.
Det är oerhört viktigt att komma ihåg att gråzonen inte är det samma som att man står 50-50 i en fråga eller ens 90-10. Det kan vara att man till 100% håller med om en slutsats, men inte om lösningarna eller en annan variabel därtill. Dvs i t ex klimatfrågan kan hålla med Greta till 100% om att problemet finns och politikerna mest bara skiter i det. Men inte hålla med henne alls om hur det bör lösas. Man kanske t om som jag anser att hennes motstånd mot kärnkraft faktiskt bidrar till att öka problemen.
Problemet är bara det att för de som vill måla allt svart och vitt funkar det inte att resonera så. De måste kategorisera mig i ett av två läger. Och när de gör det, sätter mig i sin meningsmotståndares knä mot min vilja, ofta skrikande med fradga i munnen, så har jag så svårt att inte bli irriterad i retur och hålla fokus på den viktiga sakfrågan.
Så hur löses detta då? Genom lyhördhet! Ja, predika engagerande för all del, men var medveten om att du hela tiden måste vara medveten om att kanske upp tull 50% av alla som lyssnar inte ser de engagerade känsloutspelen på samma sätt som du gjorde eller menade. Och det egentligen enda du kan göra i det läget är att alltid backa upp allting i alla sammanhang med de där kalla oengagerande torra fakta, som du ska se faktiskt tilltalar väldigt många av oss mer än känslor gör. För ibland är nämligen inget utbrott i världen i närheten av obehaget en faktiskt siffra på pappret som ingen förstärkt eller gråtit fram. Och det finns också risken att många uppfattar det som att du inte tar kalla fakta på allvar utan resonerar utifrån känslor och inte känner utifrån resonemang. Och det kommer du alltid förlora en diskussion med.
Så helt enkelt: Less is more vad gäller känslor (eller välj noga när det är rätt åtminstone) och underskatta aldrig behovet av att alltid redovisa torra, bra fakta.