…och är AI-konstnärer riktiga konstnärer?
För snart 20 år sedan hade jag en god vän, numera tyvärr död sen några år tillbaka, som jag ofta diskuterade och debatterade livets komplexa frågor kring. Han var också, i ordets klassiska bemärkelse, en konstnär.
En riktig en. Tveklöst.
Du vet precis vad jag menar. Någon med en eller flera psykiska åkommor som hade en ateljé, fylld av bråte och bös där han målade sena nätter, drickandes olämpliga mängder fulvin och rökandes något mer cancerogent än golvet i reaktor 4 i Tjernobyl. Allra helst till tonerna av någon svår eller aggressiv musik. En riktig konstnär. Vi pratar alltså inte fridfull tant på Österlen med hennafärgat hår och Gudrun Sjödén-kaftan som skulle förverkliga sig genom att sälja keramik på konstrundan, utan ung, arg man som läste Nietzsche och hatade universum. Ibland med en gnutta sarkasm för att inte vara allt för skitnödig – men väldigt ofta allvarlig som få.
Han hade också inte helt oväntat ganska bestämda åsikter om vad som var konst.
I hans värld, och i många andra konstnärers värld de senaste 100 åren åtminstone, så är konst en uttrycksform primärt och ett hantverk sekundärt. Ett kanske ganska elitistiskt synsätt i sin konsekvens då alla fritidskonstnärer och kommersiella aktörer åker på stryk direkt, men tveklöst ett vanligt perspektiv.
Det handlar alltså inte så mycket om vad det är du presterar som hur och att.
En minutiöst noggrant hyperrealistisk bild, som tagit en månad att göra är alltså värdelös som konst om inte konstnären har en mycket djupt berättelse med. Ett stänk på pappret som tagit 2 sekunder kan vara ett mästerverk, om konstnären bara hade tillräckligt mycket ångest och hade massor att säga med stänket. Och blir folk upprörda är det extra bra. Provokation är alltid bra. Det är känslorna vi vill åt. Först och främst våra egna som konstnärer, men såklart även betraktarens som ska få dela vårt lidande.
Och det var här någonstans som vi inte längre delade uppfattning alla gånger. Jag sa, och det är en åsikt jag ännu har, att jag bryr mig inte jättemycket om konstnärens budskap, om den inte på egen hand syns. Gallerier där det antingen sitter deskriptiva lappar framför varje verk eller att det krävs en föreläsning för att förstå något – tycker jag är skittrist. Jag sa också att jag föredrar konst som på något sätt är dekorativt och inte bara hade ett starkt budskap. Exakt vad det dekorativa är kan variera stort, och jag var såklart också medveten om hur subjektivt det är. Men å andra sidan, så är även känslorna bakom något. Det som en konstnär har djup ångest för kan jag tycka är dumheter kanske.
För mig är den perfekta konsten den som lyckas både vara estetiskt tilltalande, ha ett intressant budskap och väcka frågor. Som en helig trilogi är det filtret jag bedömer konst med. Om något av de tre delarna är svaga, blir helheten svagare. Ju äldre jag blir desto viktigare har det sista “väcka frågor” blivit. Jag vill gärna ha mystik märker jag. Vad är det jag ser i fjärran. Vad händer egentligen. Det är nog därför jag tycker att världens främsta tavla är denna. Den uppfyller alla mina boxar. Med råge och lite därtill.
Min vän ansåg att hantverket och faktiskt även betraktarens känslor var sekundärt. Hans behov av egen rening genom konsten var alltså uppenbar och tydlig. För honom fanns konsten för konstnärens skull primärt.
Gott så, vi kunde inte enas, men det kan man ju inte om allting. Men jag tog onekligen med mig hans moderna introverta konstnärliga perspektiv för resten av mitt liv.
Med detta alltså ständigt närvarande i mitt huvud blir debatten om AI-konst därför väldigt märklig för mig. Vad sjutton hände här?
Plötsligt så tycker “konstnärer” att AI-konst inte är riktig konst, eftersom allt som krävs är “ett par ord i en prompt, och allt färre krävs allt eftersom AIn blir skickligare”. Dvs kritiken idag mot AI-konst, som just konst i allmänhet, och AI-konstnärer, som just konstnärer i synnerhet, handlar alltså om hantverkets brister bakom mer än något annat.
Lite märkligt ställningstagande är det allt med konsthistorien i åminne. När Jackson Pollock skvätter med färg på duken i splattermönster – så är det konst värd hundratals miljoner. När Mark Rothko målar två fält i olika färger – så är det också stor konst värd hundratals miljoner. Och all märklig slumpmässig konst, i installationsform, där saker inte kan styras över, är ju precis som med AI-konsten, delvis bortom konstnärens kontroll och talang med händerna.
Jag kan ifrågasätta rimligheten i detta, inte minst i rena pengar, eftersom jag alltid har haft hantverksaspekten i konst som viktig. Det här är inte jättesvårt att härma rent tekniskt. Men marknaden har talat.
Den estetiska aspekten kring simplistisk konst kan jag inte kommentera lika enkelt då det är subjektivt. Det är kanske inte de mest imponerande visuella sakerna som finns, Jackson Pollocks tavlor tycker jag personligen faktiskt är direkt otrevliga att titta på. Men jag kan förstå att det finns folk som uppskattar det och gillar det även om jag mest tror det har att göra med prislappsinflationen och ställda förväntningar (är du “smart och bildad” så ska du gilla detta) att göra än att de på riktigt tycker att det är mästerligt.
Och på en del sätt var dessa banala konstnärer också först och med sin uppkäftiga stil som bröt normer och förväntningar, -viktiga och heliga sådana. Att vara först med en distinkt stil är alltid lite speciellt.
Men när samma människor, som nu beklagar sig för AI-konstens brist på hantverksskicklighet p g a prompters banalitet (något jag för övrigt inte kan orda kritiskt om, prompter är inte direkt komplexa saker att bemästra), tveklöst skulle försvara minimalistiska konstnärers bedrifter och värde är det mest hyckel jag ser.
Det där med att bedöma konst utifrån hantverksskicklighet. Vill ni verkligen gå dit alla ni som målar med penna och pensel? Är ni verkligen speciellt skickliga alla ni som raljerar, rent hantverksmässigt. Alla ni som spelar in en video på er när när ni vandaliserar? Som sätter en låda runt er nakna kropp och låter någon stoppa in handen och röra vid ert könsorgan? Alla ni som sätter ett däck kring en uppstoppad get och tjänar miljarder på detta? Eller kissar i en glasbytta med ett krucifix?
Ska ni verkligen någonsin tala om hantverksskicklighet? Om ansträngningen?
Eller alla ni som BARA ÄR ganska hantverksskickliga, men vars tavlor eller illustrationer mestadels liknar sådant man sett tusen andra göra före er? Det finns trots allt miljontals människor på vår planet med enorm hantverksskicklighet med en penna eller en pensel – det är inte det samma som att min gamle konstnärsvän hade godkänt er alls. Ingen djup tanke. Ingen själ. Ingen mystik. Bara hantverk. Hötorgskonst.
Jag är själv lite på det sättet faktiskt. Jag är en habil illustratör med penna. Inte minst i att härma och rita av. Jag är ganska bra på det, men mina verk har inget större djup i sig. Så jag raljerar inte om alla vi som bara kan rita. Men jag vill absolut problematisera lite mer kring “vad är konst och en konstnär” är för något. För det är mycket mer komplext än papper, penna vs prompt och AI.
Jag själv vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela i någon enkel slutsats. För det första är mycket av det som nu produceras med AI-konst väldigt lika. Men det beror i regel mer på människan bakom, än AIn. När något är nytt är konformismen stark. Alla prövar samma saker. Så kanske man ska säga så här då: En del av det som vi idag ser som kallas AI-konst, är nog faktiskt konst på riktigt. Det uppfyller nog många kriterier ibland. Kanske alla. Framförallt om konsten ligger i betraktarens öga.
Och en hel del AI-konst är givetvis bara hötorgskonst, utan förmågan att uppfylla något av mina tre kriterier ovan. Det är varken tanke bakom, skicklighet i hantverk eller speciellt tankeväckande att titta på. Ibland är hantverksskickligheten (om vi reducerar ner den till rent estetiska saker) det som den är bäst på. Så egentligen är debatten bara märkligare ju djupare man gräver sig ner i den. AIn behärskar idag de flesta konststilar. Från minimalism till hyperrealism. Men istället för rödvin, svett, psykisk sjukdom och timmar i en ateljé är det sekunder av komplexa beräkningar. Rent energimässigt kan det vara så att likvärdiga mängder watt går åt ibland. Men att jämföra ansträngning, är såklart bara bisarrt. Är en tavla bättre för att någon kämpat med den i 18 år eller i 18 sekunder? Det finns ingen självklar korrelation där. Inte minst när man jämför äpplen och apelsiner.
Men som Lars Vilks nog hade sagt så blir själva fenomenet AI-konst, i sig konst egalt allt detta. Debatten, diskussionen och en enorm kyrkogård med kasserade pixlar av raderade verk. Hans helhetsperspektiv från helikopternivå var alltid underhållande att lyssna på. Han var förövrigt oerhört skicklig rent hantverksmässigt – men det som gjorde honom känd vad hopspikade brädor och en medvetet slarvig skiss av en rondellhund. Mer än så orkade aldrig hans belackare fundera på saken.
Det är mycket enklare att tugga fradga. För är det något Lars Vilks, Jackson Pollock och då Midjourney med AI-kollegor visar oss så är det att ämnet konst, väcker enorma känslor utan mycket eftertanke eller reflektion. Kanske är det så enkelt att det är AIn som är konstnär. Och du som promptör eller prompt wizard är dess musa. Kanske är AIn din musa som släpper ut det du har inom dig men aldrig lärt dig uttrycka själv.
Kanske är AI-konst bara något helt nytt. Som befintliga begrepp inte räcker till för att beskriva. Syntografi har föreslagits som nytt visuellt begrepp för konst gjord av artificell intelligens, anspelandes på hur fotografi, när det kom, också fick slåss för sitt existensberättigande mot “riktig” konst.
För mig kvittar egentligen begreppen, bara folk slutar att tänka så smått eller svartvitt. För världen är verkligen inte så enkel.
Jag saknar f ö min konstnärsvän ibland. Och det här är ett ämne jag så mycket hade velat höra hans åsikter kring. Jag tror att vi faktiskt, för en gångs skull, hade enats i rätt mycket här.