Vilka är fördelarna med att bo på landet?

Närheten till naturen

Det är ganska vida känt att människor mår bra av naturen. Att det inte bara ger oss lugn och stressar av, det kan t om hjälpa folk som drabbats hårt av dessa ting att läka. Jag märker det så väl när jag har varit iväg i staden en längre tid. Man liksom varvar ner direkt av tystnaden och friden.

Den rena luften

På samma tema märker jag som boende på landet också hur skitig luften är i städerna. Och hur fort man vänjer sig vid det. Det är först när jag kommer hem som jag åter märker hur ren luft egentligen känns att andas in.

Alla känner alla

Ok, detta är inte BARA positivt. Ibland önskar man att vara lite mer anonym, men t om en så misantropisk introvert som jag har lärt mig inse och uppskatta fördelen med att veta vem som bor var och att man liksom hjälper varann och håller lite koll. Fördelarna uppväger nackdelarna. Och det är trots allt inte 1800talet längre så man ska inte överdriva den där missunnsamma grannen som snokar på allt du gör. Det är åtminstone inte värre än det är i trapphuset i staden. Med fördelen då att samme granne varken kan lägga arga lappar i tvättstugan eller banka med kvasten i golvet för att du råkade hosta för högt. Eftersom hen trots allt bor 200 meter bort.

Transporterna är ofta enklare på landet

Det kan låta som en paradox, men det är ofta mitt intryck att jag som boendes på landet i Skåne, där det är relativt nära till allting, har det enklare att ta mig till saker än många i städerna har. Städerna är absolut bromsklossar vad gäller transporter. Trafikstockningar, rusningstrafik, trasiga allmänna transporter, inga parkeringsplatser. Listan på saker som besvärar en i städerna vad gäller transporter är rätt ansenlig. På landet, så länge man bor i t ex skåne är det i princip bara en enda sak som kan ställa till det och det är snöstormar som driver igen vägarna. Man får ju inte glömma bort att vi som bor på landet inte alls måste åka in till staden för våra ärenden. Skolor ligger ofta i småbyar. Affärer i utkanten av städerna. Det enda kan vara om arbetet ligger i staden. Men om du är egenföretagare t ex, då finns inte det argumentet. Och jag lovar att din privata kontorsyta i m2 är mycket billigare i ett hus på landet än mitt inne i centrum.

Den skenbara fördelen med staden

Jag är dock den förste att erkänna att det finns klara lockande fördelar med att bo i staden. Du har tillgång till mycket praktiskt och kan gå och besöka dina vänner. Affärer, restauranger, arbetsplats och samhällsfunktioner likt skola och sjukvård ligger nära. Det är något visst med att bara kunna gå ut och ta sig en öl och sen bara gå hem igen. Staden har ett åtminstone till synes praktiskt övertag på landsbygden som är svårt att förneka. Men när man börjar titta på dessa fördelar rent praktiskt så inser man rätt fort att det är långt ifrån självklarheter. Det finns inget som säger att skolan ditt barn går på inte ligger i andra änden av staden. Att ditt jobb inte ligger i en annan stad. Att du bor i en del av staden som inte har några bra matvarubutiker. Det är t om ett ganska vanligt fenomen att just specifikt matvarubutiker ligger lite mer i utkanterna och inte i centrum. Åtminstone de större, billigare och mer välsorterade. Och transporter inne i en stad kan vara nog så komplicerade när det kommer till trafik och parkeringsmöjligheter. Ibland är det faktiskt mycket enklare att ta sig från landsbygden till kanten av staden där köpcentrum ligger och utföra sin handling än det är för de boende i staden att ta sig till samma plats. Så de teoretiska fördelarna som vi alla känner till kräver ju också väldigt bra omständigheter för att vara sanna.

Framtiden ser osäker ut för landsbygden, men också för staden

Trots att jag kan lista massor av fördelar kring att bo på landet som gör att jag föredrar det framför staden så ser jag också hur samhället allt mer urbaniseras och att glesbygd ofta drabbas av nedskärningar på allt från skolor till infrastruktur. Folk bor allt mindre ute på landet än man någonsin har gjort och ingen gör något åt saken för att motverka det eftersom det inte finns några starka politiska incitament. Men kommer denna utveckling verkligen att hålla i sig? Det jag tänker på är ju hur butiker faktiskt allt mer dör i våra stadskärnor. Pga höga hyror och att allt mer går över till näthandel. Plötsligt kanske staden allt mer utvecklas till en miljö som tappar en av sina starkaste kort, nämligen närheten till butiker. Mycket tyder på det. Ingen kan med säkerhet säga att de vet hur framtiden kommer att se ut – oavsett vilken boendeform man än väljer. Så då får man ju mest titta på vilka behov man har nu. Och där tror jag många överdriver städernas fördelar och dito landsbygdens nackdelar.

”Varför bor jag inte så här” säger många när de kommer ut till mig. Det är ju så fridfullt och skönt. Ja, varför gör du inte det?

Kan numera arbeta utan problem ute i min trädgård sedan jag dragit in extra repeaters som ger mig wifi över hela tomten. Jag tror mitt kontor är skönare än ditt faktiskt.

Sommaren är här!

Inte företaget mig så mycket projekt i trädgården eller i huset denna vår, men nu är det sommar och då står lite nya projekt på tur. Här kommer lite slumpmässigt utvalda bilder på temat vår och sommar i Norrto.

Den kulturella singulariteten

Den teknologiska singulariteten handlar i stort om ett fenomen där teknik och vetenskapsutvecklingen plötsligt och intensivt eskalerar. Gärna då assisterad med en självförbättrande AI som för varje ny utveckling av sig själv förbättrar sig och kunskapen om allting i en logaritmisk skala där vi plötsligt och intensivt då når i princip total kunskap om allt.
Det finns många kritiska röster kring detta. Många ifrågasätter om en AI verkligen KAN förbättra sig själv i någon relevant takt att saker bara exploderar utvecklingsmässigt, och man påpekar även att utveckling av kunskap inte bara handlar om intelligens, utan om att man faktiskt måste pröva och testa saker. Men för all del, låt oss säga att singularitets-AIn har ett gigantiskt labb och rent praktiskt kan studera och testa alla nya hypoteser den spottar ur sig om allting. Det är kanske möjligt om vi bara ökar på tidsspannet lite.
Problemet med detta ligger på två nya nivåer. Bara för att vi plötsligt har tillgång till kunskap (eller lite saktare över tid utan en tekniksingularitet) är det inte säkert att vi förstår dessa nya saker på ett bra sätt. Det är ju ett rätt välkänt fenomen att ju mer avancerad teknik vi får, desto färre människor på Jorden rent procentuellt kan verkligen förklara den i all detalj. Specialiseringen ökar.
Låt oss säga att vi får tillgång till klinisk odödlighet. Vetskap om liv i rymden. Genetiskt överlägsna människor. Post-scarcity-fenomen kring teknik och resurser som billig som dödar ekonomin. Automatisering av byggnation och transporter. Rymdresor och kolonisation. Alla saker som dramatiskt tvingar oss att ställa nya frågor kring vardagens självklarheter. För om det bland oss går människor med genetiskt överlägsen intelligens och livsspann t ex, tror verkligen någon att det inte kommer leda till konflikter? Eller när tekniken gör att bara ett fåtal behöver jobba? Vad det gör med ekonomin? Eller om aliens knackar på, vad det gör med vår självbild och våra religioner och ideologier? Dvs massor av pandoras boxar öppnas på ett kulturellt och socialt plan, när tekniken plötsligt har sprungit ifrån folk.
Är det något vi inte riktigt alls kan se en singularitet kring ens på horisonten är det vårt förhållande kring dessa saker. Och då är allt saker som ligger inom en till fem generation fram i tiden bara. Alltså snart. Jättesnart.
En vanlig och dum lösning på detta är att vi helt sonika tror och tycker att vi kan förbjuda saker. Det kommer givetvis inte fungera. Du kan inte förbjuda kunskapsmässig utveckling. Vad du däremot kan göra är en radikalt ökad insats kring att titta mer på konsekvenserna av vad nya teknologiska framsteg kommer att göra med våra liv. Dvs göra oerhört mycket mer för att se till att mänskligheten håller jämnare steg med tekniken den utvecklar.
Jag har ingen självklar lösning på hur det ska gå till. Men jag tänker att man får börja med att försöka pusha för en kulturell och social singularitet som hänger med en teknologiska. Och om det behövs, sätta den berömda AI:n på att prioritera den biten. För jag är rädd för att den inte kan lämnas till att ske helt på egen hand när det andra inte gör det. Det är det som är problemet med en logaritmisk utvecklingskurva som ska jagas av en linjär. Det kommer aldrig funka så bra. I bästa fall leder det till att vi ser på tekniken vi inte längre förstår som just bara det och accepterar läget, men det är mycket mer sannolikt om man tittar på vår historia, att vi kommer att vilja bränna någon eller något på bål, som reaktion. Vi är lite för smarta för oss själva helt enkelt. Men inte smarta nog att kunna lösa vår dumhet kring vår smarthet.
Än.
Kanske är svaret så enkelt att när den teknologiska singulariteten inleds, så kommer den lösa det här problemet till den med av bara farten. Man får ju nästan hoppas det. Ja så länge svaret inte är att det inte kan lösas och att vi måste plockas bort som variabel. Den risken finns ju kvar att det är slutsatsen en AI drar. Det vet vi ju inte.

Tänk om vi faktiskt är ensamma i universum

Tänk om vi är ensamma, eller åtminstone väldigt ovanliga i universum? Livet. Det flercelliga livet. Intelligensen som kan utveckla teknologi och studera universum.
I skrivande stund vet vi inte ens om det finns bakterier på våra grannplaneter, än mindre på främmande världar, än mindre intelligens någon annanstans. Men tack vare rationellt tänkande och resonerande kan vi spekulera väldigt bra och rimligt och då finns det skäl att bli lite bekymrade.
De flesta som läser den här texten har ju absolut hört talas om Fermis paradox, som helt enkelt ställer frågan, om nu liv finns i universum, varför har vi då inte sett något tecken? Det intressanta här som egentligen är det viktigaste att ta med sig är att många väldigt smarta människor har under loppet av de 60-70 år som passerat sen paradoxen myntades funderat på massor av möjliga förklaringar kring teknikskillnader, kommunikation, isolation, tid, utplåning, ideologi och inte minst blotta avstånden vi talar om i både tid och rum som viktiga variabler kring varför vi inget sett eller hört. Problemet är ju att fler, minst lika smarta, eller ännu smartare människor har också kunnat konstatera att de flesta av dessa förklaringar är rätt dåliga eller har åtminstone stora frågetecken i sig. Det är faktiskt inte så enkelt som att rymden är stor som räcker i sig. Det KAN vara en viktig variabel och är det garanterat, men på egen hand förklarar den inte ett skit (den äts nämligen upp av både tidsmöjligheten och självreplikerande automatiseringsteknik). Likaså gäller extrema olikheter kring teknik och annat som kommunikationsbarriärer. Det finns koncept där kring universella naturlagar och utvecklingsprinciper som gör den förklaringen rätt begränsad. Inte minst med variabeln statistik. Kort och gott: Alla svar som myntats kring Fermis paradox kan förklara och reducera ner mängden potentiella kandidater, men ingen av förklaringarna kan förklara en total frånvaro av tecken. Av ett enkelt statistiskt skäl: Antalet möjliga variabler. Just det faktum att universum ÄR så stort som vi vet det minst är, visar oss att något mer och viktigare måste spela roll än simpel källkritik kring vår förmåga att leta. Om du tror dig sitta på en ofelbar variabel för Fermis paradox, varsågod, presentera den i en kommentar. Jag lovar att vara ganska skonsam i min demonstration kring varför den inte håller.
Jag tänker dock inte gå in mer på Fermis paradox eller alla de lösningar som finns, och heller inte problemen som finns med de flesta lösningarna. Det är ett GIGANTISKT ämne där varje svar och motfråga i sig kräver en lång post (så kanske jag dyker ner i det i framtida bloggposter). Men vad jag tänker nämna lite kort är en vemodig känsla som jag har fått på sistone efter att ha djupdykt i ämnet, att svaret på Fermis paradox kanske bara är så enkelt att (flercelligt och intelligent) liv är extremt ovanligt eller t om unikt i universum. Det är rätt mycket som tyder på det när man ser igenom alla klassiska lösningars brister. Då sitter han där och tittar på en. Occham. Precis när man minst önskar det med det enklaste svaret man kanske allra minst vill ta till sig. Vi är ensamma.
Och då, om liv är något väldigt exotiskt i universum, har jag allt svåra att förhålla mig lugn kring tanken på att mänskligheten inte gör mer för att skydda och bevara det vi vet finns.
En miljon hotade arter läste jag härom dagen. Allt under loppet av människans korta historia på Jorden.
Domen mot oss som ignoranta dårar i den här tiden kommer bli hård från framtiden. Vi hade kunskapen. Vi hade insikten. Och rösterna hördes. Men ingen med makt att ändra  lyssnade på riktigt. För ingen brydde sig på riktigt. Det är en level of asshole som jag är ganska säker på att en framtida människa kommer att vara rätt pissed på. Jag tänker en nivå av oförstående kring detta helt i paritet med hur vi ser på nazister som utrotade 10 miljoner människor-nivå. Det kan liksom inte ursäktas hur mycket det än kan förklaras.
Om den här texten överlever i cyberspace dammigaste arkiv till en framtida läsare, kan jag bara be tomt om ursäkt för hur jävla dumma många av oss är. Och hur fega och lata vi övriga är som ändå tar problemet på allvar men som inte gör något annat än skriver en bitter text om det.  Det här är ett exempel på att betraktaren till dumheten är lika dum som utföraren.
Så inga ursäkter hjälper. Vi är alla mer eller mindre patetiska.

Livets alla märkliga hopp

Plötsligt får man ett infall och skriver om råd och tips till en vän. Plötsligt är man inne på helt nya banor och spår. Det går så fort ibland. Nu ska jag försöka förvalta denna möjlighet så gott jag kan.
Och som en del av detta projekt som innefattar SEO, reklam och webbutveckling arbetar jag nu med att lära mig mer om dessa ting.
Gudarna ska ju veta att jag var med från början där när HTML kom i en svartvit värld med flimrande tjocka smått cancerogena monitorer som argt etsade fast world wide webb i mina näthinnor. Så jag skapade mig en hemsida från scratch och laddade upp den på den sedan länge insomnade webhotellet Passagen i mitten av 1990talet. Jag gjorde även hemsidor åt flera företag under åren fram till ca 2010. Lite pengar tjänades faktiskt på det hela.
Sen den tiden har jag försökt hänga med, med CSS och HTML5s övertagande. Även ruby, python och PHP för WordPress har jag ögnat på. Men jag har också märkt att det ofta räcker att man tittar bort från den världen i vad som känns som fem minuter, så blir man en teknologisk dinosaurie igen. Så jag har mycket att inhämta och lära mig om det tekniska. Det andra, ja det är ju faktiskt inte så himla annorlunda från vad det alltid har varit. Skriver du bra sidor och uppdaterar flitigt, ja då får du också folk som hittar och följer dig. Faktum är att om något belönas man mer för det idag än någonsin förr. Och det är ju så det ska vara.
Innehåll. Inte yta eller teknik.

En ny sida ser sitt ljus

Välkommen till den här sidan och min nya domänadress. Denna sida innehåller en hel del importerade texter från äldre bloggar och hemsidor. Därför kan en del gamla bilder och liknande vara brutna. Anledningen till det är att jag fullt medvetet bara importerat gamla texter för att öka volymen på sidan.

Om brinnande kyrkor och cyniska människor

Notre Dame brinner för femtielfte gången under sin existens och folk världen över visar upp chock och sorg. Merparten har sannolikt inte ens varit i byggnaden men blir ändå upprörd. Samtidigt svälter och lider folk världen över och ingen bryr sig.
De cyniska kommentarerna kring händelsen lät inte vänta på sig. Och de är fullt rimliga. För vid en första anblick handlar allt om balans. Att folk bryr sig om något är ok, men om folk bryr sig väldigt mycket om något, så börjar det direkt uppstå en situation där det alltid finns folk som reagerar mer om det än om något annat.
Men är det då konstigt att folk bryr sig ”mer” om ett brinnande hus än om folk som dör? Nej, faktiskt inte alls. Det går ju att föreställa sig minst två starka anledningar till varför.
För det första kan faktiskt många av de som bryr sig ha väldigt personliga relationer till kyrkan. De kan ha minnen därifrån. De kan ha en stark religiös tro. De kan värdesätta det kulturhistoriska arvet hos ett hus som bokstavligt talat har överlevt miljarder människor genom historien. En kyrka omnämnd och inkluderad i massor av litteratur, konst, musik och film. En mötesplats för generationer av människor. Det går alldeles utmärkt att hänföras av kyrkobyggnaders imponerande historia, arkitektur och estetik helt utan att cyniskt kommentera att det trots allt bara är väggar, tak och utrymme byggt av människor på bekostnad av andra människor i en fattig och brutal tid. För oavsett den kristna historiens vidriga förtryck av folk är dessa monument något väldigt ovanligt – nämligen ett levande kulturarv. Det finns inte så mycket annat kvar som binder oss samman med människor som fanns för nästan 1000 år sedan mer än just dessa tempel. Kort och gott, underskatta inte varför en kyrkobyggnad kan ha en enorm betydelse för folk – för då förstår du inte folk.
Det andra har vi det psykologiska kring ”att bry sig”. Är inte människor empatiska? Bryr de sig inte om fattiga svältande barn? Det blir snabbt en massa whataboutism när någon visar ”för mycket” känslor kring ”fel” sak. För tror folk att dessa miljardärer som nu slår knut på sig själva i att vilja donera pengar alla är onda rövhattar som medvetet resonerar väljande i frågan? Nej, vad de måhända är är naiva rövhattar – men ingen av dem har ju sagt att de inte kan tänka sig hjälpa fattiga faktiskt, så ondskan som cyniker tillskriver dem är tämligen spekulativ och säger mer om fördomar hos folk än annat.
Och ÄR man egentligen ond för att man tillsynes inte bryr sig om en sak på ett enkelt sätt? För det första måste vi ju klargöra ifall personen aktivt inte bryr sig, eller inte bara har tänkt på det och framförallt det viktigaste: inte håller med dig i vad som är det goda. Det som du har stort engagemang kring, kanske inte är något en annan person tänker på varje dag eller drar samma slutsatser kring.
Och sen är det frågan om något konkret och enkelt vs något väldigt mycket mer komplext och abstrakt. Att donera pengar till uppbyggnaden av en kyrka är väldigt konkret och förhållandevis enkelt att göra och man känner direkt och konkret att man gjort nytta.
Att stoppa svält och liknande misär handlar inte alls om samma enkla procedur vad än marxister som tror omfördelning av resurser handlar om. Du kan inte bara åka till Afrika med en säck pengar och ge till folk och tro att du därmed har räddat dem till livet. Processen att hjälpa folk med bistånd kräver dels en organisationsapparat, dels riktade mål. För annars försvinner merparten av pengarna i korruption och i bästa fall kortsiktig konsumtion.
Det som skapar långsiktig rikedom i ett samhälle är en kombination av ett välfärdssamhälle och en rik växande industri som kan finansiera det hela genom skatter. Vad än folk på ytterhetsvänstern må inbilla sig genereras nationell rikedom aldrig på annat sätt än genom att det finns en välfungerande kapitalism i kärnan – där saker köps och säljs. Sedan kan man skapa en socialistisk struktur kring det om man vill – för att jämna ut skillnader som lätt uppstår annars. Men i grunden existerar inte något annat system i världen – inte ens i länder som kallar sig socialistiska. Det är också därför som alla socialistiska experiment som försöker skada den kapitalistiska kärnan misslyckas. Men det här är det jättemånga som inte begriper. För det är faktiskt ganska abstrakt.
Så är även ”svältande barn” vs ett hus. Abstrakt vs konkret. Folk vill ha det enkelt. Folk VILL bry sig, men bara kring sådant som de kan ägna lagom med tankar och tid kring.
Det är också exakt samma sak som gör att folk kan raljera över att ingen donerar lika glatt till svältande barn i Afrika. Att man tänker förenklat. Tro alltså inte det är DU som vill ge pengar till barn i Afrika som tänker större än den som inte vill och argumenterar varför. Det är sannolikt tvärtom hur hårt det än må låta.
Jag tror det är fullt naturligt att bry sig på detta sätt. Det är inget fel alls. Människan är inte så där jätteavancerad som vissa vill ha oss till. Framförallt de som själva inte förstår hur avancerat vissa saker är, utan vill reducera ner till till en fråga om ”bry sig om en pryl” vs ”bry sig om en människa”.
Det är snarast DE som inte begriper hur avancerat det egentligen är.
Vi har samma process här men i mer tydlig form bara som ligger bakom det faktum att vi alla har en ”bry-sig-om-trappa” som graderar saker på ett sätt som inte alltid är självklart. Att bry sig om att ens barn dör kommer högre än förälder som kommer högre än en kusin, som kommer högre än en granne, som kommer högre än en landsman, som kommer högre än en främling. Du kan säkert hitta irrelevanta undantag till denna trappa där någon graderar annorlunda eller insiktslöst påstår att de aldrig graderar folk, men ungefär så här ser den alltid ut, eftersom allt handlar om vilka relationer vi har inom en flock. Ju längre bort en människa är (inte bara geografiskt, men även kulturellt) desto mindre brukar vi bry oss. Vi är djupt programmerade i detta eftersom vi är flockdjur. Saker som nationalism försöker skapa flockdjurskänslor kring rätt stora flockar, och kan ibland lyckas genom list. Det är därför vi hejar på våra landslag och gråter när vi ser landsmän gråta. Samhörighet med en abstrakt stor flock. Men ju längre bort en människa hamnar desto svårare får vi att känna flockens samhörighet med dem och instrumenten som existerar för att känna samhörighet med ”mänskligheten” som flock kräver alltid reduktionism ner till individer som väcker känslor. Lite som Lenin sa om vi får parafrasera – 100 000 döda är statistik, 1 död är en tragedi.
Dels just pga mentala avstånd, abstraktioner och brist på gemensamma faktorer, men också för att flockar ALLTID kräver ANDRA flockar också att jämföra sig med. För precis som vi älskar att känna samhörighet, så behöver vi saker att jämföra oss med. Allt från klanen ”vi i familjen Jönsson” till ”vi svenskar” till ”vi katoliker” – är klaner som kräver andra klaner. ”Mänskligheten” är en lite för stor och lite för abstrakt klan – därför hamnar den ibland då längre ner på listan än känslan av samhörighet med föremål.
Notera även att i just fallet med föremål så spelar alltså nostalgi och respekt för gamla objekt överlag en enorm betydelse som motpart. När talibaner sprängde buddhastatyer eller ISIS ruinstäder i Irak så blev jättemånga upprörda – mer upprörda än de blev för hur sagda monster behandlade folk – för även om vi inte har en klankoppling till dessa saker är ”mänsklig historia” något vi ofta verkar kunna känna djup samhörighet med över klangränserna. Inte minst för att dessa ting är så unika och vi kan direkt känna hur värdefulla de är.
Ofta finns det bara ett av dem och det kan aldrig återskapas. Medan vi någonstans innerst inne känner att människor är mer återskapningsbara – de må låta märkligt med tanke på att människor alla är unika individer, men när det finns 7 miljarder oftast abstrakta människor vi inte känner till och EN kyrka vi känner till – så visar Lenin hur vi fungerar som flockdjur.
”Helgerån” överlag är en sak folk överlag kan visa upp enorm känsla kring – vilket visar på hur djupt rotat det är i oss att inte skada det som stått på en plats mycket längre än vi själva gjort. Det är kanske något mer djupliggande rimligt bakom dessa känslor – som att en flock primater som inte raserar sitt älskade fruktträd klarar sig bättre än den flock som bara skövlar det. Kanske har vi det så djupt rotat i oss att se på tryggheten i något beständigare i dalen vi lever i, än oss själva som ska finnas där för folk långt efter oss att det kan väga över i hur vi bryr oss om mycket mer abstrakta saker, som främmande flockar i dalen bortom.

IQ

Jag har raljerat min beskärda del kring Jordan Peterson eftersom han ofta dels slår in öppna dörrar som bara hans fans trodde var stängda, dels har en förenklad uppenbart väldigt konservativ världsbild kring könsroller. Men idag hittade jag ett klipp där han faktiskt säger en del intressanta saker. Nämligen om IQ. Kors i taket.
IQ är ett ständigt återkommande ämne i både medicinska men framförallt sociala diskussioner. Som JP säger har folk till både höger och vänster väldigt bestämda, men också helt felaktiga uppfattningar kring hur IQ funkar, av politiskt motiverade skäl. Högern vill gärna framställa IQ som något man kan motverka genom flit och hårt arbete. Vänstern som något irrelevant som saknar betydelse.
Bägge har givetvis helt fel. Men bägge har givetvis också starka poänger. Till att börja med måste man förstå vad IQ är. Det viktiga man kan ta med sig ifrån alla diskussioner om det är att det är väldigt relevant för en persons förmåga att lära sig nya saker. Ju högre IQ du har, desto snabbare och enklare lär du dig en ny uppgift. Det innebär att det fortfarande är så att du trots avsaknad av en viss nivå, kan bemästra en svår uppgift, men det kommer bara ta dig längre tid. Men har högern rätt då? Är det bara att kämpa? Nej. Det finns en gräns då detta blir meningslöst eftersom varje steg skulle bli för tidskrävande. Om du har en IQ på 85 så skulle tiden du behöver för att kunna bli ett IQ-krävande yrke likt ingenjör, forskare, läkare, bli orimlig. All forskning som existerar visar att du hittar ingen med så låg IQ på någon av dessa utbildningar – alltså har vänstern heller inte rätt om att IQ saknar betydelse. Däremot finns det absolut ”högre” utbildningar som är mycket mindre IQ-krävande än andra, dvs har färre komplexa steg av förståelse att ta sig igenom, som gör att man inte kan säga ”Det krävs denna IQn för att ta en universitetsexamen”. Alla universitetsutbildningar är verkligen inte jämlika på denna punkt.
Allt fler och fler yrken blir allt mer och mer IQ-krävande. Dels för att nya kunskaper hela tiden tillkommer inom alla fält, men även för att de yrkesval som kräver allt mindre av en persons IQ blir allt färre. JP påpekar allvaret i ett samhälle där vi i praktiken saknar lämpliga jobb för folk med en IQ under 85. Trots att det handlar om ca 15% av den vuxna befolkningen.
En helt annan diskussion som JP bara kort går in på är att det verkar helt enkelt finnas två sorters IQ. Den fasta och den flytande. Den flytande är då det vi i vardagstal tänker på som IQ, dvs just inlärningsförmågan av nya saker. Det är den som skadas vid frontallobsskador t ex. Som gör att en person plötsligt inte längre kan lära sig nya saker alls.
Det som möjliggör ett gott liv trots en sådan skada är den andra sortens IQ. Den fasta, eller ”kristalliserade” som JP kallar den. Det är egentligen helt enkelt bara dina redan inlärda kunskaper och erfarenheter och din förmåga att hämta slutsater ur dessa. Och dessa spelar enorm roll för din IQ för det är dessa saker som gör att du bortsett från att kunna svara bra på frågesport, vet hur du kör en bil, hur man som kirurg ska lägga sitt snitt, som kock ska rädda en seg köttbit eller som ekonom räkan ut räntan, också kan veta hur ett IQ-test funkar. Dvs du vet att när du ser prickar och geometriska former så är det repetitioner du letar efter. Eller ännu mer kunskapsrelaterat: När du ser att det som listas i en talföljd är primtal, eller hemska tanke: Synonymer av ord. Japp, det finns IQ-test som innehåller ren ordkunskap. Dvs de visar verkligen inget alls av den flytande IQ-förmågan, utan nästan bara den kristalliserade.
Insikter om hur IQ-tester funkar genom att bara läsa på om dem gjorde att jag höjde mitt resultat med 20(!) poäng från ett test till ett annat. Min första tanke var att detta var ju häftigt. Min andra blev den permanenta insikten att man faktiskt inte kan mäta det som IQ tror sig mäta. Dvs ”rå hjärnkraft”. För nästan i princip alla frågor som ställs på världens alla IQ-test, även mensas bygger på saker som du kan kristallisera och bara hämta ur ditt arkiv. Plötsligt försvann all magi med IQ för mig och jag har i princip bara skakat på huvudet åt alla mensa-fanboys sedan dess.
Men det sorgliga med detta är att IQ trots allt spelar alltså enorm betydelse för dina chanser i samhället att lyckas med det du försöker syssla med. Men nej, du kan inte mäta det på ett tillförlitligt sätt rent vetenskapligt på det sätt du tror. Dvs du kan ha en person som på ett test, tack vare erfarenhet och inlärd kunskap får ett mycket högre resultat än någon med ”rå” hjärnkraft, men som saknar erfarenhet och kunskap. Och på så sätt kanske missa det du egentligen söker. Så på så sätt gynnar IQ den äldre mer erfarne personen.
Spelar det någon roll då? Om en person får 140 via kristalliserad IQ och en annan via flytande IQ? Ja på sikt kan det spela enorm betydelse om det du söker efter är högsta möjliga hjärnkraft (för betänk den yngre med högre rå, när den efter några års kristalliserad kunskap når mycket högre nivåer). En viss portion brain drain blir då möjlig att råka ut för för ett företag, myndighet eller forskningsinrättning om IQ-tester används helt blint.
Det skulle heller inte bli bra om man vände på steken och avfärdade all kristalliserad IQ – för det är ur den vi får det där lite eteriska flummiga begreppet ”visdom”. Utan data, kan ingen vara vis. Och visdom är också jättebra att ha på verkligen alla arbetsplatser. Faktum är att du kanske inte ens vill ha en person med för hög flytande IQ, eftersom den potentiellt kan bli väldigt understimulerad och därför också söka sig vidare.
Rätt person på rätt plats är en rätt hemskt elak devis att försöka använda hur som helst, men ändå inte helt värdelös. För lika olycklig som en person med låg IQ blir när kraven som ställs på den är orimliga, blir personen som aldrig får utmana sig själv. Det ena leder till prestationsrelaterad stress, dåligt självförtroende och onödig depression, det andra till uppgivenhet, understimulans och depression. Bägge, om de appliceras på större sociala kontexter potentiella härdsmältor av problem och konflikter.
Men eftersom vi som sagt inte har något tillförlitligt sätt att mäta vilken nivå man garanterat hör bäst hemma på för sitt välmående – kommer vi sannolikt aldrig helt kunna lösa denna ekvation. IQ-tester är ett anständigt kvasivetenskapligt försök. Men det missar som sagt väldigt mycket åt bägge håll.
 

Framtidens skygglappar

Jag tror att framtida historiker, om de ens kommer finnas några, kommer att konstatera att vår tid genomsyras av ett fenomen tydligare än andra fenomen. Nämligen kortsiktigt tänkande. Navelskådande skygglappsegoism som vi bedövar samvetet med div punktinsatser kring. Sånt som gör att vi jättegärna skänker en gammal tröja till myrorna, hejar på Greta, och köper kravodlat, men samtidigt aldrig skulle få för oss att dra ner på flygsemestrar eller fundera djupare kring om sparande alltid behöver vara det samma som något bättre.
Det är svårt att förutse framtiden på lång sikt (årtionden, århundraden osv). Vi har hela fält av filosofer och tyckare som gör kvalificerade gissningar hela tiden inom sina olika områden, men i slutändan är det gissningar. Vi vet att saker dyker hela tiden upp som kommer skriva om samhällets viktigaste förändringar. Science fiction ger oss världar och tankar, men visar oss också hur fel vi kan ha och hur ofta science fiction säger enormt mycket mer om sin samtid än den gör om framtiden. Just eftersom den så tydligt försöker spegla ett tänkt framtida fenomen mot något.
Men vissa saker ÄR enkla att förutse. Och trots det vägrar vi göra det. Vi vägrar inse att en köpt majblomma gör mycket mindre för en bättre värld än att du låter bli och flyger till Thailand med hela din familj. Den tar liksom inte alls ut resan öht.
Det är väldigt lätt att bli cynisk när man tänker kring hur mycket allt ”gott” arbete ofta handlar om att stävja ett dåligt samvete kring usla saker än gör så där värst mycket nytta. Men samtidigt, bättre än inget? Kanske. Kanske är det inte så att små goda insatser bara är ett opium för folket, utan något som spiller över till annat – på sikt. Har vi tur kan vi kanske samla samman alla variabler och konstatera det. Men jag behåller rätten att vara skeptisk.
Härom dagen detonerade en meteor i atmosfären vid Berings hav med en kraft av 10 Hiroshimabomber. Långt från civilisationen. Långt från att drabba någon. Ett gruskorn i kosmos. Men OM den hade detonerat över en storstad, något som skulle ha kunnat dödat miljoner på loppet av ett par sekunder. Och ingen såg den komma. Dvs nej, det skulle inte vara som i en Hollywoodfilm där någon astronom som ingen tror på varnar alla andra och sen så småningom vaknar alla upp till hotet och folk kan fly. Aint gonna happen. Det kommer bara plötsligt ske en dag eftersom vi faktiskt inte alls har speciellt bra koll på vad som rör sig där ute.
För att vi bryr oss inte om det långsiktiga lite abstrakta. Det som är farligt och viktigt på riktigt. Vi bryr oss bara om det som sker i nuet och här. Mängden pengar som läggs på att skapa kravodlingar/ekologiska grödor/konserter för barn i fattiga länder vida överstiger de pengar vi lägger på att forska och studera universums alla hot och hur vi skulle kunna förändra en allt varmare planet till en planet utan klimatförändring igen. För att vi tänker snävt och litet. Livet på Jorden är lite som en resa på Titanic, fast värre, där alla resenärer bekymrar sig mer om dragiga hytter och att bli matförgiftade än att skutan de glatt åker med på saknar kapten och reser rakt in bland isberg.
 

Jag kräver att få vara politiskt irrelevant

Rubriken är inte min. En annan person sa den i en annan kontext. Men det är precis så jag väldigt ofta känner. Jag kräver att få vara politiskt irrelevant.
Och med det menar jag rätten att få kunna uttrycka sig eller faktiskt egentligen bara existera utan att tillskrivas en massa ansvar som jag inte själv åtagit mig.
Idag dödades en massa oskyldiga människor i Nya Zeeland av en terrorist. Debatten kring det hela haglar omedelbart, och som oftast handlar en del av den om ansvar. Det intressanta här är att samma människor som ofta helt korrekt reagerar om man nonchalant och fördomsfullt tillskriver ”alla muslimer” ansvar och skuld i något, verkar helt missa att samma sak givetvis även gäller åt andra hållet. För jag har redan sett tyckare tala om ansvaret alla som kritiserar IS/Islam/religion bär i detta. Hur pewdiepie har ett ansvar. Hur varenda människa som sagt något negativt har ett ansvar.
Jag blir så trött. Vad sägs om att vi istället för att indirekt kalla alla terrorister för hjärndöda hjälplösa drönare som agerar på order av pewdiepie faktiskt ser på vad det är vi egentligen har att göra med? Nämligen vuxna människor som fattar egna beslut. Om det så är att man tror att Jorden behöver mer halshuggna otrogna, eller om man tror vill mörda alla muslimer – själva har ett ansvar som vida överskrider alla andras.
När Anders Bering Breivik dödade nästan 100 oskyldiga i Norge kom debatten – hur ALLA som någonsin sagt något raljant om invandrare och religion var skyldiga till att Anders gjort så. Inte minst för att Anders tillskrev andra inspiration (precis som dagens mördare namedroppat en spelbloggare). Så länge vi inte talar om folk som faktiskt uppmanar andra att begå våldsdåd så blir ju denna inspiration fullständigt irrelevant. Framförallt blir det så lätt ett instrument för censur. Och självcensur.
Vi var många religionskritiska bloggare som taggade ner rejält efter Breivik – och i en del fall välbehövligt så eftersom en del svin helt klart gick från sekulär kritik över förtryckande religion till att egentligen handla om fördomsfull agenda mot ett folk och etnisk grupp, snarare än följarna till en religion. Men i det stora hela var denna självcensur ganska obekväm. Den kändes mer som ett resultat av grupptryck än av att man skämdes för vad man sagt.
För samtidigt finns det ju ett problem som uppstår med yttrandefriheten om man startar en moralisk häxjakt på alla som faktiskt lider under en ideologi eller religion. Det kan så lätt missbrukas för att stävja och kväsa opposition. Att åberopa den goda moralen i att aldrig kritisera något för hårt. Är det problemfritt att raljera över en religion eller politisk ideologi? Nej, det kan komma problem ur det. Men problemen om man INTE raljerar om en religion eller ideologi är milsvida större. Det dör i magnitud många fler varje år pga religioners och extrema politiska ideologiers ruttna individer än det gör pga att någon raljerat om dem. Framförallt gäller det att kunna tänka annat än svartvitt här och se till kontexten. Dvs om någon har uppmanat till skit och våld, eller om någon har kritiserat.
Jag tänker på alla mina texter jag skrivit. Hur många av dem som riktar hårda kängor åt den pedofila och kvinnofientliga katolska kyrkan. Den vetenskapsfientliga protestantiska kyrkan. Det våldsbejakande islam. Jag har varit allt annat än snäll ibland.
Hur lätt det är att hävda att sådant, om en idiot och potentiell mördare där ute läser dem, skulle kunna tacka mig? Ska jag aldrig då tvingas välja mellan att hålla tyst om pedofiler, misogyna, homofober och terrorister, för att det finns andra otrevliga personer där ute som får inspiration av mig?
Jag är ledsen, men i den sekund man tycker det är en bra idé, så förespråkar man åsiktsförtryck – och är i sig någon jag gladeligen skulle skriva raljanta texter om.
Så nej tack. Jag kräver att få uttrycka politiska åsikter utan att hållas till ansvar för hur andra väljer att tolka dem. Jag är ingen profet. Jag har ingen agenda. Jag är en av miljontals andra där ute som bara på ett eller annat sätt uttrycker en åsikt via internet.
Jag kräver att få vara politiskt irrelevant för andra personers agendor, om det så är för att åberopa mig, eller för att göra mig till skräckexempel.
Vuxna får lära sig att ta ansvar för sitt eget agerande.
Inte andras.