Det här med hur Google rankar sidor

Idag är sökmotorn Google så pass välgjord att den i större utsträckning än någonsin tidigare baserar sin ranking av sidor på innehållet. Tidigare var det i princip bara länkar, aktivitet och taggar som avgjorde hur högt upp du kom på ett sökord. Saker man genom länkbyten och tomma spöksidor kunde manipulera. Men dessa tider av enkla tekniska trick är tack och lov förbi. Idag är innehåll väldigt mycket mer avgörande även om ingen utom Google själva exakt vet hur allt mäts. Ja, länkar, aktivitet och rent tekniska aspekter spelar fortfarande stor roll. Men dessa ting kan inte riktigt på egen hand längre lyfta en sida.

Men det sagt finns det fortfarande mörka moln på himmeln. Ett av dessa är verktyg som automatiskt genererar textmassor åt sidor. Textmassor som kan läggas in på dolda sidor och därmed öka på en domäns allmänna ranking vad gäller innehåll. Meningslös, men korrekt text som Google inte kan se igenom.

Jag kan inte låta bli att tänka att det vore mycket enklare att bara faktiskt lägga in något riktigt och intressant på en sida. Att anlita en skribent likt mig om man själv inte har tid eller kunskap.

Inte minst med tanke på att falskt innehåll och clickbaits faktiskt kan riskera straffas av Google om det uppdagas av AIn. Och det är ju faktiskt inget annat än en form av bedrägeri där man lurar både Google och folk som söker på nätet och det här jobbar ju Google hela tiden med att försöka uppdaga.

Istället för att komma till den mest relevanta sidan, som innehåller den bästa informationen, så kommer man till en sida som köpt till sig ranking, eftersom det som den innehåller (sannolikt) är undermåligt på egen hand.

En del av problematiken är dock inte bara illvilja från skrupelfria säljare utan att Google själva också måste tjäna pengar. Helt godkända sponsrade länkar fyller ju flödet när du söker och kan ju vara att betrakta som missvisande de med. Jag förstår varför Google gör så, men helt bra är det ju heller inte.

Jag tänker att i framtiden blir saker bättre. Jag hoppas det i alla fall. Läs mer här på Googles hemsida om hur det fungerar.

10 punkter om att dejta en INTP

En sak där jag i diskussion med mina vänner som också är intresserade av MBTI ofta diskuterar är just det här med INTP och relationer. Här kommer mina personliga tips och reflektioner kring saker du bör tänka på och reflektera kring när du bestämmer dig för att gå på din första dejt med en av oss. Ja, vi är faktiskt rätt så knepiga som du kan se. Och nej, alla av oss kommer inte skriva under denna lista. Det ligger liksom inte i vår natur att vilja skriva under andras listor om oss.

1 Vi är inte nödvändigtvis jätteromantiska i den klassiska meningen. D v s förvänta dig inte någonsin blommor eller choklad som presenter. Och får du dessa saker ändå – visa uppskattning – det är i regel ett rätt stort ögonblick där vi ansträngt oss rejält för att vi verkligen brytt oss. Rent allmänt är INTPs rätt så känsliga kring det där med uppskattning kring ansträngningar och presenter. Om vi gjort till oss något extra kring något som uteslutande handlar om att roa dig, så är det väldigt bra ifall du visar tacksamhet. Annars blir vi lätt sura även om vi inte visar det. Och är det då tidigt i relationen är det tyvärr något som snabbt kan skada den för oss.

2 Många av oss har svårt att läsa av intentioner och syften. Inte minst om det finns inkonsekvens i logiken. T ex: Du säger att du inte vill hoppa i säng första dejten till oss. Men vi kanske vet att du hoppat i säng med andra på första dejten tidigare och ser sig då inte alls utvald utan tvärtom negativt särbehandlad kring vad som för de flesta av oss är en meningslös J-ritual. Då är det ofta kört. Rent allmänt är ritualer och moral kring dejten inte bara meningslösa för de flesta av oss, utan ibland direkt irriterande. Så här gäller raka rör, konsekvens, enkelhet och att vara beredd på att INTPs inte nödvändigtvis alls ser på avhållsamhet och ”tredje dejten” som ett tecken på att det är mer seriöst. Tvärtom kan många av oss se på det som att du sannolikt har en besvärlig högtravande emotionell koppling till sexualitet som vi kanske inte någonsin kan uppfylla. Och då blir vi avskräckta. Sexualitet måste vara enkelt och kul för oss.

3 Vi är inte snabba till riktigt djupa känslor som sagt. Det kan ta mycket lång tid för oss att veta vad vi känner – om vi någonsin blir riktigt säkra. Vi får därför gå på instinkt kring att det nog rimligen känns rätt bra – egentligen – med personen vi dejtar eftersom den upptar massor av tanke hos oss – och även känslor. Om det är innerlig passion du vill se för att du ska bestämma dig för om vi är den rätte så kan du redan ge upp från start. Den kommer senare, om den någonsin alls kommer. Räkna inte med det i alla fall. Det ligger liksom inte i vår natur. Man brukar skämtsamt säga att om en INTP tolererar dig får du vara nöjd. Det ligger tyvärr rätt mycket i det.

4 För INTPs är inte passionerade kring folk. Vi är lojala. Vi är ärliga. Vi är innerliga. Vi är goda vänner. Våra passioner kanaliseras inte i personer på det där sättet som ”bra relationer” ska enligt media. Utan för oss handlar det faktiskt ofta jättemycket om att hitta någon som tolererar oss och som vi själva på något eller några sätt får något tillbaka av. Våra passioner riktas nästan uteslutande åt våra intressen. Vill du se glöd i våra ögon så ska du hitta ett ämne den är intresserad av. Inte allt för sällan är det ämnet något med vetenskap, film eller litteratur. Jag tror det är rätt många av oss som tyckt att en dejt varit trevlig för att senare överraskande få avspisande höra ”jag kände inte att du såg mig” från den andre. För får du igång en INTP om ett ämne den gillar, då är det en svårstoppad passion och en hel dejt kan gå åt att diskutera MBTI t ex. Och nej, då syns du kanske inte längre. För lika lite som IxTPs gillar att småprata om sig själva eller sin karriär gillar de nödvändigtvis att småprata om dig och din karriär. Det är inte om sådana subjektiva ämnen man connectar med en INTP ändå.

5 Vi erbjuder förutom ovanstående saker ofta en rätt kul relation med mycket humor och en värme som bygger just att man har kul ihop. Om du inte alls delar vår humor kan det bli svårt att bygga något meningsfullt. Och vår humor är bortsett från nördig ofta alltid kring det tabubelagda. Är du en som ofta säger ”Sånt där ska man inte skratta åt” så är en INTP inte rätt person för dig att dejta. Någonsin. Stay the fuck away – för bägges skull.

6 IxTPs är trots ett ibland rätt kallt sätt jättekänsliga kring sina passioner. Håna aldrig våra intressen. Då är dejten eller relationen oftast över. Du kan däremot, om vi känner varann, gärna håna oss som personer för att vara nördar och geeks. Det ser vi sällan något problem i. För det är vi i regel alltid. Och det är något positivt i vår värld. Men håna vår passion och du kan bli föremål för en våg av polemik som totalt saknar känsla för att bevara några relationer – utan som helt handlar om att visa att du hade fel. Fel fel fel. Så om du känner för att totalt avspisa en INTPs intressen, var beredd på respons. Och att du för evigt blir hårt dömd och kategoriserad som mindre kunnig som konsekvens om du inte verkligen kan din sak med goda logiska argument. Bonus: Om du kan övertyga oss om att vi har fel, då blir vi något vi nästan aldrig blir: Imponerade av en annan person. Då har du oss lindade kring ditt lillfinger.

7 Undvik att diskutera politik på en dejt om du inte vill mötas av djävulens advokat som för sakens skull gärna letar fel i dina påståenden kring saker du brinner för. Det handlar dock inte om att vi själva är känsliga kring det, utan att ämnen som är så viktiga som politik ofta är, men samtidigt så ofta helt baserade i tyckanden och känslor alena, blir något där vi ofta gärna som default lägger sig neutralt ideologiskt bara för att känna sig förmer än alla andra. Och det är något med känslobaserade åsikter som vi bara inte kan låta bli att pilla på när vi stöter på det. Du är så säker att du har rätt, om en sak du uppenbarligen inte kan bevisa objektivt. Oemotståndligt tillfälle att visa det för dig och ”hjälpa” dig tänka mer sansat.

8 För oavsett om ämnet är politik, vetenskap eller musik så har vi en tendens att gärna alltid försöka leta efter unika gråzoner. För INTPs har ett smått patologiskt behov av att vilja känna sig unika. Det gör att vi gärna skapar oss en identitet där vi helst inte ska tycka som en massa andra. Den perfekta hipstern kan vi kalla det, för vi vill inte tycka som någon annan om någonting – allra minst som en hipster. Det kan förklara varför vi ibland har lite konstiga åsikter, talanger och intressen. Precis som ISTPn blir ofta INTPs en jack-of-all-trades i vår eviga jakt på saker som roar oss och som gör oss lite unika. Att kunna lite om allt hör liksom till. Det är sällan en INTP är helt oinsatt i ett ämne eller tycker ämnet är 100% ointressant – även om vi ofta påstår det. Vare sig vi vill det eller ej tenderar vi att snappa upp något om allt. Det är också därför vi blir besserwissrar av rang som folk blir trötta på. Vi vill så gärna hjälpa folk tänka rätt ™ .

9 Vi är plumpa. Vi säger saker ibland som är gott menade, men som kanske inte är det du ville höra. Är klänningen du har fin? Nej. Den sitter ju rätt illa faktiskt. En massa veck kring magen som ju faktiskt får dig att se onödigt tjock ut och färgen skär ju sig faktiskt med ditt hår. Och innan vi insett att du inte ville ha det korrekta objektiva svaret ™ är det ibland försent.

10 Nej jag vet, jag överdriver massor nu om oss INTPs. De flesta mogna normalbegåvade INTPs är inte sociala kretiner, nördiga känslokalla besserwisserrobotar eller omogna nättroll. Vi har hyfsad koll på sociala koder och önskemål och kan föra oss utmärkt i alla sociala situationer, men ibland skiner det igenom att vi oftast bara tycker att alla ritualer och sociala regler och saker folk gör är trams. Det vi i regel lär oss genom åren är att dölja vår likgiltighet inför dessa saker och att bemästra dem. Ju äldre vi blir desto mer uppskattar vi ofta värdet av en friktionsfri relation med vår omgivning och ibland är den smidigaste lösningen att det är vi som får anpassa oss. Den här listan handlar ju just om stereotypen, som finns där och ibland skiner igenom hos de flesta av oss och att den kan vara bra att känna till för att du ska spara dig irritation och besvikelse. Att dejta en INTP handlar inte bara om att förstå hur vi fungerar dock, det handlar mycket om att du kan läsa av oss. Kan du det och tolerera våra egenheter utan att missförstå något, då är du sannolikt perfekt mach för en oss. Men som de flesta av oss kan berätta så är en perfekt relation för oss något vi sällan stöter på, men som vi heller inte kräver. Vi är vana vid att det skaver mellan oss och andra personligheter på vissa punkter även i goda relationer. Det gäller bara att det positiva överväger så är vi oftast riktigt nöjda. Det kanske låter rätt sorgligt, men att vara INTP är ur sociala perspektiv också en rätt så sorglig historia.

(PS, själv är jag inte singel, men dessa saker har jag ju reflekterat över ändå, jag är ju trots allt INTP och reflekterar över allt kring oss som kommer på tal.)

Sanning och konsekvens kring klimatförändringen

Året är 4432 fKr. En familj röjer en glänta i den täta lummiga skånska urskogen med sina stenyxor och genom att sätta eld på träd och buskage. Detta för att kunna odla spannmål. Det behövs både utrymme och ordentligt med solsken för att man ska få tillräckligt med avkastning. Det finns inte längre byte nog att bara jaga och bärsäsongen är för kort och att bara nyttja det spannmål som växer vilt fungerar inte. Antropocen har inletts och människan har så smått börjat att påverka klimatet.

De första 6000 åren händer inte så mycket med det globala klimatet trots att människan eldar ner enorma mängder skog, inte minst över Asien och Europa. Lokalt uppstår mycket ohälsosamma miljöer där människan utan att veta vad konsekvenserna ska bli gör ett område ogästvänligt. Täta tidiga förindustriella stadsmiljöer får problem med avlopp och sotig luft. Våtmarker som dräneras för odling skapar problem vid torka. Gruvor som grävs läcker ut tungmetaller och tillhör mänsklighetens kanske värsta arbetsplatser som existerat. Medellivslängden är ofta väldigt kort jämfört med idag. För varje steg vi tar framåt uppstår både nya lösningar och nya problem. Och för varje nytt problem kommer en ny lösning. Men ibland är lösningen bara att sopa problemen åt sidan. För det funkar förvånansvärt bra att göra så.

De lokala problemen försvinner i allt större utsträckning. Människan lär sig lokalt att använda avlopp och kontrollera och bestämma kring eldning inne i stadsmiljöer. Lagar och regler gör gruvor till säkrare arbetsplatser. Insikter om våtmarkers betydelser gör att allt fler återställs. Människan bestämmer sig både i grupp och enskilt att ändra inriktning på saker så att det blir bättre. En del av lösningarna är dock fortfarande att sopa problemen under mattan. Sopor säljs till fattiga länder. Våra företag exploaterar okontrollerat fattigare länder. Vi spär på konflikter för våra cyniska intressen i just fattigare länder. Den rikare och mer välmående västvärlden har helt enkelt en hel del av sitt välstånd att tacka till att vi dels utnyttjar andra och dels sopar våra problem i deras riktning. Men ja, i det stora hela börjar det blir bättre överallt. Även i fattiga länder. Klyftorna är både enorma och ofta ökande, men det har aldrig funnits färre fattiga än det gör idag. Faktiskt. Dels har vi rika västländer skärpt till oss. Dels har de fattiga helt enkelt kunnat skörda en del välstånd tack vare vår inblandning hos dem. Allt har verkligen inte varit negativt.

Samtidigt börjar det globala klimatet ändras. För det är en mattsopning vi inte riktigt har velat kännas vid. Nu är vissa gränser nådda så att det sker. Inte minst har de väldiga kalla djuphaven, som funkat som både sänkor för koldioxid och temperaturen börjat mättas.

Men det har inte skett fort med mänskliga mått mätt, utan sakta. Så sakta att väldigt många fortfarande anser att det egentligen inte alls sker. Inte minst för att siffrorna på pappret är små ännu. Och sen är det ju så att det snöar ju fortfarande ibland på julafton. Sommaren regnar ju minsann bort ibland ännu. Det är ju ganska normalt trots allt när man tittar ut genom köksfönstret.

De som är medvetna om att det inte är så enkelt att det man har framför ögat motbevisar är heller inte ense. Och när förespråkare om något inte är ense, då bryr sig heller inte motståndarna nämnvärt. Samtidigt som vi börjar inse det ohållbara i beteenden i väst. För att vi numera har råd att göra det, så knackar ju nu resten av världen på och vill ha samma rätt. Och det kommer att komma med nya mattsopningar som pris.

Det riktigt jobbiga i kråksången är att människor också fungerar rätt olika. Vissa lyssnar på folk som talar passionerat med hjärtat om dessa ting. Andra blir snarast bara skeptiska när känslor svallar och skakar på huvudet. Och en hel del annars väldigt smarta människor är så pass cyniska kring sina medmänniskor att de mest ser politik och pengar bakom alla åsikter som framförs som inte helt sammanfaller med deras egen världsbild.

Folk tänker helt enkelt väldigt svartvitt kring allt, och blir tillråga på det väldigt provocerade när man påpekar hur både insiktslöst och opragmatiskt det är att kategorisera allt i enkla svartvita termer. Faktum är att bara att man gör det gör att man stämplas av de svartvita med en just svartvit stämpel.

De där neolitiska svedjebrukarna har rätt mycket på sitt samvete helt enkelt. De öppnade inte bara pandoras box. De öppnade en oändlig mängd boxar som i sin tur innehåller ännu fler. Men de öppnade denna första låda för att de var tvungna. Skogens bär räckte inte. Jaktmarkerna var begränsade. Det bofasta livet var bekvämt och tryggt på sätt som tidigare resande nomadliv inte var. Och de och alla generationer som följt har lärt sig att nya omständigheter kräver nya lösningar. Ibland är de nya lösningarna att ta ett steg tillbaka och kanske göra som man gjorde tidigare. Ibland är inte det nya bättre än det gamla.

Men oftast är det inte så enkelt. Oftast KAN man inte ta ett steg tillbaka, för då får man andra gamla (eller nya okända) problem istället. Och risken med att tro att ett steg tillbaka alltid löser saker är att man istället då fastnar i en loop, istället för att gå vidare. Och det är väldigt mycket mot människans sätt att lösa saker. Helt enkelt för att det är väldigt kortsiktigt och dumt och människan är trots allt inte så dum tack och lov.

Det ter sig rätt märkligt att förespråka att lösningen skulle ligga någonstans i lösningar som gjorde att vi hamnade där vi gjorde.

För om lösningen är mer ålderdomliga ekojordbruk t ex så tänker vi ju bakåtsträvande. Ineffektiva jordbruk som faktiskt ger dramatiskt mycket mindre avkastning och kräver mycket mer jobb. Och som ofta öppnar upp en enorm kedja av ineffektivtet i produktion och transport.

Då får vi problem med att föda en befolkning som ökar globalt. Om vi inte kan använda GMO-grödor som tål sjukdomar och torka, då spär vi ännu mer på framtida problem som vi ju rimligen år 2019 skulle ha börjat lämna bakom oss. Kanske är det så att en del av de felaktiga lösningarna vi gjort för att hantera problem inte ska ersättas med gamla metoder som egentligen inte alls fungerat, eller bara fungerade under vissa tidsbegränsade omständigheter. Utan med helt nya.

Så tänker i alla fall jag. Jag har väldigt svårt att förstå folk som anser att vi ska spara oss ur alla miljöproblem. Göra mindre av allt. Gå till baka. När det ju i själva verket just är överskottet och vår enormt rika levnadsstandard som gör att vi har råd och möjlighet att bry oss om saker som väldigt många inte ens tror sker.

Så en eld brinner och den elden är världens klimat. Den elden ska vi ju givetvis försöka undvika att hamna i igen. På den punkten har de som blickar bakåt helt rätt. Vi tog en del dumma steg ur miljösynvinkel så fort vi började påverka miljön omkring oss. Men det var som sagt tvunget.

Men det vi borde göra först är att släcka elden. Och som det ser ut nu kan inte det alls ske genom att vi drar i bromsar. Det här tåget åker nämligen väldigt sakta, men väldigt bestämt och svarar långsamt på allt som sker. Så bestämt att det är självgående enligt en allt större mängd experter. Så att hoppa av och sluta slänga på bränsle gör liksom ingen nytta. Det som krävs är en aktiv broms. Geoingenjörskonst. Aktivt kyla hav och atmosfär. Aktivt sänka CO2-nivåerna. Inte bara sluta producera nya.

Och det är där skon klämmer idag. Att så många, som vill så väl och är medvetna om problemets existens, fortfarande tror att tåget stannar bara de slutar köpa sugrör av plast, röstar på MP, äter fairtradekakao och cyklar till jobbet. Dvs att så många är medvetna om vad som sker och känner hjärtats engagemang, men har en nostalgisk övertro på att passivitet och sparåtgärder kan stoppa ett skenande tåg. Och vad värre är egentligen bara sysslar med en sorts thoughts and prayers, dvs de gör inte bara inget alls för att stoppa tåget, de motverkar kanske egentigt agerande med att de tror de gör något. För det kanske enda som är värre än att inte göra något alls är att tro att man gör något som inte gör någon nytta och som får dig att sluta försöka.

Men en annan då kanske ännu värre klämmande sko är att människor som hör alarmet signalera varje dag, tillslut slutar lyssna. När det talas om katastrof varje dag, men när det inte ens är helt konsekvent kring vad som sker (ta t ex hur CO2-gränsen som gör systemet självgående hela tiden flyttats runt av expertisen, från 350 ppm till 400 till 450), då börjar cynikerna som varken vill blicka bakåt eller framåt vädra morgonluft. Och med rätta. Jag förstår deras skepticism. Även om jag vet att de har fel.

Forskning fungerar ju nämligen så. Nya rön ger nya insikter. Sanningar ändras. Och saker är fan rätt så komplicerat.

Men folk fungerar inte så. Nya sanningar varje dag låter tillslut som att allt är lögn. Här borde både forskare, politiker och media ta sig en funderare på sitt ansvar kring att ropa varg.

Problemet är att det tåget har ju också sannolikt gått. Förtroendet för forskare som experter är sjunkande och det innebär att det inte räcker med att forskare slutar göra dumma saker. De måste nu göra rätt briljanta saker för att återställa det. Men den vi tyvärr ser där är hur politiker drar undan mattan genom att begränsa pengarna. Anslagen i väst sjunker på många ställen. Vetenskapsfientligheten har nått maktens korridorer.

Det är väldigt lätt att vara raljant kring att folk är dumma som inte förstår hur komplicerat forskning är och att de är korkade som avfärdar en riktig expert till fördel för något konspiratoriskt klipp på youtube.

Men samtidigt, om nu vi som gör det är så mycket smartare, varför begriper då inte så där värst många av oss smarta något så enkelt som hur människor funkar? Det finns ju för bövelen t om flertalet sensmoraliska talesätt och sagor som berättar för oss hur dumt det är att skrämma upp folk. Vi snackar visdom på förskolenivå att inte ropa varg.

Pandoras box som sagt. Tänk på konsekvenserna av vad en sak kan leda till och inte bara på det du vill det ska leda till. Du har en lång väldokumenterad historia bakom dig där vi kan just se konsekvenskedjor med utgångspunkt i händelser. Den visdomen hade inte den neolitiska familjen som svedjebrände.

Bete dig som det.

En hotad idyll

Under alla år jag har skrivit texter och tyckt till om saker har jag alltid framhållit det logiska och objektiva framför det mystiska och känslosamma. Men givetvis finns det ämnen som blir meningslösa om man inte kan släppa den stoiska sargen och ge sig hän bland känslorna.

En idyll är något som blir mycket subjektivt att försöka definiera. Det är något helt grundat i nostalgi och känslor. Ofta totalt irrationella sådana, men ändå väldigt viktiga för många. Det är i regel heller inget problem att tala om idyller, eftersom ämnet oftast är oproblematiskt.

Men när man använder det för att försvara något, då blir det inte lika enkelt. Då blir idyll ett retoriskt vapen, vars syfte är att just tala till folks känslor. Då blir idyll allt annat än harmlöst.

En sådan idyll är centrala skåne, kring trakterna av Lyby och Norrto där jag bor. Det är jordbruksbyggd i ett kulligt och stenigt landskap där bönderna fått slita genom århundradena för att göra landskapet odlingsbart och bördigt. Många små fält korsas av detta slit i form av stenmurar. Det är egentligen med skånska mått mätt inget jättebra odlingslandskap, inte om man jämför med de bördiga jordarna på söderslätt eller utanför Lund. Men slit och hårt arbete har ändå gjort det till en rik jordbruksbyggd, fylld av småbyar och slingrande vägar. Vid en första anblick är det heller inte lika vackert som Österlen eller Bjärehalvön ur turistsynpunkt, men sakta genom åren har ändå en rad verksamheter etablerat sig här som just livnär sig på turism. Och det mesta tyder ju på att turism i Sverige är en växande bransch. Inte minst i en framtid då miljön kanske kräver att vi tänker om kring långa flygresor till fjärran länder. Och det dessa trakter kan bjuda på är ju en känsla av trygghet och något genuint. Något i brist på andra ord: väldigt skånskt.

Nu var det här ingen text som försökte sälja in min trakt för turismnäringen. Utan min text handlar om det luddiga begreppet idyll. För samtidigt som jag kan försvara ett landskaps existensberättigande med att det är en idyll, kan någon avfärda det med att idyll är något subjektivt och emotionellt.

Och det är ju just det vi ser ske nu här där jag bor.

Ett gruvbolag har precis inlett sina provborrningar här i jakten på vanadin. Ett mineral som används för bl a batterier. Det är lätt att åberopa vanadin ur ett emotionellt perspektiv som något viktigt just för miljön. Inte minst för att utvinningen av det i andra länder har kantats av exploatering och miljöförstöring. Kanske ska då det organiserade Sverige ta sitt ansvar så att inte det blir värre i tredje världen. Ser du pojken i Afrika som kryper runt i leran döendes av tungmetaller? Ja lite så ska du se när försvararna av skånsk gruvdrift försöker tala till våra samveten.

Problemet är ju att detta är ett väldigt kasst argument för människor att axla ett ansvar. Inte minst när det är det enda argumentet som egentligen finns till varför det ska ske på svensk mark. ”Det är bättre om det sker här”.

För vem då? För personen som bor i tredje världen? Kanske. Personen slipper ju ett stort gruvhål som förstör miljön. Men på vilket sätt är det bättre för personen i Lyby att istället få detta gruvhål och alla kända och okända risker det innebär?

För här har vi ju då personer som bor i en idyll. En idyll som utan tvekan är under hot om gruvdriften med stora dagbrott blir aktuell. Genast skulle enorma sår rivas upp i landskapet som kommer göra det svårt att tala om idyll. Det talas om 300 ggr 300 meter enligt gruvbolaget. Andra nämner 500 ggr 500 meter. Och gruvbolaget vars arbetare och ägare alla bor på andra platser talar gärna om hur obetydligt detta är. Och att allt ju ska återställas om 20-50 år. Men vad händer om man vill expandera med fler gruvhål? Landskapet har ju trots allt redan tappat större delen av sitt attraktionsvärde. Vad gör då tre fyra till stora dagbrott? Inte mycket alls faktiskt. Landskapet är ju redan rätt så förstört som det är.

Och återställas? Vad hjälper det mig att det om en generation eller två kommer finnas en onaturligt och ofta erbarmligt ful fejknatur på platsen som knappast lär duga för jordbruk. Som kanske inte ens FÅR användas för jordbruk pga tungmetaller.

Vad fick jag ut av det egentligen när mitt bed and breakfast slutade locka till sig folk i jakt på en lugn avkrok bland skånska rapsfält och åkermarker redan 20 år tidigare? Vad hjälper det ekobonden som är livrädd för att hans grödor inte ska gå att sälja om det börjas ryktas om tungmetaller i grundvattnet som ett resultat?

Den enda som gynnas är markägaren som kompenseras för marken där själva dagbrottet hamnar. Ingen annan av de 10000-tals som bor i trakterna och som kan riskera få sin idyll förstörd. Ok nu ljög jag medvetet. Två andra parter till gynnas. Dels staten som säkerligen får in skatt. Dels gruvbolagets aktieägare. Och marknadspriset på vanadin hålls ju nere om det finns tillgång, och då får ju Yun Lee i Shanghai en mobiltelefon som inte behöver kosta 15000 utan 10000. Jättebra. Verkligen. Och jo, rent teoretiskt ska väl gruvarbetarna handla lunch. ICA Kvantum i Hörby tjänar några extra tusen i månaden. Det uppväger ju allt. Låter jag lite raljant nu? Ja men det är ju för att det är så absurt att gräva efter andra fördelar som gruvdriften för med sig. Det blir så erbarmligt ynkliga spekulativa vinster. Så fånigt att det får det berömda ”trickle down economy” att framstå som rena nobelprisvinnaren i rationell jämförelse när folk letar efter vilka vinster en gruva som denna skulle ge en byggd. Och glöm arbetstillfällen. Dessa bolag anställer inte primärt lokalt. Det är inte ens säkert de anställer i Sverige.

Ett annat stort problem kring det hela är ju att det finns så många frågetecken. Så många ”men tänk om” som avfärdas som just emotionella argument med mindre värde från de vars hela förespråkande då är ett enda emotionellt argument.

Men vilka andra mer rationella argument skulle det egentligen existera? Rena kalla logiska fakta som finns visar oss ett stroppigt,aggressivt gruvbolag som har allt att ljuga. De har t om betett sig hotfullt. Och deras chef kallade trakten för ”just farmland”. Vem kan rent rationellt hävda att detta låter som ett bra och pålitligt bolag som kommer göra sitt bästa för alla drabbade? Ja, det är ”bara jordbruksmark”, som också är leverbröd för 1000tals direkt och indirekt.

Och det är folks hem.

Det visar oss att med inga undantag alls är gruvor i skiffer en smutsig affär. De objektiva kalla fakta visar oss att det inte inte lokalborna, de som påverkas, som får något för gruvan. De få pengar som kommer tillbaka till folk kommer hamna i statens fickor, 60 mil bort. Man hade ju kunnat sälja idén väldigt mycket bättre till lokalbefolkningen om det vore kommunen som fick skatteintäkter, men så är det inte.

Så ja, att åberopa att något är en idyll, för att försvara dess existens, är absolut emotionellt kopplat, men också det enda rationella en boende här kan göra.

Det enda man rent rationellt KAN se som boendes i en trakt som lever av att vara en idyll är att allt kommer bli sämre. Det vore faktiskt otroligt irrationellt att sitta och tycka att det är bra för bygden med ett gruvhål som inte gynnar någon här, men som tvärtom garanterat skulle göra det mesta sämre. Hur mycket sämre är svårt att säga. Men garanterat sämre.

Och då har vi inte direkt berört två andra stora risker här. Dels om olyckan är framme och naturen och vattnet förstörs. Den risken vill såklart gruvbolaget tona ner. Men faktum är att skånsk skifferbergrund är så pass uppsprucken att de kan inte garantera att spillvatten läcker ut.

Men också den där andra lite luddigare känslan som detta kommer med, nämligen pandoras box.

Vad kan ett gruvhål leda till? Tre till i Lyby? 200 till överallt i skåne? Det går ju faktiskt inte att säga. Det beror ju på omständigheterna.

Allt som krävs för det är ju att vi får ett prejudikat i detta ärende som gruvbolagen kan hänvisa till. Och att marknadspriserna på diverse metaller i skånsk alunskiffer blir tillräckligt stora för att gruvdriften ska bli lönsam. Då kan man med åberopande av fattiga barn i tredje världen ganska enkelt motivera att skåne ska grävas upp. Det är ju så emotionella argument om solidaritet och ansvar funkar idag.

För som sagt, makthavare och förespråkare bor ju inte här. I princip är det bara om ”sommarstället” på Österlen hotas som stockholmaren bryr sig. Det är ju så det funkar när idyller hotas. De räddas bara när personen med makt själv råkar se sin idyll hotas.

Vi hade ju öht inte ens haft den här diskussionen om alunskiffern låg under de stora fina villorna kring Stockholms skärgårdar. Då hade vi både hittat rödlistade arter, kulturminnen och alternativa lösningar för att rädda en idyll ska ni se.

It's just farmland
It’s just farmland – Men också min idyll och mitt hem.

Vilka är fördelarna med att bo på landet?

Närheten till naturen

Det är ganska vida känt att människor mår bra av naturen. Att det inte bara ger oss lugn och stressar av, det kan t om hjälpa folk som drabbats hårt av dessa ting att läka. Jag märker det så väl när jag har varit iväg i staden en längre tid. Man liksom varvar ner direkt av tystnaden och friden.

Den rena luften

På samma tema märker jag som boende på landet också hur skitig luften är i städerna. Och hur fort man vänjer sig vid det. Det är först när jag kommer hem som jag åter märker hur ren luft egentligen känns att andas in.

Alla känner alla

Ok, detta är inte BARA positivt. Ibland önskar man att vara lite mer anonym, men t om en så misantropisk introvert som jag har lärt mig inse och uppskatta fördelen med att veta vem som bor var och att man liksom hjälper varann och håller lite koll. Fördelarna uppväger nackdelarna. Och det är trots allt inte 1800talet längre så man ska inte överdriva den där missunnsamma grannen som snokar på allt du gör. Det är åtminstone inte värre än det är i trapphuset i staden. Med fördelen då att samme granne varken kan lägga arga lappar i tvättstugan eller banka med kvasten i golvet för att du råkade hosta för högt. Eftersom hen trots allt bor 200 meter bort.

Transporterna är ofta enklare på landet

Det kan låta som en paradox, men det är ofta mitt intryck att jag som boendes på landet i Skåne, där det är relativt nära till allting, har det enklare att ta mig till saker än många i städerna har. Städerna är absolut bromsklossar vad gäller transporter. Trafikstockningar, rusningstrafik, trasiga allmänna transporter, inga parkeringsplatser. Listan på saker som besvärar en i städerna vad gäller transporter är rätt ansenlig. På landet, så länge man bor i t ex skåne är det i princip bara en enda sak som kan ställa till det och det är snöstormar som driver igen vägarna. Man får ju inte glömma bort att vi som bor på landet inte alls måste åka in till staden för våra ärenden. Skolor ligger ofta i småbyar. Affärer i utkanten av städerna. Det enda kan vara om arbetet ligger i staden. Men om du är egenföretagare t ex, då finns inte det argumentet. Och jag lovar att din privata kontorsyta i m2 är mycket billigare i ett hus på landet än mitt inne i centrum.

Den skenbara fördelen med staden

Jag är dock den förste att erkänna att det finns klara lockande fördelar med att bo i staden. Du har tillgång till mycket praktiskt och kan gå och besöka dina vänner. Affärer, restauranger, arbetsplats och samhällsfunktioner likt skola och sjukvård ligger nära. Det är något visst med att bara kunna gå ut och ta sig en öl och sen bara gå hem igen. Staden har ett åtminstone till synes praktiskt övertag på landsbygden som är svårt att förneka. Men när man börjar titta på dessa fördelar rent praktiskt så inser man rätt fort att det är långt ifrån självklarheter. Det finns inget som säger att skolan ditt barn går på inte ligger i andra änden av staden. Att ditt jobb inte ligger i en annan stad. Att du bor i en del av staden som inte har några bra matvarubutiker. Det är t om ett ganska vanligt fenomen att just specifikt matvarubutiker ligger lite mer i utkanterna och inte i centrum. Åtminstone de större, billigare och mer välsorterade. Och transporter inne i en stad kan vara nog så komplicerade när det kommer till trafik och parkeringsmöjligheter. Ibland är det faktiskt mycket enklare att ta sig från landsbygden till kanten av staden där köpcentrum ligger och utföra sin handling än det är för de boende i staden att ta sig till samma plats. Så de teoretiska fördelarna som vi alla känner till kräver ju också väldigt bra omständigheter för att vara sanna.

Framtiden ser osäker ut för landsbygden, men också för staden

Trots att jag kan lista massor av fördelar kring att bo på landet som gör att jag föredrar det framför staden så ser jag också hur samhället allt mer urbaniseras och att glesbygd ofta drabbas av nedskärningar på allt från skolor till infrastruktur. Folk bor allt mindre ute på landet än man någonsin har gjort och ingen gör något åt saken för att motverka det eftersom det inte finns några starka politiska incitament. Men kommer denna utveckling verkligen att hålla i sig? Det jag tänker på är ju hur butiker faktiskt allt mer dör i våra stadskärnor. Pga höga hyror och att allt mer går över till näthandel. Plötsligt kanske staden allt mer utvecklas till en miljö som tappar en av sina starkaste kort, nämligen närheten till butiker. Mycket tyder på det. Ingen kan med säkerhet säga att de vet hur framtiden kommer att se ut – oavsett vilken boendeform man än väljer. Så då får man ju mest titta på vilka behov man har nu. Och där tror jag många överdriver städernas fördelar och dito landsbygdens nackdelar.

”Varför bor jag inte så här” säger många när de kommer ut till mig. Det är ju så fridfullt och skönt. Ja, varför gör du inte det?

Kan numera arbeta utan problem ute i min trädgård sedan jag dragit in extra repeaters som ger mig wifi över hela tomten. Jag tror mitt kontor är skönare än ditt faktiskt.

Sommaren är här!

Inte företaget mig så mycket projekt i trädgården eller i huset denna vår, men nu är det sommar och då står lite nya projekt på tur. Här kommer lite slumpmässigt utvalda bilder på temat vår och sommar i Norrto.

Den kulturella singulariteten

Den teknologiska singulariteten handlar i stort om ett fenomen där teknik och vetenskapsutvecklingen plötsligt och intensivt eskalerar. Gärna då assisterad med en självförbättrande AI som för varje ny utveckling av sig själv förbättrar sig och kunskapen om allting i en logaritmisk skala där vi plötsligt och intensivt då når i princip total kunskap om allt.
Det finns många kritiska röster kring detta. Många ifrågasätter om en AI verkligen KAN förbättra sig själv i någon relevant takt att saker bara exploderar utvecklingsmässigt, och man påpekar även att utveckling av kunskap inte bara handlar om intelligens, utan om att man faktiskt måste pröva och testa saker. Men för all del, låt oss säga att singularitets-AIn har ett gigantiskt labb och rent praktiskt kan studera och testa alla nya hypoteser den spottar ur sig om allting. Det är kanske möjligt om vi bara ökar på tidsspannet lite.
Problemet med detta ligger på två nya nivåer. Bara för att vi plötsligt har tillgång till kunskap (eller lite saktare över tid utan en tekniksingularitet) är det inte säkert att vi förstår dessa nya saker på ett bra sätt. Det är ju ett rätt välkänt fenomen att ju mer avancerad teknik vi får, desto färre människor på Jorden rent procentuellt kan verkligen förklara den i all detalj. Specialiseringen ökar.
Låt oss säga att vi får tillgång till klinisk odödlighet. Vetskap om liv i rymden. Genetiskt överlägsna människor. Post-scarcity-fenomen kring teknik och resurser som billig som dödar ekonomin. Automatisering av byggnation och transporter. Rymdresor och kolonisation. Alla saker som dramatiskt tvingar oss att ställa nya frågor kring vardagens självklarheter. För om det bland oss går människor med genetiskt överlägsen intelligens och livsspann t ex, tror verkligen någon att det inte kommer leda till konflikter? Eller när tekniken gör att bara ett fåtal behöver jobba? Vad det gör med ekonomin? Eller om aliens knackar på, vad det gör med vår självbild och våra religioner och ideologier? Dvs massor av pandoras boxar öppnas på ett kulturellt och socialt plan, när tekniken plötsligt har sprungit ifrån folk.
Är det något vi inte riktigt alls kan se en singularitet kring ens på horisonten är det vårt förhållande kring dessa saker. Och då är allt saker som ligger inom en till fem generation fram i tiden bara. Alltså snart. Jättesnart.
En vanlig och dum lösning på detta är att vi helt sonika tror och tycker att vi kan förbjuda saker. Det kommer givetvis inte fungera. Du kan inte förbjuda kunskapsmässig utveckling. Vad du däremot kan göra är en radikalt ökad insats kring att titta mer på konsekvenserna av vad nya teknologiska framsteg kommer att göra med våra liv. Dvs göra oerhört mycket mer för att se till att mänskligheten håller jämnare steg med tekniken den utvecklar.
Jag har ingen självklar lösning på hur det ska gå till. Men jag tänker att man får börja med att försöka pusha för en kulturell och social singularitet som hänger med en teknologiska. Och om det behövs, sätta den berömda AI:n på att prioritera den biten. För jag är rädd för att den inte kan lämnas till att ske helt på egen hand när det andra inte gör det. Det är det som är problemet med en logaritmisk utvecklingskurva som ska jagas av en linjär. Det kommer aldrig funka så bra. I bästa fall leder det till att vi ser på tekniken vi inte längre förstår som just bara det och accepterar läget, men det är mycket mer sannolikt om man tittar på vår historia, att vi kommer att vilja bränna någon eller något på bål, som reaktion. Vi är lite för smarta för oss själva helt enkelt. Men inte smarta nog att kunna lösa vår dumhet kring vår smarthet.
Än.
Kanske är svaret så enkelt att när den teknologiska singulariteten inleds, så kommer den lösa det här problemet till den med av bara farten. Man får ju nästan hoppas det. Ja så länge svaret inte är att det inte kan lösas och att vi måste plockas bort som variabel. Den risken finns ju kvar att det är slutsatsen en AI drar. Det vet vi ju inte.

Tänk om vi faktiskt är ensamma i universum

Tänk om vi är ensamma, eller åtminstone väldigt ovanliga i universum? Livet. Det flercelliga livet. Intelligensen som kan utveckla teknologi och studera universum.
I skrivande stund vet vi inte ens om det finns bakterier på våra grannplaneter, än mindre på främmande världar, än mindre intelligens någon annanstans. Men tack vare rationellt tänkande och resonerande kan vi spekulera väldigt bra och rimligt och då finns det skäl att bli lite bekymrade.
De flesta som läser den här texten har ju absolut hört talas om Fermis paradox, som helt enkelt ställer frågan, om nu liv finns i universum, varför har vi då inte sett något tecken? Det intressanta här som egentligen är det viktigaste att ta med sig är att många väldigt smarta människor har under loppet av de 60-70 år som passerat sen paradoxen myntades funderat på massor av möjliga förklaringar kring teknikskillnader, kommunikation, isolation, tid, utplåning, ideologi och inte minst blotta avstånden vi talar om i både tid och rum som viktiga variabler kring varför vi inget sett eller hört. Problemet är ju att fler, minst lika smarta, eller ännu smartare människor har också kunnat konstatera att de flesta av dessa förklaringar är rätt dåliga eller har åtminstone stora frågetecken i sig. Det är faktiskt inte så enkelt som att rymden är stor som räcker i sig. Det KAN vara en viktig variabel och är det garanterat, men på egen hand förklarar den inte ett skit (den äts nämligen upp av både tidsmöjligheten och självreplikerande automatiseringsteknik). Likaså gäller extrema olikheter kring teknik och annat som kommunikationsbarriärer. Det finns koncept där kring universella naturlagar och utvecklingsprinciper som gör den förklaringen rätt begränsad. Inte minst med variabeln statistik. Kort och gott: Alla svar som myntats kring Fermis paradox kan förklara och reducera ner mängden potentiella kandidater, men ingen av förklaringarna kan förklara en total frånvaro av tecken. Av ett enkelt statistiskt skäl: Antalet möjliga variabler. Just det faktum att universum ÄR så stort som vi vet det minst är, visar oss att något mer och viktigare måste spela roll än simpel källkritik kring vår förmåga att leta. Om du tror dig sitta på en ofelbar variabel för Fermis paradox, varsågod, presentera den i en kommentar. Jag lovar att vara ganska skonsam i min demonstration kring varför den inte håller.
Jag tänker dock inte gå in mer på Fermis paradox eller alla de lösningar som finns, och heller inte problemen som finns med de flesta lösningarna. Det är ett GIGANTISKT ämne där varje svar och motfråga i sig kräver en lång post (så kanske jag dyker ner i det i framtida bloggposter). Men vad jag tänker nämna lite kort är en vemodig känsla som jag har fått på sistone efter att ha djupdykt i ämnet, att svaret på Fermis paradox kanske bara är så enkelt att (flercelligt och intelligent) liv är extremt ovanligt eller t om unikt i universum. Det är rätt mycket som tyder på det när man ser igenom alla klassiska lösningars brister. Då sitter han där och tittar på en. Occham. Precis när man minst önskar det med det enklaste svaret man kanske allra minst vill ta till sig. Vi är ensamma.
Och då, om liv är något väldigt exotiskt i universum, har jag allt svåra att förhålla mig lugn kring tanken på att mänskligheten inte gör mer för att skydda och bevara det vi vet finns.
En miljon hotade arter läste jag härom dagen. Allt under loppet av människans korta historia på Jorden.
Domen mot oss som ignoranta dårar i den här tiden kommer bli hård från framtiden. Vi hade kunskapen. Vi hade insikten. Och rösterna hördes. Men ingen med makt att ändra  lyssnade på riktigt. För ingen brydde sig på riktigt. Det är en level of asshole som jag är ganska säker på att en framtida människa kommer att vara rätt pissed på. Jag tänker en nivå av oförstående kring detta helt i paritet med hur vi ser på nazister som utrotade 10 miljoner människor-nivå. Det kan liksom inte ursäktas hur mycket det än kan förklaras.
Om den här texten överlever i cyberspace dammigaste arkiv till en framtida läsare, kan jag bara be tomt om ursäkt för hur jävla dumma många av oss är. Och hur fega och lata vi övriga är som ändå tar problemet på allvar men som inte gör något annat än skriver en bitter text om det.  Det här är ett exempel på att betraktaren till dumheten är lika dum som utföraren.
Så inga ursäkter hjälper. Vi är alla mer eller mindre patetiska.

Livets alla märkliga hopp

Plötsligt får man ett infall och skriver om råd och tips till en vän. Plötsligt är man inne på helt nya banor och spår. Det går så fort ibland. Nu ska jag försöka förvalta denna möjlighet så gott jag kan.
Och som en del av detta projekt som innefattar SEO, reklam och webbutveckling arbetar jag nu med en hemsida om min passion för byggnadsvård under domänen norrtou.se. Välkommen in att följa den om du vill. Exakt vart hän den är på väg vet jag inte. Den kommer ju faktiskt vara just en äkta sida om just byggnadsvård, men också framförallt en lekstuga och något för mig att öva upp mina insomnade webbtekniska kunskaper på.
Så räkna med… förändringar. Konstanta sådana.
Gudarna ska ju veta att jag var med från början där när HTML kom i en svartvit värld med flimrande tjocka smått cancerogena monitorer som argt etsade fast world wide webb i mina näthinnor. Så jag skapade mig en hemsida från scratch och laddade upp den på den sedan länge insomnade webhotellet Passagen i mitten av 1990talet. Jag gjorde även hemsidor åt flera företag under åren fram till ca 2010. Lite pengar tjänades faktiskt på det hela.
Sen den tiden har jag försökt hänga med, med CSS och HTML5s övertagande. Även ruby, python och PHP för WordPress har jag ögnat på. Men jag har också märkt att det ofta räcker att man tittar bort från den världen i vad som känns som fem minuter, så blir man en teknologisk dinosaurie igen. Så jag har mycket att inhämta och lära mig om det tekniska. Det andra, ja det är ju faktiskt inte så himla annorlunda från vad det alltid har varit. Skriver du bra sidor och uppdaterar flitigt, ja då får du också folk som hittar och följer dig. Faktum är att om något belönas man mer för det idag än någonsin förr. Och det är ju så det ska vara.
Innehåll. Inte yta eller teknik.

En ny sida ser sitt ljus

Välkommen till den här sidan och min nya domänadress. Denna sida innehåller en hel del importerade texter från äldre bloggar och hemsidor. Därför kan en del gamla bilder och liknande vara brutna. Anledningen till det är att jag fullt medvetet bara importerat gamla texter för att öka volymen på sidan.