Att vara efterklok kring faror

”Världen gick inte under denna gången heller.”

Ungefär så där slår många av oss för bröstet efter att en storm blåst upp och av. Och har vi tur är det exakt så det kommer att låta efter COVID-19. Och det får vi ju hoppas!

”Saker blev inte så allvarliga som vissa befarade i antalet smittade och döda. Alla agerade väldigt mycket och hysteriskt. Och det var väl det jag trodde.”

Det är lätt att låta efterklok bland upprörda emotionella röster. Men förvånansvärt ofta är de som gör det allt annat än efterkloka. De missar nämligen helt poängen att det just för att folk agerade utöver det vanliga och att man gjorde extraordinära insatser och ropade högt som det hände saker och faran kunde blåsas av.

COVID-19 kommer inte att försvinna för att folk rullar tummarna och säger att läget är lugnt och att svält och vanlig influensa är värre.

COVID-19 försvinner för att folk agerar. Du och jag. För att vi fattar smartare beslut eller att myndigheter tvingar dig fatta dem med div förbud och uppmaningar.

WHO säger t ex att anledningen till att antalet insjuknade just nu i skrivande stund sjunker i Kina (ingen annanstans) beror just på att Kina som nation agerat med emfas med extraordinära åtgärder kring isolation och intervjuer av alla smittade. Kina är ett kontrollerande land och vidrigt på många sätt, men det går inte att förneka att de också kan agera. Göra först, fråga sen. Det har sina fördelar i en katastrof att inte behöva avvakta och fråga om lov.

Och det där är ju ett problem. När är det dags att agera? När kommer du stå där och skämmas och utpekas som hysterisk för att du sa eller hävdade något, och när kommer alla betrakta dig som den ende som var klok och såg faran?

När man har facit i hand. Efteråt, såklart. När saker innehåller okända variabler går det aldrig helt att förutse hur ett förlopp kommer gå. Då är allt man har intuition och spekulation. Förhoppningsvis kvalificerad sådan baserad på den data man har och inget annat.

I fallet med COVID-19 har vi massor av data. Obehagliga sådana, där slutsumman kan landa på över 100 miljoner döda och utslagna ekonomier. Alltså en kris för världen som vi inte sett i modern tid sedan andra världskrigets dagar. Och då har vi inte ens funderat på efterdyningarna.

Vi kan också ha att göra med okända variabler som påverkar allt i en mycket bättre riktning. T ex att folk agerar så smart att vi hinner få fram vaccin och antivirala medler mot sjukdomen innan den får fäste. Det vet vi inte.

Men det finns en kär sak att luta sig åt som är avsevärt mycket bättre än att göra haltande jämförelser med antalet döda per dag i svält och vanlig influensa och det är att tänka med försiktighetsprincipen. Det är nästan utan undantag alltid mycket bättre att göra för mycket än för lite. Inte minst när så mycket står på spel enligt de variabler vi sitter på i skrivande stund. Fast då gäller det såklart att förstå dessa variabler. Vilket skrämmande många inte gör. T ex varför det haltar att jämföra influensa med COVID-19. För att det ena är en känd sjukdom med färdiga siffror per år. Det andra är en okänd sjukdom med okända siffror per år. Men de siffror vi väl har visar att COVID-19 sprids mycket fortare och värre och är dödligare per andel smittad än influensan.

Du har hursomhelst föga nytta av att tänka tanken att det är dags att köpa en brandsläckare när ditt hus brinner. Du köper den i ”onödan” för att ha till hands när den behövs. Lite så funkar allt arbete med hälsa och katastrof. Förebyggande.

Du ska agera ”överdrivet” för att undvika att ha agerat för lite. Det är bättre att torka av en ren operationsbänk på sjukhuset en gång för mycket, än en gång för lite. Det är bättre att äta vitaminer innan du får näringsbrist än efter. Dvs tänka: Better safe than sorry.

Att hävda att ett kraftfullt agerande som får negativa konsekvenser för t ex ekonomin (stängda mässor, idrottshallar, skolor, flyglinjer osv) är VÄRRE än konsekvenserna av en värld där COVID-19 helt dominerar är ett mycket kortsiktig och navelskådande synsätt. Ja, agerandet nu kostar. Men att inte agera kan med största sannolikhet enligt världens experter kosta fantastiskt mycket mer i både liv och pengar.

Jag kan göra tusentals till liknelser på varför försiktighetsprincipen alltid är att föredra och varför man alltid måste tänka ett steg längre än vad som är uppenbart i stundens ögonblick.

Men jag tror och hoppas du förstår nu. Ja, det kommer finnas en uppsjö av tillfällen då det ropas varg i vad som till synes var helt i onödan. Och risken finns att folk också slutar lyssna om det ropas för ofta. Det är lite av en paradox med just vargropandet att du faktiskt måste lyssna varje gång. För det är sällan så praktiskt att vargen kommer första gången när du reagerar som mest. Och när vargen då är ett virus, som inte ens världens främsta tänkare och experter helt kan förutse utkomsten kring, då är det bara så jävligt att du kan få riskera höra det i onödan och tvingas höra om det fler ggr under din livstid (jag har fått höra om H1N1, SARS, MERS, Ebola och Svininfluensan tex).

Och att det ligger på dig, som ”efterklok” att inse att det här är en paradox man får dras med. För alternativet, att ingen ropar alls när det är något uppenbart livsfarligt på gång, är nämligen att vi alltid får katastrofer av allt som är farligt.

Jag vill med rätt stor säkerhet påstå att det är precis lika enfaldigt som att springa till affären för att köpa en brandsläckare när huset redan brinner. Du KAN hinna och släcka huset, men det smarta vore att ha haft en redan eller hur?

Retorik, hysteri och virus

I skrivande stund är 17485 människor smittade med 2019-nCov. Coronaviruset från Wuhan i Kina. 362 döda och 506 tillfrisknade. En siffra som snart kommer vara väldigt inaktuell.

Det här är de fakta vi har. Rykten talar om mycket högre siffror, men rykten är rykten och även om kinesiska regimen knappast är kända för att vara öppna och sanningsenliga om allt behöver vi heller inte dra till med andra siffror för diskussionens skull. Och diskussionen handlar om diskussionen om viruset som nästan oavsett siffror är helt otroligt obegåvad just nu.

Jag har den senaste veckan sett en uppsjö av inlägg och artiklar om hur överdriven rapporteringen om viruset är. Att ”om man bara sätter det i perspektiv eller tittar på konsekvenserna av rapporteringen så blir allt genast väldigt hysteriskt”.

Och det låter ju bra att resonera så. Som den förnuftige i en storm av panik. Problemet är bara att det inte alls är förnuft. Det är mer besläktat med Bagdad Bob och nyttig idioti än förnuft.

Anledningen är mycket enkel. Vi vet fortfarande väldigt lite om viruset och utbrottet. Men det vi vet är bekymmersamma siffror och den närmsta tiden kommer avgöra mycket för vem som har rätt. Och låt oss hoppa att de självutnämnda sansade har så, om det må det aldrig råda något tvivel att jag tycker. Jag är orolig för att de inte har det, men hoppas så.

Dock, viktigt att notera: Ha de rätt är det inte för att de är vettiga och kloka, utan bara ren tur. För argumentationen de för är faktiskt bara dravel.

Till att börja med hävdar man att viruset inte är så farligt, eftersom det ju ”bara” dödat x antal människor och smittat y antal. Det ska då jämföras med allt från Ebola till MERS till vanliga influensan som dödat många fler både procentuellt och i rena antal. Varje år dör ju 100 000-tals människor världen av vanliga influensavirus t ex. Helt utan ”medial hysteri”.

Javisst. Men de siffrorna är de vi har med facit i hand om en sjukdom som återkommer varje år.

Vi har fortfarande ingen som helst statistik över hur många offer det här nya viruset kommer kräva. Vi har inte ens en riktig preliminär tendens att titta på eftersom sjuktiden inte är över för ett statistiskt säkerställt första underlag. D v s vi vet inte hur många procent som dör. De siffror vi har just nu är 362 döda och 506 tillfrisknade. Och det innebär att antalet tillfrisknade är i storleksordningen dubbelt så många som antalet döda. Men det är katastrofala siffror i klass med MERS som bara blev ett pyttetlitet utbrott i en mycket mer isolerad del av världen. Sjukdomar blir sällan mer dödliga än dessa siffror.

De som alltså räknar fram dödligheten just nu med att jämföra 362 mot 17000 har verkligen aning om hur matematik fungerar. Det är döda vs tillfrisknade som är det enda relevanta du kan titta på. Hur KAN man bara inte förstå det undrar jag då?

När vi har börjat se tydliga mönster i tillfriskning och död – DÅ kan vi räkna på siffrorna i dödlighet. Inte innan och verkligen inte med att jämföra päron med äpplen och tro att man får fram antalet apelsiner.

För det andra är det en god portion whataboutism att jämföra och raljera om antalet dödsfall mellan olika saker. Folk som ”vill sätta saker i perspektiv” tenderar att allt som oftast mest trivialisera saker än att sätta något i perspektiv. Bara för att 50 000 svenskar dör i cancer varje år, så är inte antalet döda i trafiken mindre viktigt. Bara för att det dog 2 miljoner i Kambodjas utrotning av intellektuella så innebär det inte att dödslägren i Bosnien på 90talet med 10000talet döda var oviktiga. Whataboutism avslöjar ofta väldigt mycket om hur brett och djupt individer kan tänka – och vilken otrevlig cynism de har, snarare än sund skepticism.

Sen försöker man också få det till att det ”bara är multisjuka och äldre som dör”. Det är varken sant eller speciellt trevligt som kommentar. Rapporter om folk i fullt friska som dött i 40årsåldern har kommit så ”bara äldre och redan sjuka” är inte sant.

Och sen när är multisjukas människors liv något som saknar betydelse? Det är precis som att vissa som skriver och tycker saker inte alls besitter förmågan till att tänka på konsekvenser av sina resonemang. Jag häpnas över hur detta resonemang används så ofta för att mäta farligheten i en sjukdom.

Det sista – och kanske dummaste jag sett är dock rasist-kortet som plockats fram. Att allt det här med rapporteringen mest har skadat en massa kineser pga rykten och sinofobi som en följd. På nätet ondgör sig världssamveten över memes där man skojar med kinesisk matkultur och/eller regimens likgiltighet. Där skojandet om detta är ett ”värre problem” än de bisarra och faktiskt verkliga kinesiska fenomen som memesen helt korrekt berättar om på sitt humoristiska sätt. Nämligen att man har en rätt bristfällig djurhållning och djurpolitik i Kina och att regimen är just det – en regim.

Det mest absurda jag sett är en tabell i en meme där man på fullaste allvar hävdar att rasismen som kommer med att folk nu behandlar kineser med skräck och ogillande världen över är VÄRRE än själva viruset. Även om vi verkligen på fullaste allvar tror att kineser världen över nu behandlas och hånas som paria (vilket de på inga vägar alls gör) så är det helt obegripligt hur detta ens om det vore sant skulle vara värre än att det DÖR massor av folk, och då faktiskt mestadels kineser. Sen när är elakheter VÄRRE än att någon dör? Öh, hallå?

Tjänar vi något på hysterin då? Ja faktiskt, så länge vi inte vet hur farligt viruset är och tittar på en rad relevanta variabler är hysteri ABSOLUT att föredra framför passiv idioti likt den potäterna i de ”sansade” artiklarna förespråkar.

Försiktighetsprincipen i detta fallet är att hellre göra för mycket än för lite och den genomsyrar allt som har med sjukvård och civilförsvar att göra. Vi har en brandsläckare på väggen – inte för att det ofta brinner, men för att när det väl gör det, är det för sent att skaffa en. Det försiktiga ÄR att vara lite hysterisk och ha en brandsläckare, och att vara försiktig med att köpa en. Vi har ambulanspersonal som ibland får sitta i timmar och rulla tummarna på skattebetalarnas bekostnad, för att när det väl händer något, så vill ha ha snabb hjälp.

Och samma sak gäller kring det okända utbrottet av ett virus vi på inga vägar alls har kartlagt något alls om än. Vi vet inte hur farligt det är, men de siffror vi har talar om en dödlighet och framförallt en smittspridningsrisk som är enorm. Har vi tur ebbar det ut JUST för att Kina och andra aktörer agerat kraftfullt och hysteriskt med att stänga och begränsa all rörlighet. INTE för att västerlänningar avvaktar och jämför med antalet döda i vanlig influensa eller annat ”sansat”.

Herregud. Jag trodde liksom att sånt här var självklart, men antalet korkade inlägg i artiklar och sociala medier på sistone visar att jättemånga faktiskt inte begriper det.

I skrivande stund har ”bara” några hundra kineser dött. Något dessa sansade världssamveten som gärna plockar fram rasistkortet för att skydda kinesers rykte skiter i.

Döda kineser är en abstrakt och liten siffra från ett gigantiskt land där fler dör varje dag av att halka på bananskal. Individvärdet är noll i dessa diskussioner. Inte minst när man som sagt inte ens förstår hur man ska använda dessa siffror korrekt.

Det dröjer några veckor till. Sen har vi mer användbara siffror. När verkliga siffror om procentsatser och reella antal smittade och döda blir kända. När förhållanden mellan tillfriskning och insjukning stabiliseras. Just nu sker en gissningslek som mest visar hur lite folk överlag begriper statistik och hur lätta offer de är för det sansade ordets totalt tomma retorik.

Att börja rita

I slutet av november satt jag och tittade på youtube. Av någon anledning fick jag för mig att titta på en guide kring hur man ritar en fantasykarta. Efter genomgången guide kände jag ett enormt sug efter att själv få pröva rita, så jag köpte mig ett par riktiga illustrationspennor och ett bra ritblock till mig själv i julklapp strax innan jul och började alltså i mitten av december med mina första trevande streck.

För här är grejen. Jag är 45 år och jag har liksom aldrig sysslat på allvar med att teckna och rita. För några år sedan försökte jag måla lite med akvarell men tappade snabbt tålamodet. Rita med pennor var något jag senast gjorde i 10årsåldern.

Men ritande visade sig vara en helt annan femma än målande. Det finns något terapeutiskt med att sitta där och teckna som passade mig utmärkt. Det är egentligen mycket mer tålamodskrävande än akvarell men något med pysslet och pillet att rita detaljer lockade mig enormt mycket mer. Resultatet blev också direkt mycket mer vad jag ville. Och jag fick också positiv respons från min omgivning som tydde på att jo men det här är nog min grej.

Och plötsligt har jag alltså en ny hobby. En vacker dag kanske jag kan tjäna en slant på det, men det tar vi som det kommer.

Välkomna att följa mig på mitt instagramkonto eller min patreonsida.

Reflektioner om skalor i scifi

Bara en sån där mind=blown-grej som förstärkts av att jag druckit för mycket kaffe. Och nu ska jag upphetsat skriva det nördigaste nischade jag skrivit på länge.
Jorden 2019 är en civilisation som ligger ca 0.73 på Kardashev-skalan. 1 innebär att man kan utnyttja motsvarande Jordens hela energipotential.

Vi är nånstans 100-1000 år från det än om allt fortsätter utvecklas, om vi inte hittar ascool teknologi snart. Även OM vi gjorde det så tar det fortfarande tid innan det påverkar världsekonomin och utvecklingen överlag.

Kardashevskalan alltså en logaritmisk skala i praktiken från 0-3 (0-6 om man räknar senare definitioner). 0 är alltså superprimitiv stenålder på en planet. 3 är att man täcker en hel galax – så utvecklingen är stor och man behöver decimaler och insikt om att allt handlar om exponentiell utveckling av alla siffror för varje ökning.

Ja alltså Kardashev 3. Ett galaktiskt imperium. Ja ni vet, som ”imperiet” i Star Wars, fast inte alls så dåligt beskrivet som där i siffror då utan på riktigt. Star Wars är som sagt inte bra scifi. Det är bra rymdunderhållning. Star Wars-imperiet är egentligen inte i närheten av att vara ett riktigt galaktiskt imperium. Inte med de siffror de jobbar med.

Men strunt i kardashev 3 (och de ännu större 4 och 5) nu. Det är för abstrakt i storlek. Det går inte att greppa storleken på en civilisation som har fler planeter än vi har människor. Och varje planet har flera triljoner invånare… än mindre när vi börjar tala om hela eller flera universum.

En Kardashev 2-civilisation i vår närhet (alltså en som kan utnyttja hela sin stjärnas energiproduktion genom att t ex bygga en Dysonsfär eller bara har enorma energiresurser och typ koloniserat alla sina planeter och byggt en jävla massa baser osv) skulle rimligen ha en befolkning på många många triljoner. De flesta scifis du ser underskattar alltid sånt där, men det är så det faktiskt blir när du kan utnyttja energi mycket mer effektivt. Plötsligt blir det färre problem att mätta fler munnar.

En Kardashev 2 skulle sannolikt därför ha mer personer och resurser som studerar oss än vi har om oss själva på sina universitet. Med råge. Trots att detta skulle vara världens minsta nisch för dem på deras universitet (eller hur nu deras lärosystem ser ut, men motsvarande). Det är alltså oviktigt hur oviktiga vi är för dem. Det räcker med att vi jobbar med minsta siffrorna i proportion till minsta för oss.


Ungefär som studiet av fjärilsantenners böjningsförmåga vid 0-gradig temperatur är för oss. Det finns säkert någon stackare som forskar om det, men det är fan inte många jämfört med det totala antalet människor på planeten. Kanske 1-2 stycken.
Samma för Kardashev 2, men med dess siffror då där 1-2 stycken individer motsvaras av 1-2 miljoner i obetydlighet.

För låt oss säga att någon där funderar på Jorden – en för dem primitiv planet en bit bort. Men nu talar vi som sagt om en civilisation med många triljoner invånare. Och med ”inte många” som gör något menar vi då det alltså relativt. Kanske några miljoner individer forskar om Jorden. Med deras teknologi till hjälp som rimligen innehåller massor av fantastiska hjälpmedel som vi inte har (än) i form av mätinstrument, AIs, databaser osv. Det där med vad som utgör en nisch är alltså relativt till antalet. En miljon sandkorn är pyttelite i en öken.


Men det coola/läskiga är konsekvensen. D v s de skulle i kraft av sin storlek som en Kardashev 2 sannolikt per definition om de alls studerat oss, veta mer om oss, än vi om oss själva utan att ha ansträngt sig det minsta. Så om det finns civilisationer där ute, som har påtagligt mycket bättre teknologi än vad vi har och ligger på motsvarande Kardashev 2 i resurser, lite som vi ser i filmer när aliens kommer i coola rymdskepp med ont uppsåt… Så är de ofattbart mycket mer överlägsna oss per definition. De vet allt vi vet. Och oerhört mycket mer. Konsekvensen av en uppskalning av alla siffror blir just den.


Kan vi vi spränga dem i luften med datorvirus? Försvara oss med kärnvapen? Räcker det med att en modig amerikan säger fuck you och så har vi fortfarande lite att säga till om och tillslut vinner vi för att aliens gör ett misstag och vi utnyttjar det? 🙂
Sällan har jag nog med större säkerhet kunnat säga nej på en fråga om något alls.

Självklart inte. Vi kan, med massor av tur, vara besvärliga. Likt en flock myror kan vara besvärliga för en människa. Men i det stora hela kan en människa jätteenkelt besegra en flock myror. Det här går inte ens att jämföra med när europeer kom till nya världen och hade skjutvapen vs ursprungsbefolkningen. Det här är en helt annan nivå av överlägsenhet. Och på samma sätt skulle en Kardashev 3 bara behöva knäppa med fingret för att utplåna en Kardashev 2 som bara behöver knäppa med fingret mot oss.

Vilken tur att vi sannolikt inte behöver bekymra oss om detta i verkligheten. För det verkar (tyvärr) som om det inte finns speciellt många andra teknologiska civilisationer i vår närhet.

Årets julklapp 2019 – mobillådan

Mobillådan alltså. Ja jag säger då det.

1 Ett träföremål som garanteras görs på något miljöovänligt sätt i någon sweatshop i Bangladesh för de priserna vi ofta ser. Du kan glömma lokalproducerat hantverk i de flesta fall. Hantverk kostar nämligen. Även importerat. Vad hände med hållbart tänk HUI?

2 Varför alls? Om du nu känner ett behov av att samla in mobiler, varför inte bara använda något du redan har hemma? Behöver du verkligen ett nytt föremål för detta? Funkar inte fatet, skålen, hallbordet eller korgen? Återigen HUI. Vad hände med hållbarhet? Är inte detta snarast symbolen för motsatsen? Den minst nödvändiga prylen du kommer att köpa?

3 Och det såklart viktigaste: Om du inte är en utsjasad barnfamilj där bråk om skärmtid bäst löses med begränsningar så har jag väldigt svårt att se vem som tycker detta är en bra idé att ställa fram när man får gäster om de bara tänker efter lite. För det här utstrålar nämligen en massa passiv aggressivitet och du kan komma att trampa en hel del människor på deras tår helt i onödan. Vi är många som därtill blir extra obstinata när man klappar oss på huvudet och lägger sig i saker som de inte har att göra med och där jag antingen får spela med, smyga, eller hitta på en lögn om jag inte har modet att säga som det är. Hela den här ”så här gör vi i hemma hos oss”-mentaliteten presenterat med grupptryck är irriterande och minst sagt lika respektlös som att sitta med näsan i en mobil när du är bortbjuden. Du är kanske en halvtrist värd och dina gäster står bättre ut för att de får titta ner i mobilen då och då?

Jo jag förstår. Det är okul med gäster som gör annat än deltar i diskussioner. Men ofta i vissa sällskap så hamnar man utanför pga att man inte känner så många eller för att man kanske inte är världens mest extroverta individ som kanske ens vill prata med alla. Eller så kanske man faktiskt vill fotografera lite. Eller väntar på något viktigt samtal. Oavsett anledning, så har man ju ingen skyldighet att behöva hamna i en situation där man ska behöva förklara sig på något sätt. Så snälla människor. Behandla dina gäster som vuxna individer. Med respekt. Håll inte på med dessa passivt aggressiva lekar. Är det så att någon i sällskapet alltid bara sitter med näsan i mobilen och det stör dig, så föreslår jag att du låter bli att bjuda in vederbörande nästa gång.

Ändra minerallagen

Jag gör lite skamlös reklam för gruppen vetonu.se namninsamling för att ändra minerallagen så att markägare, urfolk, kommuner, miljöorganisationer och landsting ska kunna påverka och stoppa rätten att prospektera och utvinna mineraler. Idag är lagen inte bara helt på gruvbolagens sida, utvecklingen är att göra det ännu enklare. Dvs det går åt fel håll. Jag har tidigare skrivit om detta och stöder helhjärtat kampen för ett mer demokratiskt och miljövänligt samhälle i gruvfrågan.

Härskarteknik v2.0

Alla gillar underdogen. Alla hejar på den som ligger ner och blir sparkad på och som sedan reser sig och slår tillbaka. Detta är också fullständigt grundläggande i alla former av ethos att väcka en empatisk vi-känsla med åhörare. För om du kan skildra din motståndare som aggressiv, översittande, nedlåtande, desperat har du snart även pathos på din sida, för då underminerar du motståndaren och väcker ogillande hos tredje part. Och drar du det ett varv till så småningom även logos med att framställa motståndaren som emotionell och inte rationell och personen låter sig ryckas med och skriver i affekt.

Det är också sanslöst svårt att bemöta trots att det är ett lastgammalt retoriskt trick. Nästan varje replik du ger ifrån dig efter att någon har tagit på sig rollen som offer kan användas emot dig som ett bevis på DIN påstådda fula aggression. Som bevis på att du är förövare och den angripne är ett offer.

Nyligen såg jag ett ypperligt exempel på detta på sociala medier. En medialt känd ”retorikkonsult” fick (felriktad) kritik på sin sida om en bok som hon skulle ha skrivit som kritikern minst sagt ogillade. Kritiken var hård, otrevlig och uppenbart skriven i affekt och därtill då även skickad till fel person (detta kom fram längre ner). Men framförallt var den skriven av någon som redan från början befann sig i en maktposition gentemot offret och offret tog väldigt illa vid sig på ett personligt plan och utnyttjade detta direkt i sina repliker. Förövaren var nämligen äldre man. Offret yngre kvinna. Han var också i stark maktposition i samhället i sin yrkesposition.

Det finns en återkommande gyllene regel som man ofta måste tänka på och det är att aldrig sparka neråt. Det ser faktiskt aldrig snyggt ut, hur legitimt sparken än är. Men jag skulle vilja problematisera kring detta och det är när du sparkar neråt mot någon som behärskar retorik, medvetet eller omedvetet, och vad det innebär för att ändra maktbalansen. För det krävs inte mycket alls för att utnyttja en maktsituation till sin fördel genom makt över retoriken. Plötsligt ändras spelreglerna helt och maktpositionen flyttas. Och är du skicklig på din sak så är det inte många som ser det.

Känner jag mig påhoppad är det fullt rimligt att leta efter saker jag kan försvara mig med och då är påpekande av samhällsmakt och dominans hos min motståndare väldigt effektivt för att väcka ethos hos andra (”Det är VI mot den här jävelen, visst känner ni igen er hur hemska sådana som han är mot oss”). Och det är exakt vad denna retorikkonsulten gjorde.

Jag har mycket svårt att tro att en människa som jobbar med retorik till vardags inte känner till dessa grunder i retorik och hur det kan användas och missbrukas fram och tillbaka. Att vara retorikkonsult innebär knappast bara att man har förmågan att identifiera ”härskarteknik” hos medelålders burdusa misogyna maktmän och föreläsa om detta på TV och på företagskurser men att man också i allra högsta grad kan ikläda sig att vara offer för det när det passar i en diskussion.

Antingen fullt medvetet, kallt, smart och elakt, eller som det sannolikt i denna situation: Som ett resultat av att hon blev förbannad och inte kunde acceptera kritiken. En kritik om en bok som var hård och onödigt personlig, men som sagt inte ens var till hennes bok och därmed henne. Jag kan inte låta bli att förundras över hur man tänker och fungerar om man blir arg för ett inlägg som inte ens var riktat åt dig. Att man kan bli triggad för kritik mot sitt älskade alster är en sak och värt ett långt inlägg om bara i sig hur svårt det är att hantera, men mot något man inte ens skapat? Vad hände egentligen där? Det finns ju tydliga hintar i hans kommentar som visar direkt att han inte talar om något hon skrivit. Något hon också uppmärksammar innan hon börjar att raljera tillbaka.

Hela detta fenomen gjorde situationen mestadels bisarr. Det måste liksom ha funnits med okända äldre variabler med här i spelet som vi inte fick se tänker jag. För så där mycket känslor för så där lite? Nej.

Den här retorikkonsulten hade sitt påhejande entourage i tråden och behövde själv inte svara nämnvärt hur som helst. All kritik stävjades direkt och avfärdades som ännu mer härskarteknik av detta entourage. Medhåll var det enda som önskades. Ingen skulle komma här och försöka klä av henne offerkoftan. Och så fort någon försökte var det ett bevis för att det var sant.

Game. Set. Match.

Själv kände jag mest som jag bevittnade en gymnasielektion i retorik som hade spårat ur i affekt. Vuxna människor som kränks för allt och skriver så oerhört mycket i affekt med ord som de knappt ens vet vad de betyder. Människor som därtill ska vara experter i just konsten att uttrycka sig och utbilda andra i det? Allt jag kunde se var människor som missbrukade detta pga affekt – medvetet eller omedvetet – och jag vet inte vad av dessa ting som skulle vara värre. Att retorikern missbrukar det medvetet, eller skriver helt i affekt och nyttjar det omedvetet. Bägge ting tyder på tveksam etisk grund. Logos är definitivt rubbat genom pathos. Och något ethos med henne kunde jag absolut inte känna. Inte med förövaren heller förvisso. Utan alla fick bli utan sympatier där. Men allra minst retorikern. Som borde bete sig bättre – egalt dolda variabler.

Jag tänker lite så här nu: Nästa gång någon ropar ”härskarteknik!” åt dig för att du inte håller med så ignorera det totalt eller konfrontera retoriken du ser riktad mot dig. Men det sista är svårt. Dels för risken att det som bäst ser ut som pajkastning men sannolikt mest kommer se ut som du just är allt det som offret hävdar. Så där behöver du vara väldigt smart.

Det i princip enda du kan göra är att vara saklig och poängtera de sakliga felen och med ett kallt huvud inte låta dig dras med i diskussionen om offer. För offerretorik har greker, romare och andra gubbretoriker faktiskt inte lyckats avväpna speciellt effektivt på 3000 år. Att framställa sig som ett offer för härskarteknik är oerhört mycket mer effektivt rent retoriskt än att utnyttja klassisk härskarteknik där du förminskar. För om du istället kan förstora din motståndare blir allt den gör härskarteknik mot dig.

Faktum är ju att det är en sorts härskarteknik att medvetet klä på sig rollen som underdog och förstora sin motståndare på ett negativt sätt, men bara mycket smartare än att försöka trigga din motståndare med att förminska den så som klassisk härskarteknik innebär.

Det är helt enkelt härskarteknik 2.0. Något retorikkonsulter givetvis behärskar om de är värda sin titel. Jag hade varit besviken annars.

Oj, se där förresten, där utnyttjade jag det visst själv med att både förstora och förminska retorikkonsulten på ett fult sätt, ganska genomgående i mitt inlägg. Tänk så oerhört meta-härskande det kan bli av bara farten!

Tokigt!

Att skapa utan en plan

Du måste ha en plan.

Lite så i olika former låter ett återkommande framgångsmantra. Jag ser varianter av det rätt ofta när diverse framgångsgurus pratar om framgång. Och ja, det låter ju intuitivt korrekt och klokt såklart. Det finns absolut bra skäl att säga så och det är korrekt i många sammanhang.

Men problemet är att det också finns andra saker som är mycket viktigare i många lägen. När man bygger ett hus handlar allt inte bara om en god plan och ritning att bygga efter. Du måste också ha kunskap om vad det är du gör. Förvånansvärt ofta är det inte alls folk med starka tydliga visioner som har de bästa kunskaperna, utan när planen går i stöpet (vilket de ofta gör pga oberäkneliga variabler) så blir det jättesvårt för dem att reda ut det. Det finns ju nämligen inte planerat och tid måste tas till att planera om. Här trumfar erfarenhet och anpassningsförmåga planering alla ggr just eftersom du faktiskt inte alls kan planera för alla omständigheter hur bra du än är på att se slutgiltiga mål. Den flexible och erfarne kommer mycket snabbare kunna byta spår.

Som textförfattare är det på samma sätt. Det finns tillfällen då en tydlig plan för en text är att föredra, men det finns också gott om exempel på när kunskaper och anpassningsförmåga är att föredra. Om jag ska skriva en text om ekosystem så kvittar det rätt mycket hur jag planerar jag inte vet vad det är jag skriver om. Självklart kan ingen person allt om allt, men en person med vissa insikter om ett fält kan alltid upptäcka felaktiga förenklingar och framförallt saknad fakta enklare än den utan. Det kvittar hur mycket du planerar så kan du inte planera dig förbi kunskapsluckor. Dessa måste helt enkelt fyllas för att försvinna. Därför blir det ofta nästan alltid så att när någon som inte kan något om ett ämne skriver om det, så kommer det saknas viktiga variabler och andra insatta ser direkt bristerna.

En annan viktig aspekt av detta med planering vs att improvisera en text kan du se rent empiriskt i intervjuer med olika framgångsrika författare. Vissa av dem har en klar och tydlig övergripande struktur i huvudet på hur den färdiga texten ska se ut. Andra vet själva inte vem som dödade betjänten förrän de skriver ner det på sista sidan och ser pusslet de omedvetet skapat bakom sig presentera den bästa biten för dem.

Det är lätt att tro att den som hade tänkt ut texten från början därmed också bör ha den bästa texten, men förvånansvärt många framgångsrika författare som inte alls arbetar efter en plan eller ett manus i huvudet. De improviserar fram texten utifrån stundens känsla där man i skrivandets ögonblick ser var texten är på väg och vad som blir bäst och snyggast. För just där i skrivandets ögonblick så ser du den där lilla saken du aldrig hade kunnat förutse. Och om du skiter i den för en plan, så kan stordåd missas. Givetvis finns det alltid små saker på vägen och generella tankar om det man ville skriva om, men förvånansvärt ofta kan det bara kretsa kring något oerhört vagt som sedan får utvecklas i realtid.

På samma sätt jobbar givetvis även många konstnärer och musikskapare. Vissa ser redan från början vad det är de ska skapa på sin duk. Andra ser vad som sker när de drar penseln och fortsätter från det. Visionärt arbete vs realtidsarbete. Skulle tro att realtidsarbetet blir som allra tydligast i musikskapandet när man prövar och lyssnar sig fram. Berömda undantag finns som sägs ha kunnat skriva hela stycken i huvudet utan att pröva något alls. Mozart t ex. Men det är nog oftast just mest myt skulle jag tro för att man vill försöka skapa än mer magi kring personen.

Som redan påpekat kommer ju bägge arbetssätt med för- och nackdelar och ett utopiskt ideal vore såklart författaren som behärskade bägge ting. Men det vete sjutton om sådana kreativa enhörningar existerar så ofta i verkligheten. Något säger mig att det också kan gå emot ganska mycket kring hur mänsklig kognition fungerar. Om du är riktigt bra på att se den rätta vägen genom skogen så ligger nog sannolikt också hela din trygghet och fokus i just det och du får svårt att ändra även om det behövs.

Och om du är jättebra på att upptäcka och hela tiden se olika vägar i skogen är det tämligen osannolikt att du samtidigt också har förmågan att orka/kunna gå speciellt djupt längs varje stig för att finna den bästa. Dvs en person tänker snävt men djupsinnigt framåt och en annan tänker ytligt men mycket bredare och flexibelt.

Det rätt uppenbara är att varje text helt enkelt skulle må bra av bägge ting under olika led av tillkomsten. En idésprutande person som får hjälp med att välja den rätta stigen av en planerande visionär, men som åter tar över rodret igen så att det hela tiden kan anpassas.

En personlig reflektion över detta: När jag studerade på universitet var en av mina största våndor att skriva uppsats. Inte för att jag ogillar att skriva en uppsats – tvärtom, men för att metoden som nyttjades och krävdes var extremt fokuserad på en tydlig plan innan skrivandet. Inför själva uppsatsen skulle en ”för-uppsats” helt enkelt lämnas in där planen man hade skulle redogöras ganska detaljerat. Denna orsakade mig enorma problem just eftersom jag ville låta resultaten ta mig till den färdiga uppsatsen på alla sätt. T om ha möjlighet att anpassa om frågeställningen om den kunde bli mycket bättre och mer intressant pga vad jag upptäckte och vad som föll över mig både vad gäller fakta och kreativitet. Min hjärna blir extremt låst, okreativ och frustrerad av krav på att den i förväg ska producera det färdiga slutresultatet.

Inte för att jag inte kan arbeta inom fixerade regler, men för att jag faktiskt har jättesvårt att se vilket nästa ord kommer att bli innan det skrivs ner. Ett ev slutmål ligger kanske alltid där för mig, men det är då dolt helt för mitt medvetande bakom djupt omedvetna intuitiva dimmor som jag verkligen inte alls vill behöva försöka redovisa. För då verkar allt snarast bara bli sämre än det hade kunnat bli enligt mina erfarenheter.

Så tänk på det när du pushar en medarbetare i riktning mot den goda planeringens förlovade land, som du kanske föredrar att befinna dig i för din trygghets skull. Jag kan nämligen väldigt ofta tänka mig att folk i ledande positioner hamnar just där för att de är bra på att se mål och arbetar efter tydliga planer. Men det är inte samma sak som att det är det bästa i den skapandeprocess hos andra som du vakar över och det är sannolikt bättre för alla parter och resultatet om du låter kreatören få arbeta på det sätt den föredrar. Så läs av rummet innan du coachar in en stackars realtidsskapande människa i de djupa visionernas låsta bojor. Du kan nog gå miste om massor av potential och talang annars.

Om det går såklart. Ibland krävs givetvis en tydlig plan redan från början av väldigt konkreta och praktiska skäl.

Rätt plan, för rätt situation helt enkelt. Apropå visioner och planer.

Varför är all historia lika viktig?

Skolverket föreslår att man ska stryka att läsa det mesta om förhistorien, antiken och allt som skett innan 1700-talet i undervisningen i historia. Fokus ska ligga på efterkrigstiden. För det är trots allt det som är mest aktuellt och påverkar oss mest idag.

Men är det så historia funkar som ämne? För att man ska förstå en berättelse ordentligt brukar den gängse metoden vara att börja på sidan ett och sedan läsa till sista sidan. Ibland kan man hoppa lite i texten och lägga fokus på att läsa/se slutet, men nästan alltid straffar det sig i att man faktiskt inte riktigt förstår eller kunde uppskatta något då. Det är som att se sista fem minutrarna på en film. Bara se sista avsnittet på en TV-serie – eller bara bläddra till sista sidan i en deckare för att se vem som mördade betjänten.

Det går, men du kommer aldrig skaffa dig förståelse och uppskattning.

Förståelsebiten är rätt självförklarande enligt mig. Du kan missa massor av viktiga variabler som gör att du inte alls fattar varför summan blev 3 om de bara listas tidigare i berättelsen än allra sist. Men uppskattningsbiten är inte oviktig heller för att väcka engagemang och att få folk att bry sig. Inte minst vilsna ungdomar i en tid då fakta och verklighet och sansade insatta perspektiv konkurreras av fake news/kreationism/new age/konspirationer/pseudovetenskap och politisk populism.

Det sista är kanske t om extra viktigt. Historia används nämligen väldigt ofta just för att påstå saker som inte alls är sanna. ”Det var bättre förr” blir väldigt svårt att argumentera mot om du inte vet själv hur det var förr eller kan övertyga din motståndare av värdet av en korrekt historisk jämförelse.

Argumentationen kring detta handlar ju delvis om resurser som måste fördelas och prioriteras, men här blir historia ett problematiskt ämne att behandla på det sättet att man stryker vissa delar helt – oavsett anledning.

Självklart är det ingen som på fullaste allvar tänker att det är jätteviktigt att barnen kan rabbla medeltida påvar eller vet vilka germanska stammar som gick in i Rom och härjade. Dessa ting är absolut solklart specialintressen som man KAN skippa delvis och fortfarande ändå förstå poängen.

Nej det man däremot vill påpeka är att om du inte ens vet vad medeltiden ÄR eller att det fanns något som hette Romarriket, så har du inget fundament att stå på kring massor av saker. Verkligen oräkneliga ting kommer då börja på sidan 95 av 100 i sin berättelse och den som ska ta emot denna information är också ett barn utan speciellt stora egna tidigare kunskaper heller i de flesta fall.

Vi kan ta ett konkret exempel som har varit aktuellt för debatt kring just sin historiska kontext väldigt länge. Nämligen antisemitism. När ”Om detta må ni berätta kom” så var det faktiskt många professorer i historia som avfärdade den som dålig, just för att den verkligen bara struntade i det längre historia perspektivet. Om antisemitism skildras som en ond mytisk sak onda galna tyskar uppfann på 1900-talet, istället för att man tittar på flera tusen års historia och inte minst de frostiga relationerna mellan judar och kristna och muslimer under de senaste 1500 åren och vilken enorm roll allt från Luther till yrkesförbud för judar spelat in ända sedan de fördrevs från sitt hemland så kommer man heller egentligen aldrig förstå vad det var som skedde där i Tyskland efter första världskriget när fascismen växte fram.

Och om du inte förstår något alls av det längre förloppet, ja då blir händelserna i dagens Mellanöstern, Malmö och andra platser där antisemitismen frodas i princip helt utan förklaring och kontext. Då reduceras allt ner helt felaktigt till efterkrigsvariabler om t ex staten Israel, som förvisso spelar roll, men som inte alls duger för att förklara merparten av problemet.

Och så här blir det med ALL historia vågar jag påstå. Det blir svårt att motivera feminism för unga kaxiga självömkande incel-män om de inte kan något om kvinnors historia sedan antiken. Och hur ska man kunna bemöta påståendet om att klimatförändringen är naturlig och odramatisk utan just kunskap om en lång (för)historia? Jag kan meddela att det faktiskt inte räcker med att bara visa en temperaturgraf och sedan gå vidare segrare ur debatten. Det krävs oftast mycket mer.

Det blir jättesvårt att bemöta en massa väldigt aktuella problem på ett trovärdigt sätt som skeptiska/radikaliserade elever diskuterar och tror en massa kring om man HELT hoppar över de första 95 sidorna av en berättelse och lägger enormt fokus på de sista 5. Och just 1700-talet och framåt. Lycka till att få någon att förstå varför vi får en fransk revolution, industrialism, kolonialism, två världskrig, sekularisering osv om du börjar din berättelse på 1700-talet.

Att det ens ska behöva sägas hur urbota dumt detta är?

Historia är inte viktigt för att en massa historieintresserade nördar likt jag själv kan roas av att titta på vilka truppformationer Alexander den stores styrkor stred i, och att vi har ett specialintresse som vi inte kan förhålla oss objektivt kring nyttan kring att alla kanske inte behöver veta detta. När man kritiserar reduceringen av anslag eller tidsutrymme så är det väldigt lätt hänt att försvarare till viss del av egen skuld framställs som om de saknar förståelse kring viktiga prioriteringar.

Jag har själv suckat åt folk som tycker något extremt nischat specialintresse som tappar tid eller anslag ibland utan hänsyn till ett större perspektiv faktiskt inte kan argumentera på ett övertygande sätt när de är upprörda. För ibland ÄR det så jäkligt att det kanske saknar relevans och då ska man prioritera om. Absolut.

Men ibland är det faktiskt inte alls så heller. Ibland är det tvärtom så att utan det som vissa bara tror är mindre viktiga specialintressen som går att reducera bort utan konsekvens, så kapar man av roten till plantan och dödar den helt. Eller rättare sagt, om jag får fortsätta med min plantanalogi, så byts en levande planta ut mot en plastblomma, och det dröjer inte länge innan någon kommer ifrågasätta den som både meningslös, ful, ointressant och i värsta fall: fejk.

Så i princip riskerar skolverket göra om ämnet historia till fake news för en framtida generation.

Snälla Skolverket. Låt en vuxen som begriper något kring ämnet och konsekvenser bestämma istället för vem-det-nu-var som ni släppte lös. För det här blev ju minst sagt tokigt pinsamt.

Mitt skrivande av skönlitterärt (del två)

Första människan på Mars. Rymdfärder över ljusets hastighet. Aliens som kommer hit och erövrar oss med trupper. Många är uppläggen för en riktigt klassisk science fiction-berättelse. Men väldigt få av dessa berättelser håller för kända fakta eller ens logiskt tänkande.

Jag har som jag sa i förra texten länge både funderat på och brottats med hur jag ska kunna skriva skönlitterärt – och då framförallt science fiction. Ett återkommande problem som gör att väldigt få science fiction-berättelser egentligen är bra ur ett vetenskapligt eller logiskt perspektiv är att de inte bara är skrivna av någon som inte vet vad de talar om, likt det som var ämnet jag tog upp i senaste posten, men de är inte ens kontextuellt logiska. Det här kan låta rejält von oben, jag vet det, men jag har på det senaste själv blivit enormt varse om hur mycket scifi som faktiskt inte är vettig, trots alla andra kvalitéer som den har vad gäller dramatik, skådespel, action och det rent visuella. Det logiska får alltid vara det som först få ta stryk framförallt alla andra variabler och det är skittrist.

Dels har jag läst allt mer erkänt bra klassiker inom genren, men även också tagit del av en del personers resonemang som visar på hur fel vi ofta resonerar kring science fiction. En eminent herre vad gäller analysen av futurism, scifi och vetenskap återfinner du förövrigt här. Hans youtubekanal analyserar torrt och utan sentimentalitet alla möjliga påståenden som rör just nämnda saker. Och då inser man snabbt hur mycket tveksamheter och fel det finns i scifi.

Det beror ju ofta på att två olika behov står i konflikt med varann. En logiskt korrekt och rationell berättelse är ju givetvis oerhört mycket mer krävande att få till än en där man tummar på allt sådant och fokuserar på andra aspekter istället – som för de flesta – betyder mer för upplevelsen. Inte minst när vi talar om filmer. Men samtidigt som ingen ifrågasätter värdet av en historiskt korrekt skildring av Andra världskriget är det desto färre som ifrågasätter när vetenskap och logik tummas på i science fiction.

Som exempel nämnt ovan har vi ju det där med rymdinvasioner. Hur dessa skildras på film. Det klassiska fenomenet är en mer avancerad civilisation som kommer hit, antingen with guns blazin’ eller smygande och infiltrerande. Det första gör sig mycket väl för vita duken med spektakulära rymdskepp, lasrar som skjuter och coola aliens (som sedermera åker på stryk av någon jordnära yankee och hans hagelbössa ändå).

Det stora problemet med sannolikheterna här är att science fiction som genre handlar just om framtid och vetenskap. Det är inte fantasy t ex. Även om du skriver en berättelse som utspelas i en avlägsen framtid med tokcrazy teknologi och samhälle bör du visa på en respekt för viss logik. T ex det att en civilisation som kommer hit i rymdskepp med superteknik vi inte ens är i närheten av att kunna bygga eller förstå rimligen också har tänkt på allt VI kan tänka på. De har ju ett kunskapsmässigt försprång på kanske tusentals år.

Det är lite som om jag som människa gjorde en tidsresa till Afrikas savann för 4 miljoner år sedan och försökte erövra en stam Australopithecus. Det skulle inte vara så där oerhört svårt med lite planering. Eller hur? Jag inte bara är oerhört mycket smartare än vad de är, jag har vapen och grejer som de inte kan förstå alls. Jag kan framförallt med lite planering också säkert studera dem och utan större svårighet förutse allt de har att komma med som är ett hot eller hinder.

Så när aliens landar på jorden i sina FTL-skepp och säger att de är här för att erövra oss, allra helst genom att förslava eller utplåna oss, så kan jag inte låta bli att göra annat än sucka. Det skulle liksom ta dem fem minuter att göra detta. Men framförallt: Det skulle liksom aldrig ske på det sättet – de har lika lite intresse att erövra oss som jag skulle ha att erövra en australopithecus nämligen. Och vill jag utplåna alla australopithecus så behöver jag liksom inte springa runt och skjuta prick på dem. Det är ju sanslöst ineffektivt.

Så om inte jag skulle göra så, varför skulle då de landsätta trupper här? Vi landsätter knappt trupper längre. Vi använder missiler och drönare. Betänk då vad en civilistion 1000 år mer avancerad än oss kan göra. Framförallt om den verkligen inte brydde sig om vårt välbefinnande.

Framförallt: Om vi redan idag kan tänka ut lösningar som vi skulle göra, om vi hade en viss teknik – så är det ju helt absurt att tänka annat än tanken på att så skulle även aliens göra. Varför öht landsätta någon här om syftet är att utrota oss? Allt man behöver göra är att skicka hit någon rymddrönare med genetiskt designat gift, eller bara skicka hit en stor fet järnmissil i tillräckligt hög hastighet mot vår planet, så utplånar man oss jätteenkelt med minimala resurser. Saker en rymdfarande civilisation skulle kunna göra med största enkelhet mot oss. Vi har ju nästan tekniken för dessa ting idag för bövelen. Ok, vi kan inte skicka en missil i relativistiska hastigheter, men om man kan resa med skepp fort i rymden kan man ALLTID det. Och ett ton järn skickat mot oss nära ljusets hastighet och det är ridå för oss och det mesta liv här faktiskt.

Och så här är det hela tiden. Med nästan alla scifiberättelser. De är inte logiska. Det är inte logiskt att påstå att Coruscant i Star Wars har en befolkning på en triljon, när planeten täcks av en stad ofta flera kilometer djup. Befolkningen skulle vara 1000 ggr större om inte alla bor på typ 100 000m2 per person. För att inte tala om hur planetstaden i Asimovs Stiftelsetrilogi – en av tidernas mest älskade scifiklassiker – med sina 40 miljarder ter sig kring logik och siffror. Siffrorna är helt enkelt tokfel och tagna ur röven av författaren. För han visste faktiskt inte vad han talade om i detta och brydde sig heller inte jättemycket om det sannolikt! Det var inte det som var det viktiga i berättelsen. Men det är fortfarande en ologisk detalj.

Det är inte heller logiskt att bara säga att det finns gott om civilisationer där ute som kan färdas med FTL och eller har stora galaktiska imperier likt Star Trek och Star Wars, för med tanke på universums skala och mängden då möjliga möten, så borde vi ha sett något – för så blinda är vi knappast inte.

Dvs fler variabler måste in i berättelsen för att isåfall förklara detta. Det gör man ofta förvisso, inte minst i Star Trek, men det är i ärlighetens namn sällan någon av dessa förklaringar håller heller för logisk granskning. Ja, federationen där har som märklig policy att inte besöka andra som är för primitiva – men alla rymdfarare tillhör liksom inte federatione, så whats the point? Nej det finns ingen. Det är förövrigt också MER rimligt att försöka guida en ung ras rätt, än att ”låta dem vara” med alla risker det skulle innebära. Vi fostrar våra barn enligt samma logik. Själv är sällan bäste dräng för något.

Och det är nästan aldrig aldrig logiskt att skapa en berättelse om hur onda aliens kommer hit för att förslava oss – oavsett deras fåniga syfte, vilket nog med råge är den vanligaste scifiberättelsen på vita duken.

Vi är en lat sjuklig och aggressiv ras som kräver massor av underhåll och övervakning. Vi är helt värdelösa som lydiga slitstarka slavar och en rymdfarande civilisation skulle spara så enormt med resurser att istället använda maskiner – för det är alltid mycket mycket mer effektivt på alla sätt. Det begriper vi – alltså begriper även alla aliens det som är smartare än vad vi är.

Ofta försöker man kringgå dessa logiska luckor med div märkliga oerhört irrationella eller märkliga påståenden när man inser att syftet med ett beteende måste förklaras – men oftast blir det så uppenbart att upphovsmakaren bara hade en idé den ville få på pränt eller visualisera på film, kosta vad det vill ur logisk synvinkel. Man försöker tänka i två steg och tycker det räcker, men egentligen skapar man bara fler frågor med de lösningar man ger.

Science fiction är min favoritgenre. Jag älskar mötet med det mytiska, mäktiga, spektakulära och fantasifulla. Men det är också en genre som likt ingen annan avspeglar människans alla brister vad gäller både logik och fantasi. Hur smått och naivt vi ofta tänker kring allting – även när vi tror vi tar i. Den ger upphovsmakaren enorma friheter för världsbygge, men världsbygge – det är sanslöst mycket mer komplext än de flesta begriper. Det avspeglar framförallt din förmåga kring logik mer än något annat gör, för plötsligt måste du få alla trådar att knytas samman. När du skriver en berättelse i den kalla verkligheten har du redan denna spelplan klar och slipper.

Missförstå mig rätt, jag älskar faktiskt illa genomtänkt scifi på vita duken. Spektakulära rymdstrider där fysikens lagar bryts på löpande band för att det ska bli coolare action är något jag alltid längtar efter att se. Men samtidigt önskar jag att verkligen få se fler berättelser där man inte kompromissar. Där den minsta gemensamma nämnaren är den smartaste personen i rummet, inte den dummaste. Så att man får bli imponerad över hur genomtänkt något kan vara. För det är ju den potential som riktigt bra scifi har.

Och lite där står jag då och stampar nu. Jag har massor av potentiella uppslag, men jag är fullständigt livrädd för att missa ett logiskt fel eller ha ett uppenbart faktafel. Jag hör hela tiden Isaac Arthurs analyserande stämma i mitt huvud – what would he think? Och samtidigt vet jag att jag måste släppa taget och riskera ha fel – för annars sker ju inget alls. Och det ÄR ok att ha fel, för i slutändan, vad jag än drömmer om vad gäller den logiskt perfekta berättelsen, så kan den nog inte finnas utan risk för att den då blir lite för tråkig att läsa med. Och som jag skrev i den förra texten är nog genvägen att inte försöka bita över för stora saker och försöka få rätt på det lilla först och främst.