Vad är egentligen propaganda?
Det är det medvetna förträngandet av information. Det kan både vara för att framhäva eller misskreditera något.
Så gott så väl. Problemet är att många tror att det är något väldigt tydligt. Säger man propaganda så ser många nog en sovjetisk affisch med ett budskap om arbetare som ska kämpa mot en ond västmakt eller som ska enas i solidaritet med varann för att skapa välstånd. Negativ och positiv propaganda.
Fast riktigt så tydligt är det sällan. Det är mycket enklare att se på propaganda som ansikten skildras rent källkritiskt. Om du läser om människor som beskrivs som grupper istället för individer så finns det risk att det är frågan om propaganda. Det kan “bara” vara en slarvig generalisering och det kan givetvis vara något helt oskyldigt och demografiskt korrekt beskrivning med, men det är ofta ett enkelt sätt att skapa effektiv propaganda så det gäller att fundera extra. Inte minst i samband med känslomässiga, generaliserande eller sensationella budskap.
“Alla ryssar gillar vodka”
“Judar gillar pengar”
“Ukrainare är nazister”
“Svenskar är reserverade”
Men ännu kraftfullare är att inte alls nämna någon som borde nämnas. Dvs ducka elefanten i rummet. Anonymisera människor och du har väldigt effektiv propaganda.
Samtidigt: Lyft fram en enskild individ NÄR du vill framhäva ett positivt eller negativt och förstärkande exempel på något. En pappa som håller sitt döda barn i famnen är kraftfullt som vapen i propaganda och kan märkbart påverka en opinion. Inte minst om det är en sann bild. Men även rent falska bilder som inte håller för källkritisk analys gör ofta sitt syfte ändå, eftersom uppföljande kritik sällan får samma uppmärksamhet.
Väldigt ofta återanvänds dylika kraftfulla bilder så varje gång man reagerar på något kraftfullt är det tjänligt att vara skeptisk som första reaktion.
Hur undviker man propaganda?
Det finns inget enkelt sätt att undvika eller upptäcka propaganda. För ju skickligare den är, desto mer subtil är den ofta. Ofta handlar inte propaganda så mycket om vad folk påstår, som vad man inte nämner. Och gränsen mot paranoia och konspirationsteorier är jättesvår att hålla. Med de bästa intentioner kan vem som helst falla offer för propaganda eller vara felaktigt skeptisk till information.
Det enkla svaret är att titta på tendenser och aldrig fatta snabba beslut om vad du ska tro i affekt. Det är egentligen bara då man har en ärlig chans att hålla sig undan både propaganda och paranoida tankar kring konspirationer. För en tråkig konsekvens av att bli skeptisk till budskap är att man riskera se allt som propaganda. Gränsen mellan att vara sunt skeptisk till något som sägs och att vara konspiratoriskt lagd ligger i hur man ställer sig till fortsättningen. Är du beredd att fortsätta omvärdera en uppfattning eller har du bestämt dig för att en bild är propaganda? För i slutändan kan en person som avfärdar allt den inte tror på som propaganda bli mycket sämre informerad om hur saker ligger till än den som blint tror på just propaganda.
För i propagandans mest effektiva arsenal ligger även att så skeptiska tankegångar om fiendens sanningar i de egna leden. Ett fenomen som ytterligare förstärks av populärkulturens paranoida uppfattning om “storebror” och att skolväsendet ibland kanske misslyckas med att lära barn skillnaden mellan sund skepticism och paranoid konspiration.
I förklaringen till varför ligger säkerligen också individualismens baksida. När propaganda ofta ser ut som kollektivets enfald (sovjetaffischerna med anonyma massor) blir motpolen individualismens briljans. Mammas alldeles specielle lille pojke.
“Jag går minsann inte på det som den stora massan går på. Jag är unik och har gjort min egen oberoende koll av läget. ” – miljontals individer i unison stämma genom världshistorien.
Få personer är nog mindre oberoende i sitt tankesätt än folk som hävdar att de är det. Så det egentligen enda handgripliga tips jag KAN säga är att om någon säger åt dig att du ska tänka själv och undersöka påståenden själv. “Do your own research” så kan du vara rätt så säker på att den personen just aldrig gjort just det. Utan hen upprepar sannolikt just någon konspirationsteori som har enorma mängder fans. Och i politiska diskussioner om vad media säger och inte säger i t ex krig, är det väldigt farligt för utvecklingen.
Om man lever under en regim som inte styr demokratiskt – DÅ har man all rätt att vara ytterst skeptisk kring allt som sägs av media.
Om du lever i en demokrati, så ska du givetvis alltid vara skeptisk då med, men om du reflexmässigt tror att allt i demokratins media är statens röst – så är du faktiskt bara en dåre med foliehatt.
Det handlar inte om att media inte kan ljuga i demokratier. Det handlar om det faktum att du väldigt enkelt kan se olika källor, alternativ och även titta på motiv. Transparens är skillnaden. Om du inte ser skillnaden – ja då ligger det enda källkritiska problemet hos dig själv sannolikt.
Och inte alls hos media.