Givetvis innehåller denna text spoilers om TV-serierna Shogun (1980, 2024).
Såg klart den nya versionen av Shogun igår afton och det slår mig hur både lika och olika den är versionen från 1980. Det som rent professionellt drar mitt fokus är hur olika berättarteknik man använder, för samma historia av James Clavell. Jag har inte läst hela boken, men av det jag läst vet jag att de följer bägge boken väldigt bra. Om än då lite olika. Dessa två TV-serier är en lektion i hur olika och ändå bra samma grundmaterial kan skildras, samtidigt som de bägge är urkunden väldigt trogen.
Vissa scener är väldigt lika varann. Blackthornes första möte med Japan, där Omi, den lokala småherren, brutalt avrättar en lokalbo t ex. En ikonisk scen i bägge serier. Likaså det intima samtalet på bordellen i avsnittet om Ladies of the willow world och Buntaros teceremoni med Mariko. Scen för scen dräller det helt enkelt av liknande scener.
Men på många andra sätt är historiens berättarfokus väldigt olika i sin grund. Man vill berätta två olika historier med samma material helt enkelt. Som om två väldigt olika personer varit med om samma och på varsitt håll ska skildra det.
I serien från 1980 handlar det om färgstarka karaktärer, den tydliga omedelbara romantiska spänningen mellan Blackthorne och Mariko och framförallt en engelsmans möte med en (för honom) extremt exotisk värld. Den är ett färgstarkt skådespelardrivet romantiskt äventyr.
I nya serien är de flesta karaktärer mer anonyma, romantiken mer omvandlad till svårt vemod och fokus ligger på de komplexa intrigerna bakom Toranagas väg till mer makt. Fokus ligger alltså inte alls lika mycket på karaktären John Blackthorne, utan mer vikt har lagts på Yoshii Toranagas kamp. Det är ett spännande, mörkt drama med fokus på komplexa intriger.
En annan stor skillnad ligger kring hur Toranaga skildras. Den nya seriens Toranaga spelad mästerligt av Hiroyuki Sanada är en ganska osympatisk maktsträvare. Den gamla serien gick aldrig på djupet här alls, utan man dolde allt mer bakom ett skimmer kring Toshiro Mifunes otroliga pondus och karisma. Nya serien är på en del sätt mycket mer realistisk såklart. Men det är svårt att värja sig mot den “swag” som Mifune gav rollen i varje scen han är med i. Få skådisar i världshistorien är mer karismatiska. Han har en naturlig pondus. En pondus som förvisso Hiroyuki också har en del av, men bara inte riktligt lika mycket. Verkligen INGEN är mer lämpad för en remake i vår tid än Hiroyuki. Men han är fortfarande inte en Toshiro Mifune.
På forumen kan man se visst missnöje koka över sista avsnittet i nya serien. Antiklimax talar man om. Det för att grundmaterialet faktiskt inte alls innehåller en stor grand finale i ett stort slag mellan Toranaga och Ishido, utan bara mer en kort notis om hur han förlorade.
Vilket förståeligt många nya tittare inte alls kände till.
I serien från 1980 är det ingen stor grej eftersom det aldrig var ett fokus på hovintrigerna ala Game of Thrones, utan på karaktärer och Blackthornes liv och vi såg allt mycket mer utanför utan att få delta i det högre maktspelet. Jag vet att det har kommenterats även då, men inte på samma sätt som nu.
I nya serien blir det ett mycket svårare steg att acceptera att det aldrig hamnar där i ett episkt fältslag i TV-rutan (ett vi vet skedde i verklighetens historia om Shogun Tokugawa vid slaget vid Sekigahara) eftersom så mycket tid och fokus ligger kring ett spänningsbyggande kring hur det ska gå och vad Toranaga ville uppnå. Vi är mycket mer delaktiga i maktspelet.
Hans luriga schackspelsstrategi avslöjas förvisso och visas i en tilltänkt framtidvision där han berättar vad han tänker göra och hur det kommer att gå presenteras lite snabbt, men aldrig på det sättet konventionell Hollywood-berättarteknik brukar göra i ett tillfredställande crescendo.
Jag visste inte hur de skulle göra i nya serien med slaget. Skulle de ta sig friheten att återge ett stort slag eller inte? Jag trodde faktiskt de skulle det och blev lite förvånad när så ej skedde.
Det vore förvisso att göra som Peter Jackson gjorde med Hobbitfilmerna och femhäraslaget, där regissören skulle ta sig enorma friheter, men det vore mer “filmiskt” korrekt. Så samtidigt som jag är lite besviken, vill jag också ta hatten av för att regissören är grundmaterialet troget och inte underskattar tittarens intelligens att inte behöva det egentligen.
Min generella åsikt om serierna då, när jag ändå är i farten. Originalet är mer lättillgänglig för mig. Den är inte lika överdrivet mörk hela tiden vilket är ett av mina största minus med nya serien. Det syns så väl att den är inspelad i ett mörkt och regnigt kanadensiskt kustlandskap. Den gamla känns mer som Japan på riktigt, eftersom den faktiskt var filmad helt och hållet just i Japan.
Jag är en geo-nörd på gott och ont och våndas ofta när platser för inspelning inte är helt rimliga. Kanadas kust är anständigt likt, men inte heller jättebra.
Jag SER att det inte är Japan i nya och det stör mig lite faktiskt. Glaciärhällar finns det inte på samma sätt i Japan. Enorma granskogar utan lövträd har säkert funnits, men det blir lite fånigt mycket här, utan något odlingslandskap alls nästan.
Frånvaro av sol och sommarhetta. Jag fattar att det mörka är ett estetiskt val, men det behöver balanseras för att inte bli överdrivet. Ja, jag letar fel, men jag vill motivera mina argument.
Det talas och hyllas mycket om hur välgjord den nya är på många punkter. Vill här då understryka att den gamla i princip lika välgjord historiskt som nya kring kultur, kläder och liknande. Kanske mer så på en del punkter. Mindre på andra. Bägge är föredömligt bra där helt enkelt. Tänk om all kostymfilm var så här välgjord.
Nya serien har en del helt otroligt snygga scener som verkligen frossar i allt som är snyggt japanskt som t ex teaterscenen och bordellen. Och jag älskar hur mycket av all dialog som är på (gammal) japanska. Något gamla serien slarvade mer med och hade mindre av. Inte minst den versionen som numera finns att köpa. I den är det t om dubbat ibland av en berättarröst, vilket är jättefånigt. I versionen som gick på TV när jag var barn, var det däremot textat.
Men samtidigt som den nya är väldigt snygg så har den nya har också hysteriskt mycket halvdan CGI med stora städer som inte ser ett dugg verkliga ut. Den är både väldigt snygg och halvdan på samma gång. Gamla serien har sina halvdana sekvenser med inklippta slott den med, men eftersom den listigt nog väldigt att zooma in, snarare än ut, kommer den undan med allt sådant här mycket bättre.
Men slutbetyget för mig (vinklat av min barndoms kärlek) är att originalet är marginellt bättre som TV-serie. Vilket säger en hel del, eftersom den nya är riktigt jävla bra. Man kan kanske tro att jag inte tycker så, men jag roades enormt av den nya. Den är så pass bra när den är bra, att det lyfter mycket av det som är svagare. Och det är värt att notera just det. Det är svagare, inte dåligt.
Shogun 1980: 5/5
Shogun 2024: 4/5
