En källkritisk variabel kring bevis som ofta glöms bort, även av kunniga akademiker är att frånvaron av bevis inte är ett bevis. På egen hand. Det krävs väldigt mycket mer.
Det kan helt enkelt istället vara så att man inte har undersökt en sak noga nog, antingen på djupet, eller på bredden med andra sorters källor och bevis. Eller att man inte kan undersöka det bra av praktiska skäl. Eller att bevisen som finns är undermåliga på något sätt, påverkar bedömningen och kan göras bättre. Eller att forskarna har motiv och/eller tunnelseende och därmed inte tittar på allt de borde. Eller att man tycker att en sorts bevis väger tyngre än ett annat. De källkritiska variablerna till att bevis är komplicerade saker, är många.
Frånvaron av bevis i humaniora
Det här blir viktigt i många ämnen, men ofta väldigt komplext i ämnen som rör historia. Och folk drar därmed snabbt väldigt kvickt slutsatser i vad som mer är frånvaron av bevis, än närvaron.
Som exempel: Det finns inga belägg för att vikingarna hade tatuerade ansikten.
I den skepnaden kan många olika sorters diskussioner om hur något skildras i historien se ut.
Och så kan det ju mycket väl vara. Det kan vara så att det inte finns några som helst skrivna källor som talar om tatuerade ansikten. Jag vet inte faktiskt.
Problemet med det som bevis för något kan beskrivas med följande punkter:
- Vi har inte jättegott om skrivna källor kring hur vikingar såg ut alls. Det är en frånvaro av bevis, som vi vet om. Vi har heller inte jättemycket arkeologiska bevis heller kring hud, mer än kring kläder som överlevt. Och ett par utomstående vittnesmål. Men om jag går ut på gatan i en främmande kultur som jag kanske inte helt gillar eller förstår, fylld med åsikter om dem jag ser, och sen skriver en kort sammanfattning, är du säker på att jag verkligen kommer ha sett tillräckligt för att dra en objektiv slutsats om hur folk såg ut?
- Tatueringar kan ha varit ett ämne man helst inte diskuterade. Detta kan du jämföra detta med en debatt som uppstod för ett tag sen när journalisten Jan Guilliou hävdade att homosexuella inte fanns på 1600talet. Belägget var att de inte omnämns i det skrivna materialet. Och att han “hade undersökt saken noga”.
Befängt? Ja, självklart. Självklart fanns det exakt lika många homosexuella personer procentuellt då som nu. Vi vet nämligen att det inte är en produkt av omgivningen. Vi har alltså ett bevis i frågan. Men egentligen skiljer det sig föga från tatueringen som diskussion.
Det som krävs för att tatueringen inte ska bli jämförbar är att tatueringar distinkt omnämns som förbjudna i ansiktet, eller tabu. Eller att vi på annat sätt kan belägga ett negativt bevis som gör att det är orimligt att en viking skulle kunna ha tatueringar. Att tatueringskonsten inte fanns t ex.
Men säger du nu, så där kan man väl heller inte bara resonera. Då blir allt möjligt som vi inte kan bevisa är omöjligt. Då blir ju möjligheten att det finns en stor osynlig sjö med vaniljsås på Plutos baksida fullt rimlig tills någon forskare kartlagt hela Pluto noga.
Och det är helt korrekt. Så där kan man heller inte bara arbeta. Självklart inte. Inget finns ju bara för att vi inte har bevis om motsatsen heller.
Men låt oss säga att vi i en jämförelse vet om att det finns gott om folkslag, samtida eller föregångare, som levde i liknande kulturer, som var tatuerade. Och inga negativa bevis finns. Då kan vi inta en mer neutral position där tatueringen faktiskt blir möjlig.
Trots frånvaron av bevis har vi en möjlighet.
För då har vi något som kallas rimligheter utifrån liknande omständigheter som det enda egentliga. Och rimligheter handlar mycket mer om åsikter och tolkningar än om bevis i någon riktning. När något är rimligt är det inte ett bevis för att det har funnits. Det öppnar däremot dörren för att det skulle kunna ha funnits. Det gör att om en hollywoodproducent tycker det är coolt att tatuera ansiktet på en karaktär i sin TV-serie om vikingar, så är det inte nödvändigtvis så att han begår ett större källkritiskt fel, än du som säkert hävdar (precis lika mycket utan positiva bevis) motsatsen. Det kan t om vara så att DU begår ett värre källkritiskt problem om han kan belägga sin viking med rimliga jämförelser.
Ty, frånvaron av bevis är inte ett bevis
Obs, notera nu en viktig sak med detta inlägg. Jag försöker på inga vägar alls hävda att det fanns vikingar med tatuerade ansikten. Jag vet inte om så var fallet. Jag är inte insatt nog heller. Kanske finns det faktiskt negativa bevis som gör att det är orimligt. Det var bara ett exempel på hur en sån här diskussion ser ut. Jag försöker bara få dig att förstå att frånvaron av bevis inte är ett bevis.
Och att du troligen många gånger i ditt liv kommer stöta på påståendet som bygger på motsatsen. Även från högst kvalificerade experter i ämnet.
Frånvaro av bevis i naturvetenskap
Det blir en viss skillnad beroende på vad vi pratar om här också. Det är viktigt att veta att historia som ämne inte helt fungerar som naturvetenskap här.
I naturvetenskap är det tydligt att skilja på olika sorters frånvaro av bevis. Om jag inte undersökt effekten av hur medicin X fungerar på människor, så kan jag ju inte gärna säga att det inte finns bevis för att X är farligt. Åtminstone inte innan någon har ätit medicinen.
Men om jag undersökt X och inte hittat belägg för att det är farligt, även efter intag, då ÄR frånvaron av den farliga utkomsten ett bevis. Dvs ett resultat där inget sker blir ett bevis pga frånvaron av ändring. Det är svårare att hävda att något missats, om människor inte uppvisar något problem, för att ämnet i sig blir meningslöst utan belägg för att ett problem ö h t finns.
Ett problem uppstår om vi har en grupp människor som blivit sjuka och där man ska ta reda på anledningen. Eller en enskild individ. Där är inte frånvaron av bevis hos en annan grupp alls lika enkel att åberopa om alla har det gemensamt att de intagit medicin X.
Då gäller ju att forskningen tittar på andra saker för att dra en slutsats kring närvaro/frånvaro av bevis:
- Är alla andra kända förklaringar till sjukdomen utredda?
- Är det över en viss mängd procent som drabbats? (om det handlar om en grupp som insjuknat)
- Skiljer denna procent sig ut från kontrollgruppen som inte äter? (återigen, om grupp)
- Finns det några som helst rimliga anledningar kring hur medicin X skulle kunna leda till sjukdom Y?
Här ser vi kontinuerligt att det är problematiskt. Forskningen faller ofta på en eller alla punkter om diskussionen uppstår. Punkt 4 är både minst och mest viktig här. Om det finns rimlig anledning, då är det ju inget att prata om. Då bör man omedelbart fatta misstanke mot medicin X. Men om det inte finns rimlig anledning, då är det i sig faktiskt inte ett belägg alls för något. Här kan vi t ex se ett näraliggande exempel i tid där ett vaccin gav narkolepsi. Punkt 1 – 3 stack ut tydligt. Men forskningen hade svårt att acceptera punkt 4. Det fanns ingen rimlig känd medicinsk/biokemisk anledning till ett samband. Och därmed uppstod ett motstånd. Men efter ett tag började hypoteser komma, och så småningom har vi fått teser som skulle förklara sambandet.
Hade detta varit enkelt med hur närvaro och frånvaro av bevis fungerar, så hade vi nog sällan haft problem kring viktiga frågor som rör farligheten med mediciner. Men det är faktiskt ganska komplicerat som du kan se. Det egentligen enda man kan göra är att envetet ha ett öppet sinne för att man kan ha fel och att inte dra för snabba slutsatser, i någon riktning.
Kunskap om att frånvaron av bevis inte är ett bevis, är en rätt given och bra början dock.