I en traditionell rättegång av anglosaxisk modell sitter domaren och juryn på en hög plats och tornar över rättssalen. Det här är samma princip som man använder med en tron som en regent i historisk tid. Höjd ger makt.
Och det är samma princip bakom många liknande upplägg av förhör och auktoritära situationer överlag. Det handlar alltså om att äga rummet och bara med placeringar och upplägg ha ett övertag över alla andra i detta rum.
Det är i vissa sammanhang svårt att undvika och i vissa sammanhang fullt rimligt.
Det är fullt rimligt att utnyttja det psykologiska i en rättssal eller tribunal. För att någon ska bestämma över en annan människa som kanske begått ett brott. För att ge domaren auktoritet med sin blotta närvaro. Det är också rimligt i andra typer av förhör och tribunaler. Kraftfull symbolik som påverkar de flesta av oss.
Det är också en oundviklig konsekvens av en del andra kontexter. T ex en disputation där en student ska presentera sin avhandling och få den betygsatt av en liten grupp auktoriteter. Helt enkelt för att det är ett måste rent praktiskt. Men de flesta som varit med om det eller liknande kan nog vittna om nervositeten det ger. Något som överlag nog har minskat på senare decennier med mer demokratiska och informella presentationer. Men det är inte länge sedan alls som en disputation kunde gå till på det sättet att en ensam ung doktorand fick stå inför en lång rad tunga auktoriteter som bedömde vad som sades. Idag sker det mer som en presentation av ett arbete och är på så sätt både bättre mer praktiskt och definitivt mindre auktoritärt i upplägget.
I pressammanhang vet man mycket väl om hur placeringar av folk och vilka de ställs emot kan kännas och effekten det har. Åtminstone om man är utbildad journalist. Att en person som är 1.50 m intervjuas av någon som är 2 meter ger en helt annan bild och även respons än en mer jämlik längd. Det här går att utnyttja om man är illvillig.
Så om vi börjar där, i att vi faktiskt vet väldigt mycket om psykologin och makten rummet har över en diskussion, är det totalt ofattbart att någon producent tycker att det vi ser i Janne Andersson-intervjun är ett bra upplägg för en bra intervju.
Att stå inför en tribunal av journalister och skrivbordsexperter som därtill ganska omgående gnäller på dina beslut, även när allt gått bra, det är ett perfekt recept för att en intervju aldrig någonsin skulle kunna leda någonstans positivt. Stämningen var bokstavligt talad dålig redan innan det ens börjat.
Misstag kan ske. Och man kanske på riktigt “såg på det hela på ett annat sätt”.
Men det riktigt beklämmande är att Viaplay på inga sätt alls verkar vilja se sin del av problemet nu när det påtalats. Inte nog med det, så har stora portioner av Sverige hängt med på fjädrar-och-tjära-tåget mot Janne. Det sociala-mediedrevet, ivrigt påeldat av kollegor och vänner till Bojan är obehagligt att se. Kollegial solidaritet i all ära, men ibland behöver man faktiskt säga till en kollega.
Janne bad fö omgående om ursäkt för sin del. Var är ursäkten från Bojan och Viaplay?
Janne är inte oskyldig till tjafset. Han reagerar hårt och raljant i intervjun. Men är allt annat än huvudskurken som ska bära bördan. Denna huvudskurk är uppenbart Bojan som fulintervjuar, och är minst lika upprörd och därtill då som sagt hela det vansinnigt otrevliga tribunalliknande upplägget för en intervju.
En slipad politiker, medialt tränad, hade inte trivts att stå där ens mot 4 journalister bakom en pulpetliknande möbel. Varför skulle då Janne göra det? En fotbollstränare? Jag vill här rikta ett kollektivt “skärp er” till både Bojan och hans ivrigaste fans. Ni behöver kollektivt en lektion i bra intervjuteknik och god pressetik.