Jag sitter och lyssnar på riksdagsdebatter. Något har hänt med debatten.
Det har förvisso aldrig varit så att debatterna i riksdagen kännetecknats av snälla och sakliga ord, men de retoriska tjuvknepen haglar så till den milda grad numera att jag inte längre är säker på om debattörerna verkligen tror på det de säger eller bara medvetet försöker sig på lite tjuvnyp. Allt som sägs är halmgubbar eller respons på halmgubbarna. “nej, det där är inte vad vi i S säger, vi säger att, och det vet statsrådet mycket väl om”. Det sista är förövrigt härskarteknik, att insinuera och dra in motståndaren och samtidigt förminska personen.
Nästan varje utbyte av ord mellan de stora partierna S och M kännetecknas av en veritabel stormflod av halmgubbar och härskarteknik. Det fnissas och skrattas t om från statsministern när en meningsmotståndare håller sitt anförande. Respektlöst, minst sagt. Men oppositionen är inte sämre. Det kontras med långa berättelser om vad meningsmotståndarna tycker och vill och vad de har gjort. Man talar oerhört gärna om vad meningsmotståndaren vill under sina två minuter i stolen, men också oerhört ogärna och lite om vad man själv vill i konkreta ordalag.
Sedan kontrar statsrådet/riksdagsman med att först försvara sig, därefter att själv göra samma sak. Berätta vad meningsmotståndaren vill. Allt då halmgubbar, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Och med en dominant och nedlåtande ton för att befästa mark i denna pajkastning som endast avbryts av den skoningslösa klockan.
Nej jag vet. En debatt i riksdagen ska vara hård. Det ska såklart synas att man har folk med olika verklighetsuppfattning som står mot varann. Tjuvnyp ska ske. Men det är ideologiska värderingar som ska synas då. Inte att man bara precis hittar på en massa om varandras politik som nästan det enda man har att säga.
Skillnaden mellan en skicklig retoriker och en dålig kan ibland vara att den dålige faktiskt kan alla knep, men det är också allt den kan. Den skicklige kan också alla knep, men den kan använda det på ett skickligare och mer sparsamt sätt än att allt som sägs tillslut bara blir pinsam pajkastning.
En viktig sak du kan göra, när du möter en halmgubbskastande motståndare är att först och främst markera mot detta. Det gäller överlag alla retoriska lekar. Dansa inte med. Markera. Konfrontera. Säg att du ser halmgubben och säg den vid dess rätta namn. Halmgubbe. Prata sedan vidare om det du vill prata om. Ett beprövat sätt att bemöta halmgubbar är nämligen också att ignorera dem. Deras syfte är dels att förvränga och ljuga om din uppfattning, men även att få dig att tappa tråden. Så låt bli att tappa tråden.
Du kan nämligen få ägna hela din anföringstid annars till att förklara dig kring påståenden som i bästa fall bara är missförstånd, men som oftast är medveten taktik för att få dig att tappa tråden. Så sluta svara på vad som är oärlig missförstånd. Du har inget att vinna på det.
“Men varför svarar inte statsrådet på min fråga”, säger du då, som kontring. Det är väl det som sker direkt när någon ignorerar en halmgubbe.
Ja, det sker. Men det är en härskarteknik. Härskarteknik är ett hyfsat vapen i rätt händer mot just halmgubbar.
Det jag skulle önska och se är att debattörer släpper garden lite, istället för att ägna sig åt ett artificiellt pajkastningskrig.
Person x: *Halmgubbeargumentation*
Person Y (jättekort): “Jag ser din halmgubbe. Här är vad jag vill prata om.” (kontra sakligt, även om beteendet kan ses som härskarteknik).
Person x: “Jag ser att du inte svarar på min fråga” + upprepning av halmgubbe.
Person y: “Jag svarar självklart inte på halmgubbar” + fortsätt tala om det du vill.
Fortsätter det därefter får man givetvis välja att ignorera det men iaf markera “Jag ser att du hemskt gärna vill fortsätta med halmgubbar och lögner om vår politik. Men istället för att jag ska stå här och ljuga tillbaka om er politik, så tänkte jag tala om vår politik och vad vi vill.”
Gå inte in i polemik kring vad som är fel i halmgubben. Jag upprepar: Gå inte in i polemik.
Undantaget är om du verkligen kan bräda halmgubben på ett säkert sätt med fakta och källor. Du kanske står där med dokumentet i hand, och citerar det, och visar vad källorna faktiskt sa. Det är effektivt. Det är det bästa. Men det är sällan att en debattör är så förberedd. Men även det lider fortfarande av att fokus styrs av din meningsmotståndare. Du vinner ett slag ja, men hen vinner debatten eftersom den styr skutans riktning.
Debatter på den politiska nivån vinns av den som kan styra skutan i den riktning den vill. Inte av den som har rätt.