Jag är av uppfattningen att folk rimligen bör få använda de ord som de vill använda, bara så länge det är korrekt där tydlighet finns och/eller begripligt där otydlighet finns. Jag är också någon som överlag uppskattar att språket berikas med nya ord och uttryck. Jag är mycket mer språkliberal än en språkpolis helt enkelt.
Det innebär att jag inte alls har något problem med att folk använder ordet ”dom”. Jag använder det själv ibland. Men inte så jätteofta, eftersom jag på riktigt tycker att det ordet kan vara svårare att använda än de och dem i en del situationer där man vill vara tydlig.
Men är det något jag överlag inte uppskattar så är det påtvingad reduktion av språket utifrån märkliga ideologiska ideal. Lägg till hur mycket du vill, men att uppmana till att ta bort något är inget du bör syssla med om du värnar om folk. Låt saker självdö för all del (det är sorgligt nog i många fall), men sitt inte vid sidlinjen och aktivt heja på när det sker under någon förevändning att det som sker är naturligt och hjälper folk. För det är vare sig naturligt då eller hjälper folk.
Eller konkret förklarat: Använd ”dom” om du vill och behärskar korrekt, men uppmuntra eller tvinga ingen annan att göra det på något sätt, vare sig aktivt i undervisning eller passivt med ”rekommendationer”. För det är reduktionism av språket att ersätta behövd komplexitet med ”förenkling” och det gör oss fattigare. Och du kommer att göra göra jättemånga människor en björntjänst där de får svårt att tolka betydelser som andra förstår. Du förstärker endast klasskillnaderna.
Och det är så onödigt, eftersom det i de absolut allra flesta exempel är jätteenkelt att lära sig skillnaden mellan de och dem.
Två minnesregler som oftast funkar
Regel ett:
Om det inleder meningen är det ”de”. Om det avslutar är det ”dem”.
”De var jätteglada över vinsten i bandymatchen” och ”Vinsten i bandyn betydde jättemycket för dem.”
Det är först när vi lägger till ”som” som det kan bli svårare. ”De som vann i bandyn blev jätteglada och ”dem som vann i bandyn blev jätteglada” är bägge korrekt även om vissa skulle hävda motsatsen. Men kan du undvika ”som” i det du skriver, så behöver du inte fundera mer över det. Men ofta fungerar både ”de/dem” och dom vid ett som. Men mer om det längre ner.
Regel två.
De = Jag
Dem = Mig
Jag (de) ska ge bollen till oss
Mig (dem) ska ge bollen till oss
Bara den första är korrekt som du kan se när du byter ut de och dem mot jag och mig. Det är mycket svårare att missa det nu för de flesta människors språkögon. Ingen säger mig ska ge bollen till oss.
Då är ju ”dom” enklare?
Om du tycker att ”men om vi istället då bara använder ”dom” som slipper vi ju undra. ”Dom ska ge bollen till oss” är ju korrekt. Japp, det är helt korrekt. Men det blir snabbt otydligt om vi ändrar meningen lite och använder oss av ”dom” istället för de och dem.
”Dom ska ge bollen till dom”
Vem är vem i den meningen? Det är en typisk talspråksmening utan kontext. Begriplig för de som diskuterade något, men absolut inte i skrift.
Är det någon grupp av personer som ger sig själva eller till någon annan? Och handlar det om en grupp människor rent allmänt eller en specifik grupp? Frågorna kan hopa sig snabbt utan kontext. Kontext är alltid viktigt för all språklig förståelse, men blir ännu viktigare i en dom-reforms-värld. Och det tycker jag personligen är oerhört onödigt. Var det inte för att förenkla saker och ting som vi skulle skriva ”dom”?
Det här med talspråk och skriftspråk
Varför behöver vi de och dem? För språkliga nyansers skull och för att delvis lätta på behovet av kontexter en smula. Du har en utmärkt diskussion här om hur svår det kan vara i en rent formell grammatisk kontext kring skriftspråk, inte minst kring de gånger de/dem/dom följs av ett jobbigt ”som”. Börja läs den innan du fortsätter här.
I svenskan har vi subjekt (de som utför en handling, oftast personer) och objekt (föremålet för handlingen, ibland personer). I många lägen är detta inte inte alls komplicerat och det är ganska tydligt vad som är vad även om man skriver dom. Men inte i alla lägen. Framförallt inte i texter av mer vardaglig karaktär där man skriver som man talar med underförstådda kontexter som kan gå förlorade. När vi skriver i diskussion med folk t ex. Eller återger vad någon har sagt. Talad dialog är en mardröm med ”dom”. Då behövs en rad hakparanteser [förklarande ord] för att förklara vad eller vem som åsyftas och texten blir snabbt både ful och riskerar bli otydlig.
”Dom som vill ha dom i sin paj, kan ju få det.”
Vem vill ha vad? Osäkert. ”De som vill ha dem i sin paj, kan ju få det” gör det lite tydligare om vi har en kontext där vi vet vad eller vem som var objekt och subjekt. Givetvis är Dom som vill ha gröna äpplen i sin paj ännu tydligare så att vi kan utesluta att det handlar om personer som vill ha personer i pajen på en kannibalträff, men så fungerar inte talspråk alltid. Och det kvarstår en fråga kring det inledande ”dom”.
Och när talspråk ska återges i skrift, så blir det antingen förfalskat om man skriver om, svårläst med hakparanteser som riskerar att faktiskt vara fel, eller åtminstone styltigt (för så tydligt kring subjekt och objekt talar faktiskt ingen).
Om du tvekar mellan de som och dem som tänk att ”dem som” är mer formellt, ”de som” är mer informellt. Eller använd för all del ”dom som”. Ingen av sätten är dock 100% oproblematiska. Allra minst ”dom som”. Ingen av sätten är i regel heller helt fel. Men läs guiden jag länkade till ovan, som sagt, den ger dig fler instrument här. Den här kommentaren från mig var mest att visa hur övergången mellan talat språk och skrift, öppnar för nya missförstånd kring de och dem vad gäller objekt och subjekt.
Det är inte helt enkelt men du kan heller sällan göra direkta fel. Men bli heller inte förvånad om någon misstolkar det du skriver, för det kan absolut bli otydligt. Och har du möjligheten att styra vad du skriver – skriv om allt så att det finns en förklarande kontext. Ingen roas av språkliga otydligheter för otydligheternas egen skull.
Är det ändå inte bara elitism att insistera att folk ska lära sig detta? Lite av en klassmarkör?
Är det inte snarast nedlåtande uppdelning att hävda att folk av viss uppväxt och härkomst inte skulle kunna lära sig detta frågar jag istället? ”Jaha, så du är fattig invandrare utan akademikerföräldrar, då ska du inte behöva lära dig så här svåra saker.”
Kan det bli mycket mer nedlåtande och klassmarkerande än att på allvar se på sina medmänniskor på det sättet? Seriöst, vem är det som är elitist egentligen?
Jag, som anser att alla kan lära sig detta eller du som anser att det är för svårt ”för vissa”?
Det här med elitism är en ganska förolämpande kommentar att fälla om folk. Dels att kalla folk som vill bevara ”de och dem” för elitister eller ”stofiler” och dels för att det säger väldigt mycket om vilken människosyn du även har kring folk som får kämpa mer för att lära sig.
Jag har full tilltro till att skolan absolut kan klara av detta och överlag är det inte lärare som förespråkar en dom-reform heller. Skolan har klarat av det i mer än 100 år och det fanns också en svunnen tid då arbetarrörelsen drev på hårt för att folk på samhällets socioekonomiska botten skulle tillgodogöra sig ett rikt språk. Just för att jämna ut skillnaderna. Är det något som inte behöver synas som skillnad mellan folk, oavsett storlek på plånbok, så är det språkförrådet. Visst finns skillnaden tyvärr, men det är ju också uppenbart att lösningen aldrig är att ge upp för att förbättra.
I min värld ska vi lyfta upp folk som har det svårt i samhället, inte hindra eller trycka ner andra. Framförallt inte eftersom det inte ens är något dessa språkligt svagare människor ens ber om. Det är inte invandrare och ungdomar som ber om en dom-reform. Det är högutbildade medelålders människor med silversked i mun, boendes i Stockholm som verkar vara de främsta förespråkarna. De som själva aldrig har haft svårt att lära sig detta.
”Alla säger ju dom”
Ja, i större utsträckning numera. Men inte alltid och det där är också ett dialektalt fenomen. I Skåne har man traditionellt sagt ”de” för både subjekt och objekt. Och ännu mer traditionellt rättare sagt ”di”. På Gotland hör man ofta folk säga ”dem”, då uttalat precis som det stavas. Jag älskar att stöta på dessa saker, eftersom det ju faktiskt händer att folk ännu pratar på det här viset.
Det finns gott om fler liknande dialektala undantag säkerligen. Jag har inte grävt i ämnet.
Jag har bara konstaterat vilka det är som uttalar sig. Det finns en aura av navelskådande stockholmsarrogans att tycka och tro att alla säger ett tydligt ”dom” i alla lägen. Men det kan ju mycket väl bli så om man aktivt driver på påståendet såklart. Dialekter utom stockholmska är ju delvis på stark tillbakagång tyvärr. Och en utarmning av dialekter är ju en process som gör språket fattigare.
”Dom som lägger en dom över dom som inte gillar dom riskerar för alltid att vara dom som gör språkligt svaga en björntjänst”
Ovanstående mening är i tal helt korrekt och begriplig. Men den är samtidigt helt jättesvår att läsa grammatiskt utan kontext. Den blir mycket enklare med ”de/dem” istället för dom. Eller hur?
