Låt oss börja denna långa text med en saga:
Kalle Reklamgurusson får i uppdrag att skriva en säljande ny text om leverpastej. Kalle gräver i sina 20 års erfarenheter och utgår från vad han lärde sig på det prestigefyllda Reklamuniversität aus Köln. Kalle är onekligen kreativ. Han kan verkligen hela boken om hur reklam ska se ut och han har t om läst en extra examen i psykologi för att verkligen förstå hur också människor beter sig. Hans examensarbete hette “Om människor och vad som lockar oss att köpa något”. Kalle är experten. Kalle är reklamguden framför alla andra. Alla i reklamvärlden tittar storögt på Kalles verk. Kalle har också skrivit en rad böcker genom åren reklam och copy. Böcker som idag används som läromedel på Reklamuniversitetet i Köln.
Kalle är övertygad om att för att kunna skriva en riktigt bra reklamtext, så måste man på djupet förstå hur människor fungerar.
En AI-utvecklare som gör en text-AI håller med Kalle i det mesta. Han skapar således en text-AI som han sätter på att läsa all litteratur som människan skapat. All skönlitterär litteratur givetvis. All poesi givetvis. Men för att AIn ska bli bra lär ser han till att algoritmerna också tar hänsyn till all vetenskaplig och psykologisk litteratur om hur människor fungerar så att alla förslag hela tiden inte bara genereras grammatiskt korrekt, men även med mänsklighetens alla kända trick för att skriva känslomässigt lockande texter.
Den läser också således igenom allt kursmaterial som alla världens reklam och copyutbildningar använder sig av. Efter sin träningsperiod innehåller text-AIn i storleksordningen magnituders magnituder mer kunskap än Kalle Reklamgurusson någonsin kommit i kontakt med under sitt 40-åriga liv. Och den har allt lika tillgängligt och utan att något är glömt. Inte heller har AIn någon egen förutfattad uppfattning utan den kan med enkel statistik se vilka av alla miljarder påståenden som existerar som är de som mest används i reklam. Statisk är nämligen sanningar i de flesta fall. Om X används mest, är X en bra metod. Den kan väga det mot auktoritetsalgoritmer och källkritiksalgoritmer såklart. Ett påstående på en slumpmässig sida på LinkedIn väger givetvis galet mycket lättare än masterskursmaterialet som används vid Harvard i copywriting.
“Men,” säger Kalle Reklamgurusson: “AIn är ju inte människa. Den kan omöjligt känna och med empati och innerligt förstående identifiera sig med en mottagare av ett budskap. Den kan ju bara härma.”
“Bara?”, frågar AI-skaparen. “Är du så säker på att du inte mest härmar allt det beprövade som du lärt dig från din utbildning och sådant du läst? Och du vet väl om att det även gäller din förståelse kring mänsklig psykologi? Det är ju något som du utbildats inom. Alltså finns det ju dokumenterat hur det fungerar, t ex i din uppsats i ämnet. Allt det du kan och oerhört mycket mer, dvs inte bara din uppfattning utan andra lärdas.”
“Jo”, säger Kalle, “men AIn känner ju inte på riktigt! Den kan ju aldrig själv förstå på ett känslomässigt plan allt det som den arbetar med.”
AI-skaparen: “Men det behöver den ju inte. Den kan ju vara helt igenom 100% utan åsikter och känslor och ändå leverera ett bättre resultat än vad de flesta kan! Det räcker ju med att den objektivt och utan bias och fixa idéer faktiskt vet vad som fungerar och hur vad gäller människor och budskap enligt statistiken som inte ljuger om försäljningssiffror. Och det gör den ju. Det är ju ingen mystik alls. Du har ju själv gått på universitet och lärt dig allt. Allt finns ju dokumenterat. Eller menar du att copywriters sitter på hemlig kunskap som de inte delar med sig, likt frimurare?”
“Jaja, skämta på du”, säger Kalle, “men hur är det med kreativiteten då? Även om AIn så småningom kan härma vilken poet som helst, hur felfritt som helst och om vilket ämne som helst, så skapar den ju inget nytt! Inget eget! Inget unikt!”
“Men om en text inte har funnits innan, då är den ju ny? Eller hur? Så en ny text från AIn som aldrig tidigare skrivits av någon är väl lika ny som något annat?”, svarar AI-skaparen.
“Ja, men den är ju som bäst en kombination och härmande av vad andra gjort. Vad är det nya egentligen?”, svarar Kalle.
“Och det är inte det du gör då? Vad har du gjort som inte är en produkt som bygger på tidigare beprövade saker och kunskaper?”, frågar AI-skaparen. “Har du skapat något som är mer unikt än det en AI skapar när den ges i uppdrag att skriva en roman om äpplen och cowboys i Shakespeare-stil, på gammal medeltida Norska? Vad i det du skriver när du gjorde din senaste slogan är mer unikt menar du?”
Kalle: “MEN ALLTSÅ, JAG ÄR INTE SOM EN AI!”
AI-skaparen: “Helt korrekt. Äntligen håller vi med varann. Då börjar vi om diskussionen från början igen då med just det i åtanke och varför det är totalt oviktigt egentligen.”
/Slut på sagan.
När jag i tidernas begynnelse läste pedagogik vid Göteborgs universitet, som det absolut första jag någonsin läste på universitet var en av sakerna jag tyckte var mest intressant, den hur uppenbart det är att kunskaper och idéer inte någonsin uppstår i vakuum utan genom inlärning eller bearbetning.
Kunskap, insikt och idéer uppstår utan undantag på inre eller yttre stimuli. Variabler jag redan har lärt mig genom mitt liv eller variabler som jag möter på som ger mig en ny heureka från “ingenstans”.
Men alltid utan undantag ändå alltid fullt konkreta och i teorin dokumenterbara variabler som funnits där olika länge bara. En “idé” alltså snarast ett resultat av 1+1 än något annat där själva uträkningen kan komma till synes spontant, men sannolikt oftast pga stimuli.
Kreativitet är således förmågan att aktivt kunna gå in i sitt inre arkiv och göra 1+1 eller vara skicklig på att hämta in mer variabler utifrån för att kunna göra det. Mystiken försvinner rätt omgående när du inser att kreativitet alltså mest är en form av slutledningsförmåga kring existerande variabler. Ett slags logik där ett “jaget” är en promptör som hämtar data från min hjärna och/eller mina sinnen. Skillnaden mot en AI är att den inte har något eget “jag”. Du som frågar AIn med en prompt är jaget. Tills den dagen (eller om) vi får så “stark” AI kommer det förbli så. Och skillnaden mellan dig och AIn är alltså att du har ett medvetande, AIn har inte det. Men att det inte behövs för att skapa nya saker. Allt en AI behöver för att skapa nya saker är alltså kommandot som säger åt den att göra det. Det är egentligen allt som “jaget” bidrar med i denna ekvation. Men samma sak kan alltså göras med en bit kod, kanske randomiserad, kanske som ska triggas vid speciella saker, kanske styrd av en annan AI, kanske styrd av människor.
Kalle förstår reklam och människor. Allt kända variabler. Kalle drar slutsatser i ett väloljat maskineri som är hans hjärna kring detta och kan göra reklamkampanjer. Yttre stimuli bjuder in till nya 1+1 hela tiden. Responsen från marknaden ger Kalle insikt om vilken ny idé som funkar. Någon omätbar märklig emotionell connection som inte kan beskrivas i ord finns alltså inte som ett avgörande. Hade det varit så att det krävs hemlig eller mystisk kunskap hade ingen någonsin kunnat utbilda sig till copywriter.
En AI hyser samma inlärda variabler, bara magnituder mycket mer. Yttre stimuli består dels i tillgång till mer och mer data från nya databaser, men även att människor aktivt arbetar med den och betygsätter AIns resultat. AIn kräver en prompt för att producera något.
Kalle har 20+ års erfarenheter och en fantastisk adaptiv mänsklig hjärna till sin hjälp. AIn har också ca 20 års arbete med maskininlärning och AI-teknik, men i praktiken typ 2 års livserfarenhet max. Ett halvår för ChatGPT t ex.
Att jämföra de två är rätt fånigt för stunden. Givetvis kommer AIn bara bli bättre och bättre på att få allt det språkliga och faktamässiga korrekt och även på att skapa nya finurliga saker med all den datan den sitter på. Det finns inga logiska problem där. Inga omöjligheter. Du kan t om emulera saker som påminner om medvetande redan idag. Om du tror att ditt medvetande är så där otroligt mycket mer speciellt så överskattar du framförallt dig själv mer än du underskattar en AI.
Och det är typ det alla som nu missförstår AI allra mest gör. Överskattar den mänskliga hjärnan och hur idéer och kreativitet faktiskt fungerar i vår hjärna. Det är inte alls så som en Johan Nerman i en debattartikel i Resumé skriver nedan. Men det är ett klockrent exempel på vilken oerhört hög piedestal av mystik vissa människor satt sina kunskaper på, trots att de, om de tänkte efter lite bättre, nog skulle inse faktiskt har lärt sig allt någonstans. Någon gång. Denna “förståelse” är alltså i allra högsta grad kvantifierbar och möjlig att beskriva. Och det är ju det folk gjort.
Herregud liksom. Hur kan man vara så dålig på slutsatser att man inte inser vilken tankevurpa nedanstående citat faktiskt är. Och att citera Hume… Dumheter är dumheter oavsett vem du citerar och pyntar din text med. Och Hume hade ingen som helst aning om att han en dag skulle missbrukas för kontrafaktiska påståenden om AIns och den mänskliga hjärnans möjligheter.
“En reklamkampanj handlar inte om att exponera ett budskap mot en målgrupp, utan om att skapa en känslomässig koppling till produkten eller varumärket. Filosofen David Hume påpekade att det inte går att härleda ett bör (ett moraliskt påbud) från ett är (ett faktum). På samma sätt kan vi inte bara räkna ut vad som kommer att generera en jävla massa klick genom att analysera data. Det krävs en djupare förståelse för människors känslor och behov. Därför kommer mänsklig kreativitet fortsatt vara en oersättlig komponent i effektiv reklam, precis som Hume menade att bör-en är oberoende av är-en för mänskligt beteende i stort.”
“Muh freedom.” Med den frasen brukar vi skämta om amerikaner som väldigt emotionellt och utan större eftertanke och problematiserande talar om värdet av frihet.
“Muh feelings”. Lite så vill jag skämta om copywriters och skribenter nu likt Johan, som tror att deras känslor är mystiska sagolika väsen som inte kan beskrivas i ord, eller ens behövs för att skriva en berörande text.
Trots att det är exakt det som författare gjort i 3000 år… Trots att det är exakt det som gör att vi kan utbilda oss inom dessa ämnen.
Nej, det som behövs är bara att man kan förstå läsarens känslor. Förstå. Inte relatera. Du behöver inte alls kunna relatera i dina egna känslor. Du kan som människa fejka ALLT. Och det är faktiskt bara kalla kliniska data som kan förmedlas vidare i form av ettor och nollor. Inget eteriskt som inte kan sättas ord på förs någonsin över i en text.
Någonsin.
Jag vet att du VILL att det ska vara annorlunda, men det är det inte. Du behöver inte kunna gråta, för att kunna skriva så någon annan kan gråta. Faktiskt. Det hjälper kanske som en intuitiv genväg ibland om en författare kan relatera till det som den ska skriva om, men allt du behöver veta är vad det är som får folk att gråta. Inget mer. Jag behöver inte kunna snickra för att kunna skriva en bra text om brädor. Jag behöver heller inte kunna gråta för att få andra att gråta. Blanda inte samma de kognitiva genvägar som människans hjärna oftast (men inte alls alltid) arbetar med vad som är praktiskt möjligt.
Säg aldrig någonsin aldrig om vad en AI kan göra bara för att den inte fungerar på det sättet du (felaktigt) tror att du fungerar.
Det kan bli det dummaste du kommer att säga i ditt liv med facit i hand. Allt du kan säga och kommentera kring är vad den kan idag. Vilka barndomsbrister den har i skrivande stund. Men för guds skull, börja då med att först förstå vad kunskap, insikt, medvetande, kreativitet, idéer och empati är och hur det har format dig som människa (alltså lär dig förstå, på riktigt, vad en människa är), innan du försöker ge dig på att analysera en AIs möjliga förmågor.
För just nu har vi mest en massa människor som mer visar hur lite de förstår om människor än något annat med texter och inlägg likt Johans.