Källkritik om källkritik
Källkritik är väldigt viktigt. Om detta är nog alla ense. Lite som de flesta är ense om att fred på Jorden är förbannat bra. Och de flesta är ense om att mat ska vara gott. Att det är bra att må bra. Dvs det där med källkritik blir snabbt en självklarhet och i princip en plattityd utan substans och innehåll.
Enigheten kring hur bra källkritik är upphör nämligen ofta väldigt fort när man försöker konkretisera detta på ett sätt i verkliga detaljer, som i sin tur håller för en källkritisk granskning.
Vad eller vem kan vi lita på egentligen? Detta väcker följdfrågan: Är det ens möjligt med källkritik som är 100%, eller handlar det snarast bara om ett eteriskt ideal att sikta mot? Jag tillhör de som tror att man bara precis kan sikta mot det, men aldrig nå fram. Men nog sjutton ska du sikta för det! Sluta aldrig att sikta. Den här enhörningen är nämligen till för att jaga, inte att fånga. Och i den sekund du tror att du fångat den, då har vi nog ett rätt allvarligt problem, med just källkritiken.
Känn dig själv, så känner du andra bättre.
En av de absolut viktigaste delarna som finns i källkritik är nämligen inte bara att förstå att andra kan ha ett dolt eller öppet syfte med en text som du ska hitta, utan att inte du heller vare sig kan leta efter eller titta på en text, utan att projicera ditt syfte och dina ideal på det.
Din världsbild. Din tro. Dina värderingar. Dina preferenser. Dina “brister”. Men faktiskt också dina styrkor.
Ju snabbare du blir medveten om vilka glasögon du läser något med och kan förhålla dig kritiskt till ditt eget bagage i det du sedan själv förmedlar, desto bättre på att läsa andras texter och hitta källkritiska problem kommer du att bli.
Med risk att låta som en flummig andlig guru från Asien nu, men du behöver förstå dig själv, för att kunna förstå andra. För det är sannolikt avsevärt mycket svårare att se det egna filtret än andras och det är ett enormt allvarligt källkritiskt problem som vi ser massor av människor misslyckas med världen över idag.
I sin snälla form är det bara något som syns i överdriven och ogrundad självsäkerhet och arrogans, men i sin allvarligare form landar det snabbt i paranoia kring all information, antivetenskaplighetskultur, antimediakultur, antiauktorietskultur och rent konspirationstänkande där ingen alls går att lita på, utom du själv och det egna förnuftet (som man då inte alls självkritiskt reflekterar över alls, utan istället ser som det enda som går att lita på)
Det är nämligen så att om du frågar en människa som tror på en konspiration, om det är möjligt att den kan ha fel eller missat något i sin kritiska analys av saker, så är svaret oftast nej. Konspirationstroende individer har ofta ett väldigt grandios självbild kring det egna intellektets förmåga jämfört med andras. Det finns också således en uppsjö forskning som visar på hur många kognitiva problem konspirationsteorier är djupt associerat med. Brist på självinsikt är bara toppen av isberget så att säga, men ändock en viktig del på den väg som leder till att vissa fort hamnar där.
Omge dig med de som irriterar dig
En enkel övning man kan göra för sig själv, så fort man åtminstone vet om att man ska skriva något som man vet kan väcka känslor, är att fundera på syftet med texten du skriver. Verkligen fundera på syftet med vad man vill uppnå. Och när du väl gjort det, föreställa dig din absolut värsta och skickligaste kritiker och vad den skulle säga. Om den passerar testet, då är den sannolikt lite bättre än om den inte skulle passera det testet. Då är du lite närmre enhörningen.
Om du inte kommer på någon alls som du vet skulle kritisera det du skriver då har du ett oerhört allvarligt problem redan från start. Då omger du dig nämligen bara precis med likasinnade och då bör du reflektera över om du verkligen har något av relevans att säga med din text i brist på kritiska reflektioner. Visst, det finns chans att du får rätt på allt utan att ha hört kritiska åsikter. Men är det särskilt sannolikt tror du?
Om dummerjönsar som citerar Aristoteles
Den andra uppenbara saken du alltid ska göra är såklart att läsa på mer i ämnet i fråga. Och akta dig för att prata stort om ett ämne som du precis kommit i kontakt med, ty det är ytterst osannolikt att du besitter kunskaper nog. Man brukar tala om “10 000 timmar” för att bemästra ett hantverk. Jag skulle dels vilja påstå att det nog är lite för lite ofta, men också att det fungerar att resonera så kring att vara expert i ett teoretiskt ämne. Om du precis läst något eller hört något, så är det väldigt osannolikt att du har de gedigna kunskaperna som krävs i ämnet, för att ha en stark åsikt som du kan förmedla vidare. Och om du ändå har en stark åsikt, föreställ dig den där jobbige kritikern igen. Du ska alltid ha din värste belackare på axeln när du skriver något du vet är kontroversiellt.
Därtill att oavsett om du har 10 000 timmar eller ej, så gäller det ju att det du läst sen också är vettiga och korrekta saker. 10 000 timmar konspirationsteori är fortfarande helt värdelöst.
Ödmjukhet inför luckor i ett budskap är en rätt fin indikator på att man faktiskt kan en hel del. Det behöver inte vara det, ty även novisen kan ju vara ödmjuk inför det faktumet att hen inget kan, men det kan absolut vara det i samtal med någon som rimligen är kunnig inom ämnet. Jo, givetvis kan en professor eller expert faktiskt kunna så mycket i ett ämne att det inte blir en bra indikator då heller.
Fenomenet med ödmjukhet kan även missbrukas retoriskt. Jag har själv stött på en herre en gång i tiden som så fort han fick slut på svar använde sig av frasen “It is the mark of an educated mind to be able to entertain a thought without accepting it.” (av Aristoteles). Dvs han använde detta klassiska citat uteslutande för att upplyfta sina egna kunskapsmässiga tillkortakommanden genom att säga att den som inte höll med honom inte var speciellt ödmjuk. Det fanns givetvis samtidigt inga som helst intentioner från hans sida att fundera på den egna verkliga förmågan att vara ödmjuk kring olika perspektiv i retur. Dvs hela poängen med citatet, som han slängde sig med i tid och otid i debatter, gick honom helt förbi.
En bra källkritisk aspekt att ha i bakhuvudet här och kring det där med “10 000 timmar” är också Dunning-Kruger-effekten. För enligt väldigt mycket forskning så finns det en korrelation mellan brist på faktiska kunskaper i ett ämne och att man överskattar sina kunskaper i det. En korrelation som verkar bli som allra starkast precis i början av en människas resa in i ett nytt ämne när vi instinktivt känner att pusselbitarna börjar komma på plats. Och som tyvärr också ofta korrelerar med brister i intelligens och komplex gentemot andra förmågor. Om du läst på universitet så har du säkert någon gång känt av det fenomenet själv om du för en stund är lite källkritisk kring dina egna kunskaper. Den första känslan av att du börjar ha koll på ett ämne en eller två terminer in, eller kanske vid din examen. Eller bara efter att ha sett lite om något på Youtube. Det är också oftast precis då, när den första bitarna hamnar på plats som risken för att du överskattar din kompetens är som allra störst.
Det är sannolikt massor av saker som är fel på dig!
Det fina fikonbegreppet som finns för detta med att ha ett vinklat perspektiv utan att förhålla sig kritiskt till det är kognitiv bias. Problemet är att de flesta, inklusive jag själv, oftast mest använder det för att beskriva andras tillkortakommanden vad gäller insikter och syften. I själva verket är det minst lika viktigt att reflektera över den egna kognitiva biasen i allt du påstår. Självklart kan du missa att vissa saker ska väcka anstöt. Det händer den mest vane skribent hela tiden. Men om du åtminstone kan ana att något kan väcka känslor eller att folk kan ha en avvikande uppfattning, så är det kring ditt eget syfte och den egna kognitiva biasen du bör fundera på. Andra kända fikontermer inom retorik och psykologi som är verksamma kring jaget och källkritik är olika former av rationalisering, exponeringseffekter, tribalism, bekräftelseeffekter och önsketänkande.
För den nyfikne finns det hyllmeter med läsning. Allt bra att kunna. Så “do your own research” som en del säger, men gör det då i syfte att hitta fel på just allt som kan vara fel på din egen förmåga att kunna göra research. För nej, du kan inte göra din egen research i 5h på YouTube och sedan kunna mer om klimatet än en klimatforskare eller cancerdiagnoser än din läkare. Inget fungerar någonsin på det sättet.
Det viktigaste är egentligen bara att komma ihåg en sak: Lita aldrig på dig själv. Du har syften. Du har värderingar. Du kan vara dåligt påläst. Du kan vara korkad. Du kan vara lurad. Du kan vara manipulerad. Du kan vara arrogant. Du kan vara irrationell. Du kan vara emotionell. Du kan vara oempatisk.
Du kan ha massor av fel och brister helt enkelt. Och ju färre fel du kommer på, desto mer nervös för allvarliga fel bör du kanske vara. Om du nu är intresserad av att vara källkritisk på riktigt dvs.
Men vad ska man då göra?
Behöver man då uppge att man är medveten om sina egna tillkortakommanden i det man skriver? Vara extremt ödmjuk så fort man påstår något? Tassa på tår och alltid hävda ovisshet som höjden av visdom? Nej självklart inte. Inte minst för att sådana texter ofta snabbt blir trista att läsa. Lite provokation gör alltid en text intressant även om du har lite fel.
Men om du inte är medveten om dem, om bristerna, så riskerar du både göra bort dig i mångas insattas ögon helt i onödan och hamna i jobbiga situationer där du inte kan försvara din åsikt. Och folk som blir tagna på sängen, riskerar att inte bara göra att deras ursprungliga intention inte når fram, men att den t om tar ett steg bakåt. Och om du då sysslar med ett för dig väldigt viktigt budskap, är det kanske extremt förödande att du förmedlade det som en kratta. Allt som hade krävts var kanske bara att du var lite mer förberedd på kritik som skulle dyka upp. Dvs hade lite mer insikt om dina egna tillkortakommanden.
Sammanfattning
- Perfekt källkritik är en omöjlig enhörning som du alltid ska jaga i dina texter
- Det är viktigt att förstå hur man själv fungerar innan man försöker förstå hur andra fungerar
- Fundera alltid över syftet med något du påstår innan du funderar över andras syften.
- Omge dig med oliktänkande på olika sätt.
- Citera aldrig någon filosof. Dels är det drygt, dels är risken stor att du ännu mer gör bort dig.
- Var ödmjuk inför dina brister, men ännu hellre bättre påläst om både dem och ämnet i sig.
- All källkritik börjar med dig själv