Mitt skrivande av skönlitterärt (del två)

Första människan på Mars. Rymdfärder över ljusets hastighet. Aliens som kommer hit och erövrar oss med trupper. Många är uppläggen för en riktigt klassisk science fiction-berättelse. Men väldigt få av dessa berättelser håller för kända fakta eller ens logiskt tänkande.

Jag har som jag sa i förra texten länge både funderat på och brottats med hur jag ska kunna skriva skönlitterärt – och då framförallt science fiction. Ett återkommande problem som gör att väldigt få science fiction-berättelser egentligen är bra ur ett vetenskapligt eller logiskt perspektiv är att de inte bara är skrivna av någon som inte vet vad de talar om, likt det som var ämnet jag tog upp i senaste posten, men de är inte ens kontextuellt logiska. Det här kan låta rejält von oben, jag vet det, men jag har på det senaste själv blivit enormt varse om hur mycket scifi som faktiskt inte är vettig, trots alla andra kvalitéer som den har vad gäller dramatik, skådespel, action och det rent visuella. Det logiska får alltid vara det som först få ta stryk framförallt alla andra variabler och det är skittrist.

Dels har jag läst allt mer erkänt bra klassiker inom genren, men även också tagit del av en del personers resonemang som visar på hur fel vi ofta resonerar kring science fiction. En eminent herre vad gäller analysen av futurism, scifi och vetenskap återfinner du förövrigt här. Hans youtubekanal analyserar torrt och utan sentimentalitet alla möjliga påståenden som rör just nämnda saker. Och då inser man snabbt hur mycket tveksamheter och fel det finns i scifi.

Det beror ju ofta på att två olika behov står i konflikt med varann. En logiskt korrekt och rationell berättelse är ju givetvis oerhört mycket mer krävande att få till än en där man tummar på allt sådant och fokuserar på andra aspekter istället – som för de flesta – betyder mer för upplevelsen. Inte minst när vi talar om filmer. Men samtidigt som ingen ifrågasätter värdet av en historiskt korrekt skildring av Andra världskriget är det desto färre som ifrågasätter när vetenskap och logik tummas på i science fiction.

Som exempel nämnt ovan har vi ju det där med rymdinvasioner. Hur dessa skildras på film. Det klassiska fenomenet är en mer avancerad civilisation som kommer hit, antingen with guns blazin’ eller smygande och infiltrerande. Det första gör sig mycket väl för vita duken med spektakulära rymdskepp, lasrar som skjuter och coola aliens (som sedermera åker på stryk av någon jordnära yankee och hans hagelbössa ändå).

Det stora problemet med sannolikheterna här är att science fiction som genre handlar just om framtid och vetenskap. Det är inte fantasy t ex. Även om du skriver en berättelse som utspelas i en avlägsen framtid med tokcrazy teknologi och samhälle bör du visa på en respekt för viss logik. T ex det att en civilisation som kommer hit i rymdskepp med superteknik vi inte ens är i närheten av att kunna bygga eller förstå rimligen också har tänkt på allt VI kan tänka på. De har ju ett kunskapsmässigt försprång på kanske tusentals år.

Det är lite som om jag som människa gjorde en tidsresa till Afrikas savann för 4 miljoner år sedan och försökte erövra en stam Australopithecus. Det skulle inte vara så där oerhört svårt med lite planering. Eller hur? Jag inte bara är oerhört mycket smartare än vad de är, jag har vapen och grejer som de inte kan förstå alls. Jag kan framförallt med lite planering också säkert studera dem och utan större svårighet förutse allt de har att komma med som är ett hot eller hinder.

Så när aliens landar på jorden i sina FTL-skepp och säger att de är här för att erövra oss, allra helst genom att förslava eller utplåna oss, så kan jag inte låta bli att göra annat än sucka. Det skulle liksom ta dem fem minuter att göra detta. Men framförallt: Det skulle liksom aldrig ske på det sättet – de har lika lite intresse att erövra oss som jag skulle ha att erövra en australopithecus nämligen. Och vill jag utplåna alla australopithecus så behöver jag liksom inte springa runt och skjuta prick på dem. Det är ju sanslöst ineffektivt.

Så om inte jag skulle göra så, varför skulle då de landsätta trupper här? Vi landsätter knappt trupper längre. Vi använder missiler och drönare. Betänk då vad en civilistion 1000 år mer avancerad än oss kan göra. Framförallt om den verkligen inte brydde sig om vårt välbefinnande.

Framförallt: Om vi redan idag kan tänka ut lösningar som vi skulle göra, om vi hade en viss teknik – så är det ju helt absurt att tänka annat än tanken på att så skulle även aliens göra. Varför öht landsätta någon här om syftet är att utrota oss? Allt man behöver göra är att skicka hit någon rymddrönare med genetiskt designat gift, eller bara skicka hit en stor fet järnmissil i tillräckligt hög hastighet mot vår planet, så utplånar man oss jätteenkelt med minimala resurser. Saker en rymdfarande civilisation skulle kunna göra med största enkelhet mot oss. Vi har ju nästan tekniken för dessa ting idag för bövelen. Ok, vi kan inte skicka en missil i relativistiska hastigheter, men om man kan resa med skepp fort i rymden kan man ALLTID det. Och ett ton järn skickat mot oss nära ljusets hastighet och det är ridå för oss och det mesta liv här faktiskt.

Och så här är det hela tiden. Med nästan alla scifiberättelser. De är inte logiska. Det är inte logiskt att påstå att Coruscant i Star Wars har en befolkning på en triljon, när planeten täcks av en stad ofta flera kilometer djup. Befolkningen skulle vara 1000 ggr större om inte alla bor på typ 100 000m2 per person. För att inte tala om hur planetstaden i Asimovs Stiftelsetrilogi – en av tidernas mest älskade scifiklassiker – med sina 40 miljarder ter sig kring logik och siffror. Siffrorna är helt enkelt tokfel och tagna ur röven av författaren. För han visste faktiskt inte vad han talade om i detta och brydde sig heller inte jättemycket om det sannolikt! Det var inte det som var det viktiga i berättelsen. Men det är fortfarande en ologisk detalj.

Det är inte heller logiskt att bara säga att det finns gott om civilisationer där ute som kan färdas med FTL och eller har stora galaktiska imperier likt Star Trek och Star Wars, för med tanke på universums skala och mängden då möjliga möten, så borde vi ha sett något – för så blinda är vi knappast inte.

Dvs fler variabler måste in i berättelsen för att isåfall förklara detta. Det gör man ofta förvisso, inte minst i Star Trek, men det är i ärlighetens namn sällan någon av dessa förklaringar håller heller för logisk granskning. Ja, federationen där har som märklig policy att inte besöka andra som är för primitiva – men alla rymdfarare tillhör liksom inte federatione, så whats the point? Nej det finns ingen. Det är förövrigt också MER rimligt att försöka guida en ung ras rätt, än att ”låta dem vara” med alla risker det skulle innebära. Vi fostrar våra barn enligt samma logik. Själv är sällan bäste dräng för något.

Och det är nästan aldrig aldrig logiskt att skapa en berättelse om hur onda aliens kommer hit för att förslava oss – oavsett deras fåniga syfte, vilket nog med råge är den vanligaste scifiberättelsen på vita duken.

Vi är en lat sjuklig och aggressiv ras som kräver massor av underhåll och övervakning. Vi är helt värdelösa som lydiga slitstarka slavar och en rymdfarande civilisation skulle spara så enormt med resurser att istället använda maskiner – för det är alltid mycket mycket mer effektivt på alla sätt. Det begriper vi – alltså begriper även alla aliens det som är smartare än vad vi är.

Ofta försöker man kringgå dessa logiska luckor med div märkliga oerhört irrationella eller märkliga påståenden när man inser att syftet med ett beteende måste förklaras – men oftast blir det så uppenbart att upphovsmakaren bara hade en idé den ville få på pränt eller visualisera på film, kosta vad det vill ur logisk synvinkel. Man försöker tänka i två steg och tycker det räcker, men egentligen skapar man bara fler frågor med de lösningar man ger.

Science fiction är min favoritgenre. Jag älskar mötet med det mytiska, mäktiga, spektakulära och fantasifulla. Men det är också en genre som likt ingen annan avspeglar människans alla brister vad gäller både logik och fantasi. Hur smått och naivt vi ofta tänker kring allting – även när vi tror vi tar i. Den ger upphovsmakaren enorma friheter för världsbygge, men världsbygge – det är sanslöst mycket mer komplext än de flesta begriper. Det avspeglar framförallt din förmåga kring logik mer än något annat gör, för plötsligt måste du få alla trådar att knytas samman. När du skriver en berättelse i den kalla verkligheten har du redan denna spelplan klar och slipper.

Missförstå mig rätt, jag älskar faktiskt illa genomtänkt scifi på vita duken. Spektakulära rymdstrider där fysikens lagar bryts på löpande band för att det ska bli coolare action är något jag alltid längtar efter att se. Men samtidigt önskar jag att verkligen få se fler berättelser där man inte kompromissar. Där den minsta gemensamma nämnaren är den smartaste personen i rummet, inte den dummaste. Så att man får bli imponerad över hur genomtänkt något kan vara. För det är ju den potential som riktigt bra scifi har.

Och lite där står jag då och stampar nu. Jag har massor av potentiella uppslag, men jag är fullständigt livrädd för att missa ett logiskt fel eller ha ett uppenbart faktafel. Jag hör hela tiden Isaac Arthurs analyserande stämma i mitt huvud – what would he think? Och samtidigt vet jag att jag måste släppa taget och riskera ha fel – för annars sker ju inget alls. Och det ÄR ok att ha fel, för i slutändan, vad jag än drömmer om vad gäller den logiskt perfekta berättelsen, så kan den nog inte finnas utan risk för att den då blir lite för tråkig att läsa med. Och som jag skrev i den förra texten är nog genvägen att inte försöka bita över för stora saker och försöka få rätt på det lilla först och främst.

Mitt skrivande av skönlitterärt (del ett)

Det finns många olika sorters hinder för att komma loss med sitt skrivande. Många drömmer om att skriva en mäktig roman och få den utgiven, men bortsett från uppenbara problem med prokrastrinering och att man kanske inte alls har skrivförmågan så vet jag att osäkerhet är ett annat återkommande fenomen som sätter käppar i hjulet. För mig har det satt käppar i säkert 20 års tid av drömmar och planer.

Det är helt enkelt ganska enkelt att skriva om något du kan oerhört mycket om. Och det är på samma sätt oftast heller inga problem att skriva mycket om det du inte kan något om – för då vet du inte hur fel du har hela tiden. Men så fort man befinner sig i området mitt emellan tenderar man att bli desto mer osäker på vad man vågar säga utan att hitta svaren.

Det är ett klassiskt fenomen inom kunskap som gör sig påmind här. Hur kunskap utvecklas hos en person. En person med mycket bristfälliga kunskaper är oftast inte medveten om hur lite den kan. Den har precis upptäckt ett ämne eller kanske bara hört talas om det, och vill utnyttja det i sin berättelse. Den skriver därför utan större källkritisk insikt ner saker, som ibland bara låter bra, men som kan vara helt fel. Inte minst en person som fått lovord just för sitt skrivande rent allmänt och kanske redan är en framgångsrik författare verkar ibland uppvisa viss arrogans kring att vara faktamässigt korrekt har jag sett.

Mången är den läsare av böcker inom science fiction som suckat sig genom hur vissa kända fenomen och företeelser beskrivs inom den genren. Ämnen som fysik, kemi, biologi, geologi och teknik är ofta misshandlade bortom allt vi faktiskt vet – likaså rent allmänt finns det ofta riktigt dåliga logiska konsekvensluckor (mer om dessa i nästa post). Eftersom författaren rör sig i en värld på gränsen till fantasy blir verklighetstrogna saker inte alltid så viktiga om författaren inte kan sina ämnen eller respekterar hur viktigt just logik och fakta är för science fiction – trots delen som kallas ”fiction”. Ibland blir det inte ens en rimlig kontextuell logik. Utan saker bara används för att det låter bra enligt författaren. Och den insatta publiken suckar.

På samma sätt då i andra änden av spektrat har vi experten som skriver om något. Som verkligen KAN sitt ämne. Den kan utan problem smyga in helt korrekta beskrivningar i sina texter. Det är som tur var ungefär lika vanligt bland just science fiction-författare numera. Det sitter en ansenlig mängd författare där ute som faktiskt är disputerade inom olika vetenskaper. Så inte nog med att de kan just sitt fält väldigt bra, de har ofta en anständig fingertoppskänsla för hur man överlag ska beskriva saker och ting på korrekta sätt. Dvs fysiker-författaren får till sin biologi på ett ofta ok sätt.

Men mitt emellan dessa två ärketyper – den arrogante och experten – har vi alla vi andra. Vi med passionerat intresse av ämnen som vi kan en hel del om, men långt ifrån lika mycket som professionella, men definitivt mer än den som slentrianmässigt dyker ner i det. Som t ex jag då. Som mer än en gång funderat på att skriva något skönlitterärt. Inte minst inom genren science fiction eftersom det är min favoritgenre. Här håller jag mig själv tillbaka hela tiden. Jag har i dagsläget en anteckningsfil med ca 100 olika uppslag för ämnen. Många som jag faktiskt funderat ganska djupt kring och skissat upp en berättelse i mitt huvud kring.

Men jag kommer verkligen aldrig loss. Bortsett faktorer som nämnda prokrastinering är det osäkerhet som är mitt största problem. Jag vet nämligen hur mycket det är jag INTE kan om alla ämnen, så jag har hela tiden på känn att jag skulle hävda och påstå saker som inte är korrekta om jag försökte. Och det har blivit mycket värre på senare år faktiskt ju mer jag satt mig in i hur ofta det faktiskt är fel eller logiska luckor i det mesta som folk skriver. Så, ju mer jag kan om scifi och skrivande, desto mindre vågar jag tänka tanken på att skriva – för jag vet också hur lite jag kan. Jag är verkligen där på botten av kurvan just nu vad gäller kunskaper vs självförtroende.

Vägen ur detta börjar dock skimra för mig. Jag inser att man ska helt enkelt krypa innan man försöker gå. Så innan jag skriver den där mäktiga 1000-sidersromanen. Scifi-eposet som sträcker sig över tid och rum ni vet? Ja då kanske jag skulle skriva lite korta berättelser istället på max kanske ett par hundra sidor eller t om mycket kortare. Små noveller – och försöka att ev knyta dem samman för framtiden om jag ändå vill få till en ”värld” där de alla hör hemma i. Jag tror och tänker att detta är det enda vettiga sättet för i den korta berättelsen förväntas det inte en massa förklaringar på alla fenomen, händelser och personer på samma sätt. Där minskar antalet variabler alltid per definition. Och det är nog det som krävs för att en berättelse inte ska skjuta sig själv i foten när den inte skrivs av en expert på allt den nämner. Nu kan jag istället fokusera på ämnen jag antingen redan faktiskt kan rätt mycket om, eller som jag har rimlig möjlighet i att sätta mig in i eftersom de är mycket begränsade.

Del två av denna text hittar du här.

Facebook och yttrandefrihet

Som skribent eller bara allmänt aktiv på nätet vet man att det där med det fria ordet är en rätt så komplicerad fråga både tekniskt och moraliskt. Det finns en del grundpremisser att tänka på dock. T ex att det inte finns något ämne som är totalt okontroversiellt. Och att det du åsyftar inte alltid är det folk ser. Och att det finns alltid någon som bestämmer vad som gäller. Ordet är aldrig fritt.

Jag sitter själv aldrig i öppna forum av det skälet. Dels för att det inte ger mig så mycket att läsa en massa förvirrade illa insatta åsikter om saker, men för att det alltid leder till att man ser eller själv stöter på någon situation där någon måste tillrättavisas enligt någon annan som varken begrep eller ville begripa vad man sa. Det som du ser som humor eller sakliga argument, kan en annan tycka är ”att gå över gränsen”. Resultatet är nästan alltid det samma – någon tystas. Ibland för att lagar absolut brutits, men ibland för att känslor sårats och osynliga gränser har korsats. Vissa ser inte problematiken med att tysta den som sårar andra. Tvärtom, den som vill försvara någons rätt att få säga saker lär få räkna med att det är den som behöver förklara sig och inte den som vill tysta.

Stora företag som Facebook jobbar extra hårt med att inte försöka stöta sig med någon är ett exempel på verksamheter som hellre fäller än friar saker i sin jakt på det som kan stöta sig med någon. Det är ju givetvis omöjligt och konsekvensen är ju att man då stöter sig med alla dem man tystar i denna strävan. Men någonstans i den stora affärskalkylen finns det garanterat algoritmer som kan visa att den smällen är mycket mindre jobbig att ta än den andre. Ett gäng personer som vill skämta om en älskad politiker är sannolikt mindre besvärliga rent PR-mässigt om de tystas än politikerns hängivna fans som blir upprörda över humorn om deras politiker. Facebook väljer således i nio fall av tio att gå vägen där man tystar den som vill skämta om något om det som man ska skämta om inte har en allmän aura av sig att ”alla skämtar om det/hen”.

Jag råkade själv ut för just Facebooks märkliga censur för ett tag sedan. Först trodde det jag berodde på att det automatisk systemet faljerat och missförstått, men så var inte alls fallet eftersom beslutet faktiskt vidhölls efter att jag överklagat. Då har ju rimligen en människa tittat på ärendet.

Jag blev således tystad i ett dygn. Kan tyckas som oproblematiskt, och så var det också ur den synvinkeln kring min rätt att få vara aktiv där, om man ignorerar kring VAD jag tystades kring – nämligen humor – och i mina ögon helt harmlös sådan. Det var heller inte min humor eller min produkt, utan saker jag hade hittat. Saker jag sett delas många ggr av andra. Saker jag verkligen måste anstränga mig för att ens kunna begripa vad det var som kunde tänkas ha ”brutit mot våra regler”.

Det ena var ett foto på katter som ser ut att ha Hitler-mustasch och frisyrer, det andra var en Ken-docka som liknade Hitler. Den gemensamma faktorn var alltså Hitler. Så det är uppenbart att Facebook inte uppskattar Hitler. För jag tror ju inte det handlar om att man vill skydda Hitler från humor. Nej jag är ganska säker på att det handlar om en total och trubbig beröringsskräck kring Hitler som fenomen, där man helt enkelt knappt kommer att kunna nämna Hitler, utan att Facebook väljer att fälla – utan hänsyn till kontexter. Det är möjligt att väldigt kritiska kända dokumentära texter/filmer/bilder om Hitler skulle frias, men inget annat. Man ska i a f helt enkelt inte skämta om Hitler – för då kan någon imaginär kund bli stött.

Man kan säkert tänka att ”jo, det stämmer nog, någon kan säkert ta illa vid sig att man skämtar om något så allvarligt som Hitler”. Fast det är ju ett helt historielöst perspektiv kring hur människor alltid har hanterat det vi ogillar. Nämligen just med humor. Det finns få saker som avväpnar en individs karisma och lockelse som att man på ett effektivt sätt skämtar om den.

Jag har tänkt på det där flera gånger. Man tittar på allvarliga dokumentärer om nazisterna och fascineras. Just för att dokumentären, i sin jakt på objektivitet och korrekthet, då måste återge variabler som onekligen är fascinerande kring nazisterna. Deras framgångar. Deras grepp om ett folk. Deras krigslycka. Deras visioner. Allt ofta osande av mystik och episka proportioner, eftersom det var så de levde och drömde och ville skildra sig själva. Du kan helt enkelt inte göra en dokumentär om nazisterna utan att visa saker, bedrifter, propaganda och andra nästan mytiska aspekter av dem.

Det är lätt att hävda att man bara äcklas av nazisterna – men mäktiga imperier facinerar oss. Styrka och kraft fascinerar oss. Seriemördare och monster fascinerar oss. Den som påstår annat saknar totalt insikt om människor och vår historia.

En av få saker som finns som avväpar detta fenomen är faktiskt humor. Där man sticker hål på denna kusliga/fascinerande bubbla – med att driva med dem. Mobbaren på skolgården blir inte så stor och stark om du kan få andra att skratta åt honom eller hur?

Således jobbade också nazisternas motståndare med satir kring nazister och Hitler som ett av deras starkaste vapen. Det vi hatar och stoppar – måste vi också se till att folk skrattar åt för att vara riktigt säkra på att det inte ska locka någon. Det måste bli löjeväckande helt enkelt. Visst finns risken att man då både stöter sig med offer för ondskan och att man kanske reducerar hotbilden, men ingen kan förneka hur avväpnande det är för ett monster som gynnas av skräck att bli skrattad åt.

Så i all sin strävan att vilja trampa på all form av glorifierande av nazism och skydda dess offer så missar Facebook helt just satirens jättevikta syfte och makt. Facebook agerar alltså snävt och historielöst – och kontraproduktivt i värsta fall. Ta bort humorn om Hitler och du riskerar stå kvar med endast monstret som fascinerar oss.

Men det är ju ett privat företag säger du. De får ju göra som de vill? Ja så är det ju. Finns inga lagar som garanterar och reglerar yttrandefrihet inom det privata någonstans i världen mer än kring saker man inte får sprida någonstans – men det är ju inte dessa lagar som Facebook lutar sig på alena, utan en egen värdering. Den så kallade företagspolicyn. Disclaimern. Den du får ta del av till viss del när du snabbt klickar dig förbi den när du blir medlem på en sida.

Och när man blir så dominant och inflytelserik som Facebook är det ju heller inte så enkelt som att oliktänkande bara kan välja någon annan kanal så blir allt bra och fritt. Facebook är ju med och skapar en ny världsbild med sitt agerande. Deras policy påverkar allt och alla. Pandoras box är öppnad. Och deras ideal – som är en slags nervösa moralregler med rötter i lite allt möjligt amerikanskt blir mycket mer påtagliga och påverkande för oss alla än våra nationella lagar blir. Amerikansk företagsetik blir plötsligt svensk de facto-lag kring vad som får sägas. Nu sitter vi således där med värderingar som trycks ner i vår hals. Värderingar som handlar om en märklig sörja av nymoralism, beröringsskräck, politisk korrekthet men framförallt att innehållet inte ska påverka vinsten negativt.

Och det är allt annat än oproblematiskt.

Jag har ingen aning om hur det ska kunna lösas. Jag tror heller inte det finns några incitament att försöka lösa det. Det är vad det är bara och vi har själva valt denna ganska skrämmande väg och utveckling.

Det vi kan göra – så länge det är tillåtet – är åtminstone göra som man alltid gjort – är att prata om det – och skämta om det. Fast dels vet man ju inte hur länge Facebook accepterar humor om sig själva (enligt många mer konspiratoriska källor har de inte gjort det på länge, och klämmer ofta åt satir riktad åt företaget, för att inte tala om mer allvarlig kritik).

Dels är det svårt att skämta om. För det är ju helt enkelt så absurt helt utan humor att humor om Facebook blir lite som humor om dansband. Man slår in världens mest öppna dörr. Och där står ett totalt humorlöst dansband som i princip har total kontroll på allt som sägs omkring dig. Ingen skrattar. Man kan riktigt höra hur dammet lägger sig över publiken.

Och om du nu tycker att Facebook minsann inte är den enda aktören och att jag är snäv i min kritik så har du ju såklart rätt. Denna de facto makt över det fria ordet och vad som sägs innehas av många andra giganter med liknande mål och värderingar (Twitter, Google, Apple…). Det de nästan alla har gemensamt är att de alla hör hemma i USA där vinst är allt som räknas. De mer toleranta alternativ som finns – som har täckning och spridning är inga praktiska alternativ. De är antingen för små eller hemmahörande inom totalitära kontexter likt sociala medier i Kina och Ryssland. Om Facebook inte passar – ska jag välja Baidu? Ska jag programmera mig en egen plattform och locka till mig egna kunder som får acceptera min egen moral? I en perfekt värld är det ju så enkelt att om A inte passar, så finns B. Problemet är att det inte finns ett reellt B och att A påverkar min värld hur jag än väljer att själv ignorera A.

Så, hur löser man det? Är det bara att gilla läget och bedriva självcensur och tänka sig för innan man postar bilder på katter med sidbena? Jag tänker att jag så länge jag kan, åtminstone ska håna och skratta åt dem som utför påtryckningar eller direkt censur av en förbannad kattbild i sin jakt på maximal profit. För något annat förtjänar de inte och det känns åtminstone rätt bra att göra.

Det här med hur Google rankar sidor

Idag är sökmotorn Google så pass välgjord att den i större utsträckning än någonsin tidigare baserar sin ranking av sidor på innehållet. Tidigare var det i princip bara länkar, aktivitet och taggar som avgjorde hur högt upp du kom på ett sökord. Saker man genom länkbyten och tomma spöksidor kunde manipulera. Men dessa tider av enkla tekniska trick är tack och lov förbi. Idag är innehåll väldigt mycket mer avgörande även om ingen utom Google själva exakt vet hur allt mäts. Ja, länkar, aktivitet och rent tekniska aspekter spelar fortfarande stor roll. Men dessa ting kan inte riktigt på egen hand längre lyfta en sida.

Men det sagt finns det fortfarande mörka moln på himmeln. Ett av dessa är verktyg som automatiskt genererar textmassor åt sidor. Textmassor som kan läggas in på dolda sidor och därmed öka på en domäns allmänna ranking vad gäller innehåll. Meningslös, men korrekt text som Google inte kan se igenom.

Jag kan inte låta bli att tänka att det vore mycket enklare att bara faktiskt lägga in något riktigt och intressant på en sida. Att anlita en skribent likt mig om man själv inte har tid eller kunskap.

Inte minst med tanke på att falskt innehåll och clickbaits faktiskt kan riskera straffas av Google om det uppdagas av AIn. Och det är ju faktiskt inget annat än en form av bedrägeri där man lurar både Google och folk som söker på nätet och det här jobbar ju Google hela tiden med att försöka uppdaga.

Istället för att komma till den mest relevanta sidan, som innehåller den bästa informationen, så kommer man till en sida som köpt till sig ranking, eftersom det som den innehåller (sannolikt) är undermåligt på egen hand.

En del av problematiken är dock inte bara illvilja från skrupelfria säljare utan att Google själva också måste tjäna pengar. Helt godkända sponsrade länkar fyller ju flödet när du söker och kan ju vara att betrakta som missvisande de med. Jag förstår varför Google gör så, men helt bra är det ju heller inte.

Jag tänker att i framtiden blir saker bättre. Jag hoppas det i alla fall. Läs mer här på Googles hemsida om hur det fungerar.

10 punkter om att dejta en INTP

En sak där jag i diskussion med mina vänner som också är intresserade av MBTI ofta diskuterar är just det här med INTP och relationer. Här kommer mina personliga tips och reflektioner kring saker du bör tänka på och reflektera kring när du bestämmer dig för att gå på din första dejt med en av oss. Ja, vi är faktiskt rätt så knepiga som du kan se. Och nej, alla av oss kommer inte skriva under denna lista. Det ligger liksom inte i vår natur att vilja skriva under andras listor om oss.

1 Vi är inte nödvändigtvis jätteromantiska i den klassiska meningen. D v s förvänta dig inte någonsin blommor eller choklad som presenter. Och får du dessa saker ändå – visa uppskattning – det är i regel ett rätt stort ögonblick där vi ansträngt oss rejält för att vi verkligen brytt oss. Rent allmänt är INTPs rätt så känsliga kring det där med uppskattning kring ansträngningar och presenter. Om vi gjort till oss något extra kring något som uteslutande handlar om att roa dig, så är det väldigt bra ifall du visar tacksamhet. Annars blir vi lätt sura även om vi inte visar det. Och är det då tidigt i relationen är det tyvärr något som snabbt kan skada den för oss.

2 Många av oss har svårt att läsa av intentioner och syften. Inte minst om det finns inkonsekvens i logiken. T ex: Du säger att du inte vill hoppa i säng första dejten till oss. Men vi kanske vet att du hoppat i säng med andra på första dejten tidigare och ser sig då inte alls utvald utan tvärtom negativt särbehandlad kring vad som för de flesta av oss är en meningslös J-ritual. Då är det ofta kört. Rent allmänt är ritualer och moral kring dejten inte bara meningslösa för de flesta av oss, utan ibland direkt irriterande. Så här gäller raka rör, konsekvens, enkelhet och att vara beredd på att INTPs inte nödvändigtvis alls ser på avhållsamhet och ”tredje dejten” som ett tecken på att det är mer seriöst. Tvärtom kan många av oss se på det som att du sannolikt har en besvärlig högtravande emotionell koppling till sexualitet som vi kanske inte någonsin kan uppfylla. Och då blir vi avskräckta. Sexualitet måste vara enkelt och kul för oss.

3 Vi är inte snabba till riktigt djupa känslor som sagt. Det kan ta mycket lång tid för oss att veta vad vi känner – om vi någonsin blir riktigt säkra. Vi får därför gå på instinkt kring att det nog rimligen känns rätt bra – egentligen – med personen vi dejtar eftersom den upptar massor av tanke hos oss – och även känslor. Om det är innerlig passion du vill se för att du ska bestämma dig för om vi är den rätte så kan du redan ge upp från start. Den kommer senare, om den någonsin alls kommer. Räkna inte med det i alla fall. Det ligger liksom inte i vår natur. Man brukar skämtsamt säga att om en INTP tolererar dig får du vara nöjd. Det ligger tyvärr rätt mycket i det.

4 För INTPs är inte passionerade kring folk. Vi är lojala. Vi är ärliga. Vi är innerliga. Vi är goda vänner. Våra passioner kanaliseras inte i personer på det där sättet som ”bra relationer” ska enligt media. Utan för oss handlar det faktiskt ofta jättemycket om att hitta någon som tolererar oss och som vi själva på något eller några sätt får något tillbaka av. Våra passioner riktas nästan uteslutande åt våra intressen. Vill du se glöd i våra ögon så ska du hitta ett ämne den är intresserad av. Inte allt för sällan är det ämnet något med vetenskap, film eller litteratur. Jag tror det är rätt många av oss som tyckt att en dejt varit trevlig för att senare överraskande få avspisande höra ”jag kände inte att du såg mig” från den andre. För får du igång en INTP om ett ämne den gillar, då är det en svårstoppad passion och en hel dejt kan gå åt att diskutera MBTI t ex. Och nej, då syns du kanske inte längre. För lika lite som IxTPs gillar att småprata om sig själva eller sin karriär gillar de nödvändigtvis att småprata om dig och din karriär. Det är inte om sådana subjektiva ämnen man connectar med en INTP ändå.

5 Vi erbjuder förutom ovanstående saker ofta en rätt kul relation med mycket humor och en värme som bygger just att man har kul ihop. Om du inte alls delar vår humor kan det bli svårt att bygga något meningsfullt. Och vår humor är bortsett från nördig ofta alltid kring det tabubelagda. Är du en som ofta säger ”Sånt där ska man inte skratta åt” så är en INTP inte rätt person för dig att dejta. Någonsin. Stay the fuck away – för bägges skull.

6 IxTPs är trots ett ibland rätt kallt sätt jättekänsliga kring sina passioner. Håna aldrig våra intressen. Då är dejten eller relationen oftast över. Du kan däremot, om vi känner varann, gärna håna oss som personer för att vara nördar och geeks. Det ser vi sällan något problem i. För det är vi i regel alltid. Och det är något positivt i vår värld. Men håna vår passion och du kan bli föremål för en våg av polemik som totalt saknar känsla för att bevara några relationer – utan som helt handlar om att visa att du hade fel. Fel fel fel. Så om du känner för att totalt avspisa en INTPs intressen, var beredd på respons. Och att du för evigt blir hårt dömd och kategoriserad som mindre kunnig som konsekvens om du inte verkligen kan din sak med goda logiska argument. Bonus: Om du kan övertyga oss om att vi har fel, då blir vi något vi nästan aldrig blir: Imponerade av en annan person. Då har du oss lindade kring ditt lillfinger.

7 Undvik att diskutera politik på en dejt om du inte vill mötas av djävulens advokat som för sakens skull gärna letar fel i dina påståenden kring saker du brinner för. Det handlar dock inte om att vi själva är känsliga kring det, utan att ämnen som är så viktiga som politik ofta är, men samtidigt så ofta helt baserade i tyckanden och känslor alena, blir något där vi ofta gärna som default lägger sig neutralt ideologiskt bara för att känna sig förmer än alla andra. Och det är något med känslobaserade åsikter som vi bara inte kan låta bli att pilla på när vi stöter på det. Du är så säker att du har rätt, om en sak du uppenbarligen inte kan bevisa objektivt. Oemotståndligt tillfälle att visa det för dig och ”hjälpa” dig tänka mer sansat.

8 För oavsett om ämnet är politik, vetenskap eller musik så har vi en tendens att gärna alltid försöka leta efter unika gråzoner. För INTPs har ett smått patologiskt behov av att vilja känna sig unika. Det gör att vi gärna skapar oss en identitet där vi helst inte ska tycka som en massa andra. Den perfekta hipstern kan vi kalla det, för vi vill inte tycka som någon annan om någonting – allra minst som en hipster. Det kan förklara varför vi ibland har lite konstiga åsikter, talanger och intressen. Precis som ISTPn blir ofta INTPs en jack-of-all-trades i vår eviga jakt på saker som roar oss och som gör oss lite unika. Att kunna lite om allt hör liksom till. Det är sällan en INTP är helt oinsatt i ett ämne eller tycker ämnet är 100% ointressant – även om vi ofta påstår det. Vare sig vi vill det eller ej tenderar vi att snappa upp något om allt. Det är också därför vi blir besserwissrar av rang som folk blir trötta på. Vi vill så gärna hjälpa folk tänka rätt ™ .

9 Vi är plumpa. Vi säger saker ibland som är gott menade, men som kanske inte är det du ville höra. Är klänningen du har fin? Nej. Den sitter ju rätt illa faktiskt. En massa veck kring magen som ju faktiskt får dig att se onödigt tjock ut och färgen skär ju sig faktiskt med ditt hår. Och innan vi insett att du inte ville ha det korrekta objektiva svaret ™ är det ibland försent.

10 Nej jag vet, jag överdriver massor nu om oss INTPs. De flesta mogna normalbegåvade INTPs är inte sociala kretiner, nördiga känslokalla besserwisserrobotar eller omogna nättroll. Vi har hyfsad koll på sociala koder och önskemål och kan föra oss utmärkt i alla sociala situationer, men ibland skiner det igenom att vi oftast bara tycker att alla ritualer och sociala regler och saker folk gör är trams. Det vi i regel lär oss genom åren är att dölja vår likgiltighet inför dessa saker och att bemästra dem. Ju äldre vi blir desto mer uppskattar vi ofta värdet av en friktionsfri relation med vår omgivning och ibland är den smidigaste lösningen att det är vi som får anpassa oss. Den här listan handlar ju just om stereotypen, som finns där och ibland skiner igenom hos de flesta av oss och att den kan vara bra att känna till för att du ska spara dig irritation och besvikelse. Att dejta en INTP handlar inte bara om att förstå hur vi fungerar dock, det handlar mycket om att du kan läsa av oss. Kan du det och tolerera våra egenheter utan att missförstå något, då är du sannolikt perfekt mach för en oss. Men som de flesta av oss kan berätta så är en perfekt relation för oss något vi sällan stöter på, men som vi heller inte kräver. Vi är vana vid att det skaver mellan oss och andra personligheter på vissa punkter även i goda relationer. Det gäller bara att det positiva överväger så är vi oftast riktigt nöjda. Det kanske låter rätt sorgligt, men att vara INTP är ur sociala perspektiv också en rätt så sorglig historia.

(PS, själv är jag inte singel, men dessa saker har jag ju reflekterat över ändå, jag är ju trots allt INTP och reflekterar över allt kring oss som kommer på tal.)

Sanning och konsekvens kring klimatförändringen

Året är 4432 fKr. En familj röjer en glänta i den täta lummiga skånska urskogen med sina stenyxor och genom att sätta eld på träd och buskage. Detta för att kunna odla spannmål. Det behövs både utrymme och ordentligt med solsken för att man ska få tillräckligt med avkastning. Det finns inte längre byte nog att bara jaga och bärsäsongen är för kort och att bara nyttja det spannmål som växer vilt fungerar inte. Antropocen har inletts och människan har så smått börjat att påverka klimatet.

De första 6000 åren händer inte så mycket med det globala klimatet trots att människan eldar ner enorma mängder skog, inte minst över Asien och Europa. Lokalt uppstår mycket ohälsosamma miljöer där människan utan att veta vad konsekvenserna ska bli gör ett område ogästvänligt. Täta tidiga förindustriella stadsmiljöer får problem med avlopp och sotig luft. Våtmarker som dräneras för odling skapar problem vid torka. Gruvor som grävs läcker ut tungmetaller och tillhör mänsklighetens kanske värsta arbetsplatser som existerat. Medellivslängden är ofta väldigt kort jämfört med idag. För varje steg vi tar framåt uppstår både nya lösningar och nya problem. Och för varje nytt problem kommer en ny lösning. Men ibland är lösningen bara att sopa problemen åt sidan. För det funkar förvånansvärt bra att göra så.

De lokala problemen försvinner i allt större utsträckning. Människan lär sig lokalt att använda avlopp och kontrollera och bestämma kring eldning inne i stadsmiljöer. Lagar och regler gör gruvor till säkrare arbetsplatser. Insikter om våtmarkers betydelser gör att allt fler återställs. Människan bestämmer sig både i grupp och enskilt att ändra inriktning på saker så att det blir bättre. En del av lösningarna är dock fortfarande att sopa problemen under mattan. Sopor säljs till fattiga länder. Våra företag exploaterar okontrollerat fattigare länder. Vi spär på konflikter för våra cyniska intressen i just fattigare länder. Den rikare och mer välmående västvärlden har helt enkelt en hel del av sitt välstånd att tacka till att vi dels utnyttjar andra och dels sopar våra problem i deras riktning. Men ja, i det stora hela börjar det blir bättre överallt. Även i fattiga länder. Klyftorna är både enorma och ofta ökande, men det har aldrig funnits färre fattiga än det gör idag. Faktiskt. Dels har vi rika västländer skärpt till oss. Dels har de fattiga helt enkelt kunnat skörda en del välstånd tack vare vår inblandning hos dem. Allt har verkligen inte varit negativt.

Samtidigt börjar det globala klimatet ändras. För det är en mattsopning vi inte riktigt har velat kännas vid. Nu är vissa gränser nådda så att det sker. Inte minst har de väldiga kalla djuphaven, som funkat som både sänkor för koldioxid och temperaturen börjat mättas.

Men det har inte skett fort med mänskliga mått mätt, utan sakta. Så sakta att väldigt många fortfarande anser att det egentligen inte alls sker. Inte minst för att siffrorna på pappret är små ännu. Och sen är det ju så att det snöar ju fortfarande ibland på julafton. Sommaren regnar ju minsann bort ibland ännu. Det är ju ganska normalt trots allt när man tittar ut genom köksfönstret.

De som är medvetna om att det inte är så enkelt att det man har framför ögat motbevisar är heller inte ense. Och när förespråkare om något inte är ense, då bryr sig heller inte motståndarna nämnvärt. Samtidigt som vi börjar inse det ohållbara i beteenden i väst. För att vi numera har råd att göra det, så knackar ju nu resten av världen på och vill ha samma rätt. Och det kommer att komma med nya mattsopningar som pris.

Det riktigt jobbiga i kråksången är att människor också fungerar rätt olika. Vissa lyssnar på folk som talar passionerat med hjärtat om dessa ting. Andra blir snarast bara skeptiska när känslor svallar och skakar på huvudet. Och en hel del annars väldigt smarta människor är så pass cyniska kring sina medmänniskor att de mest ser politik och pengar bakom alla åsikter som framförs som inte helt sammanfaller med deras egen världsbild.

Folk tänker helt enkelt väldigt svartvitt kring allt, och blir tillråga på det väldigt provocerade när man påpekar hur både insiktslöst och opragmatiskt det är att kategorisera allt i enkla svartvita termer. Faktum är att bara att man gör det gör att man stämplas av de svartvita med en just svartvit stämpel.

De där neolitiska svedjebrukarna har rätt mycket på sitt samvete helt enkelt. De öppnade inte bara pandoras box. De öppnade en oändlig mängd boxar som i sin tur innehåller ännu fler. Men de öppnade denna första låda för att de var tvungna. Skogens bär räckte inte. Jaktmarkerna var begränsade. Det bofasta livet var bekvämt och tryggt på sätt som tidigare resande nomadliv inte var. Och de och alla generationer som följt har lärt sig att nya omständigheter kräver nya lösningar. Ibland är de nya lösningarna att ta ett steg tillbaka och kanske göra som man gjorde tidigare. Ibland är inte det nya bättre än det gamla.

Men oftast är det inte så enkelt. Oftast KAN man inte ta ett steg tillbaka, för då får man andra gamla (eller nya okända) problem istället. Och risken med att tro att ett steg tillbaka alltid löser saker är att man istället då fastnar i en loop, istället för att gå vidare. Och det är väldigt mycket mot människans sätt att lösa saker. Helt enkelt för att det är väldigt kortsiktigt och dumt och människan är trots allt inte så dum tack och lov.

Det ter sig rätt märkligt att förespråka att lösningen skulle ligga någonstans i lösningar som gjorde att vi hamnade där vi gjorde.

För om lösningen är mer ålderdomliga ekojordbruk t ex så tänker vi ju bakåtsträvande. Ineffektiva jordbruk som faktiskt ger dramatiskt mycket mindre avkastning och kräver mycket mer jobb. Och som ofta öppnar upp en enorm kedja av ineffektivtet i produktion och transport.

Då får vi problem med att föda en befolkning som ökar globalt. Om vi inte kan använda GMO-grödor som tål sjukdomar och torka, då spär vi ännu mer på framtida problem som vi ju rimligen år 2019 skulle ha börjat lämna bakom oss. Kanske är det så att en del av de felaktiga lösningarna vi gjort för att hantera problem inte ska ersättas med gamla metoder som egentligen inte alls fungerat, eller bara fungerade under vissa tidsbegränsade omständigheter. Utan med helt nya.

Så tänker i alla fall jag. Jag har väldigt svårt att förstå folk som anser att vi ska spara oss ur alla miljöproblem. Göra mindre av allt. Gå till baka. När det ju i själva verket just är överskottet och vår enormt rika levnadsstandard som gör att vi har råd och möjlighet att bry oss om saker som väldigt många inte ens tror sker.

Så en eld brinner och den elden är världens klimat. Den elden ska vi ju givetvis försöka undvika att hamna i igen. På den punkten har de som blickar bakåt helt rätt. Vi tog en del dumma steg ur miljösynvinkel så fort vi började påverka miljön omkring oss. Men det var som sagt tvunget.

Men det vi borde göra först är att släcka elden. Och som det ser ut nu kan inte det alls ske genom att vi drar i bromsar. Det här tåget åker nämligen väldigt sakta, men väldigt bestämt och svarar långsamt på allt som sker. Så bestämt att det är självgående enligt en allt större mängd experter. Så att hoppa av och sluta slänga på bränsle gör liksom ingen nytta. Det som krävs är en aktiv broms. Geoingenjörskonst. Aktivt kyla hav och atmosfär. Aktivt sänka CO2-nivåerna. Inte bara sluta producera nya.

Och det är där skon klämmer idag. Att så många, som vill så väl och är medvetna om problemets existens, fortfarande tror att tåget stannar bara de slutar köpa sugrör av plast, röstar på MP, äter fairtradekakao och cyklar till jobbet. Dvs att så många är medvetna om vad som sker och känner hjärtats engagemang, men har en nostalgisk övertro på att passivitet och sparåtgärder kan stoppa ett skenande tåg. Och vad värre är egentligen bara sysslar med en sorts thoughts and prayers, dvs de gör inte bara inget alls för att stoppa tåget, de motverkar kanske egentigt agerande med att de tror de gör något. För det kanske enda som är värre än att inte göra något alls är att tro att man gör något som inte gör någon nytta och som får dig att sluta försöka.

Men en annan då kanske ännu värre klämmande sko är att människor som hör alarmet signalera varje dag, tillslut slutar lyssna. När det talas om katastrof varje dag, men när det inte ens är helt konsekvent kring vad som sker (ta t ex hur CO2-gränsen som gör systemet självgående hela tiden flyttats runt av expertisen, från 350 ppm till 400 till 450), då börjar cynikerna som varken vill blicka bakåt eller framåt vädra morgonluft. Och med rätta. Jag förstår deras skepticism. Även om jag vet att de har fel.

Forskning fungerar ju nämligen så. Nya rön ger nya insikter. Sanningar ändras. Och saker är fan rätt så komplicerat.

Men folk fungerar inte så. Nya sanningar varje dag låter tillslut som att allt är lögn. Här borde både forskare, politiker och media ta sig en funderare på sitt ansvar kring att ropa varg.

Problemet är att det tåget har ju också sannolikt gått. Förtroendet för forskare som experter är sjunkande och det innebär att det inte räcker med att forskare slutar göra dumma saker. De måste nu göra rätt briljanta saker för att återställa det. Men den vi tyvärr ser där är hur politiker drar undan mattan genom att begränsa pengarna. Anslagen i väst sjunker på många ställen. Vetenskapsfientligheten har nått maktens korridorer.

Det är väldigt lätt att vara raljant kring att folk är dumma som inte förstår hur komplicerat forskning är och att de är korkade som avfärdar en riktig expert till fördel för något konspiratoriskt klipp på youtube.

Men samtidigt, om nu vi som gör det är så mycket smartare, varför begriper då inte så där värst många av oss smarta något så enkelt som hur människor funkar? Det finns ju för bövelen t om flertalet sensmoraliska talesätt och sagor som berättar för oss hur dumt det är att skrämma upp folk. Vi snackar visdom på förskolenivå att inte ropa varg.

Pandoras box som sagt. Tänk på konsekvenserna av vad en sak kan leda till och inte bara på det du vill det ska leda till. Du har en lång väldokumenterad historia bakom dig där vi kan just se konsekvenskedjor med utgångspunkt i händelser. Den visdomen hade inte den neolitiska familjen som svedjebrände.

Bete dig som det.

En hotad idyll

Under alla år jag har skrivit texter och tyckt till om saker har jag alltid framhållit det logiska och objektiva framför det mystiska och känslosamma. Men givetvis finns det ämnen som blir meningslösa om man inte kan släppa den stoiska sargen och ge sig hän bland känslorna.

En idyll är något som blir mycket subjektivt att försöka definiera. Det är något helt grundat i nostalgi och känslor. Ofta totalt irrationella sådana, men ändå väldigt viktiga för många. Det är i regel heller inget problem att tala om idyller, eftersom ämnet oftast är oproblematiskt.

Men när man använder det för att försvara något, då blir det inte lika enkelt. Då blir idyll ett retoriskt vapen, vars syfte är att just tala till folks känslor. Då blir idyll allt annat än harmlöst.

En sådan idyll är centrala skåne, kring trakterna av Lyby och Norrto där jag bor. Det är jordbruksbyggd i ett kulligt och stenigt landskap där bönderna fått slita genom århundradena för att göra landskapet odlingsbart och bördigt. Många små fält korsas av detta slit i form av stenmurar. Det är egentligen med skånska mått mätt inget jättebra odlingslandskap, inte om man jämför med de bördiga jordarna på söderslätt eller utanför Lund. Men slit och hårt arbete har ändå gjort det till en rik jordbruksbyggd, fylld av småbyar och slingrande vägar. Vid en första anblick är det heller inte lika vackert som Österlen eller Bjärehalvön ur turistsynpunkt, men sakta genom åren har ändå en rad verksamheter etablerat sig här som just livnär sig på turism. Och det mesta tyder ju på att turism i Sverige är en växande bransch. Inte minst i en framtid då miljön kanske kräver att vi tänker om kring långa flygresor till fjärran länder. Och det dessa trakter kan bjuda på är ju en känsla av trygghet och något genuint. Något i brist på andra ord: väldigt skånskt.

Nu var det här ingen text som försökte sälja in min trakt för turismnäringen. Utan min text handlar om det luddiga begreppet idyll. För samtidigt som jag kan försvara ett landskaps existensberättigande med att det är en idyll, kan någon avfärda det med att idyll är något subjektivt och emotionellt.

Och det är ju just det vi ser ske nu här där jag bor.

Ett gruvbolag har precis inlett sina provborrningar här i jakten på vanadin. Ett mineral som används för bl a batterier. Det är lätt att åberopa vanadin ur ett emotionellt perspektiv som något viktigt just för miljön. Inte minst för att utvinningen av det i andra länder har kantats av exploatering och miljöförstöring. Kanske ska då det organiserade Sverige ta sitt ansvar så att inte det blir värre i tredje världen. Ser du pojken i Afrika som kryper runt i leran döendes av tungmetaller? Ja lite så ska du se när försvararna av skånsk gruvdrift försöker tala till våra samveten.

Problemet är ju att detta är ett väldigt kasst argument för människor att axla ett ansvar. Inte minst när det är det enda argumentet som egentligen finns till varför det ska ske på svensk mark. ”Det är bättre om det sker här”.

För vem då? För personen som bor i tredje världen? Kanske. Personen slipper ju ett stort gruvhål som förstör miljön. Men på vilket sätt är det bättre för personen i Lyby att istället få detta gruvhål och alla kända och okända risker det innebär?

För här har vi ju då personer som bor i en idyll. En idyll som utan tvekan är under hot om gruvdriften med stora dagbrott blir aktuell. Genast skulle enorma sår rivas upp i landskapet som kommer göra det svårt att tala om idyll. Det talas om 300 ggr 300 meter enligt gruvbolaget. Andra nämner 500 ggr 500 meter. Och gruvbolaget vars arbetare och ägare alla bor på andra platser talar gärna om hur obetydligt detta är. Och att allt ju ska återställas om 20-50 år. Men vad händer om man vill expandera med fler gruvhål? Landskapet har ju trots allt redan tappat större delen av sitt attraktionsvärde. Vad gör då tre fyra till stora dagbrott? Inte mycket alls faktiskt. Landskapet är ju redan rätt så förstört som det är.

Och återställas? Vad hjälper det mig att det om en generation eller två kommer finnas en onaturligt och ofta erbarmligt ful fejknatur på platsen som knappast lär duga för jordbruk. Som kanske inte ens FÅR användas för jordbruk pga tungmetaller.

Vad fick jag ut av det egentligen när mitt bed and breakfast slutade locka till sig folk i jakt på en lugn avkrok bland skånska rapsfält och åkermarker redan 20 år tidigare? Vad hjälper det ekobonden som är livrädd för att hans grödor inte ska gå att sälja om det börjas ryktas om tungmetaller i grundvattnet som ett resultat?

Den enda som gynnas är markägaren som kompenseras för marken där själva dagbrottet hamnar. Ingen annan av de 10000-tals som bor i trakterna och som kan riskera få sin idyll förstörd. Ok nu ljög jag medvetet. Två andra parter till gynnas. Dels staten som säkerligen får in skatt. Dels gruvbolagets aktieägare. Och marknadspriset på vanadin hålls ju nere om det finns tillgång, och då får ju Yun Lee i Shanghai en mobiltelefon som inte behöver kosta 15000 utan 10000. Jättebra. Verkligen. Och jo, rent teoretiskt ska väl gruvarbetarna handla lunch. ICA Kvantum i Hörby tjänar några extra tusen i månaden. Det uppväger ju allt. Låter jag lite raljant nu? Ja men det är ju för att det är så absurt att gräva efter andra fördelar som gruvdriften för med sig. Det blir så erbarmligt ynkliga spekulativa vinster. Så fånigt att det får det berömda ”trickle down economy” att framstå som rena nobelprisvinnaren i rationell jämförelse när folk letar efter vilka vinster en gruva som denna skulle ge en byggd. Och glöm arbetstillfällen. Dessa bolag anställer inte primärt lokalt. Det är inte ens säkert de anställer i Sverige.

Ett annat stort problem kring det hela är ju att det finns så många frågetecken. Så många ”men tänk om” som avfärdas som just emotionella argument med mindre värde från de vars hela förespråkande då är ett enda emotionellt argument.

Men vilka andra mer rationella argument skulle det egentligen existera? Rena kalla logiska fakta som finns visar oss ett stroppigt,aggressivt gruvbolag som har allt att ljuga. De har t om betett sig hotfullt. Och deras chef kallade trakten för ”just farmland”. Vem kan rent rationellt hävda att detta låter som ett bra och pålitligt bolag som kommer göra sitt bästa för alla drabbade? Ja, det är ”bara jordbruksmark”, som också är leverbröd för 1000tals direkt och indirekt.

Och det är folks hem.

Det visar oss att med inga undantag alls är gruvor i skiffer en smutsig affär. De objektiva kalla fakta visar oss att det inte inte lokalborna, de som påverkas, som får något för gruvan. De få pengar som kommer tillbaka till folk kommer hamna i statens fickor, 60 mil bort. Man hade ju kunnat sälja idén väldigt mycket bättre till lokalbefolkningen om det vore kommunen som fick skatteintäkter, men så är det inte.

Så ja, att åberopa att något är en idyll, för att försvara dess existens, är absolut emotionellt kopplat, men också det enda rationella en boende här kan göra.

Det enda man rent rationellt KAN se som boendes i en trakt som lever av att vara en idyll är att allt kommer bli sämre. Det vore faktiskt otroligt irrationellt att sitta och tycka att det är bra för bygden med ett gruvhål som inte gynnar någon här, men som tvärtom garanterat skulle göra det mesta sämre. Hur mycket sämre är svårt att säga. Men garanterat sämre.

Och då har vi inte direkt berört två andra stora risker här. Dels om olyckan är framme och naturen och vattnet förstörs. Den risken vill såklart gruvbolaget tona ner. Men faktum är att skånsk skifferbergrund är så pass uppsprucken att de kan inte garantera att spillvatten läcker ut.

Men också den där andra lite luddigare känslan som detta kommer med, nämligen pandoras box.

Vad kan ett gruvhål leda till? Tre till i Lyby? 200 till överallt i skåne? Det går ju faktiskt inte att säga. Det beror ju på omständigheterna.

Allt som krävs för det är ju att vi får ett prejudikat i detta ärende som gruvbolagen kan hänvisa till. Och att marknadspriserna på diverse metaller i skånsk alunskiffer blir tillräckligt stora för att gruvdriften ska bli lönsam. Då kan man med åberopande av fattiga barn i tredje världen ganska enkelt motivera att skåne ska grävas upp. Det är ju så emotionella argument om solidaritet och ansvar funkar idag.

För som sagt, makthavare och förespråkare bor ju inte här. I princip är det bara om ”sommarstället” på Österlen hotas som stockholmaren bryr sig. Det är ju så det funkar när idyller hotas. De räddas bara när personen med makt själv råkar se sin idyll hotas.

Vi hade ju öht inte ens haft den här diskussionen om alunskiffern låg under de stora fina villorna kring Stockholms skärgårdar. Då hade vi både hittat rödlistade arter, kulturminnen och alternativa lösningar för att rädda en idyll ska ni se.

It's just farmland
It’s just farmland – Men också min idyll och mitt hem.

Vilka är fördelarna med att bo på landet?

Närheten till naturen

Det är ganska vida känt att människor mår bra av naturen. Att det inte bara ger oss lugn och stressar av, det kan t om hjälpa folk som drabbats hårt av dessa ting att läka. Jag märker det så väl när jag har varit iväg i staden en längre tid. Man liksom varvar ner direkt av tystnaden och friden.

Den rena luften

På samma tema märker jag som boende på landet också hur skitig luften är i städerna. Och hur fort man vänjer sig vid det. Det är först när jag kommer hem som jag åter märker hur ren luft egentligen känns att andas in.

Alla känner alla

Ok, detta är inte BARA positivt. Ibland önskar man att vara lite mer anonym, men t om en så misantropisk introvert som jag har lärt mig inse och uppskatta fördelen med att veta vem som bor var och att man liksom hjälper varann och håller lite koll. Fördelarna uppväger nackdelarna. Och det är trots allt inte 1800talet längre så man ska inte överdriva den där missunnsamma grannen som snokar på allt du gör. Det är åtminstone inte värre än det är i trapphuset i staden. Med fördelen då att samme granne varken kan lägga arga lappar i tvättstugan eller banka med kvasten i golvet för att du råkade hosta för högt. Eftersom hen trots allt bor 200 meter bort.

Transporterna är ofta enklare på landet

Det kan låta som en paradox, men det är ofta mitt intryck att jag som boendes på landet i Skåne, där det är relativt nära till allting, har det enklare att ta mig till saker än många i städerna har. Städerna är absolut bromsklossar vad gäller transporter. Trafikstockningar, rusningstrafik, trasiga allmänna transporter, inga parkeringsplatser. Listan på saker som besvärar en i städerna vad gäller transporter är rätt ansenlig. På landet, så länge man bor i t ex skåne är det i princip bara en enda sak som kan ställa till det och det är snöstormar som driver igen vägarna. Man får ju inte glömma bort att vi som bor på landet inte alls måste åka in till staden för våra ärenden. Skolor ligger ofta i småbyar. Affärer i utkanten av städerna. Det enda kan vara om arbetet ligger i staden. Men om du är egenföretagare t ex, då finns inte det argumentet. Och jag lovar att din privata kontorsyta i m2 är mycket billigare i ett hus på landet än mitt inne i centrum.

Den skenbara fördelen med staden

Jag är dock den förste att erkänna att det finns klara lockande fördelar med att bo i staden. Du har tillgång till mycket praktiskt och kan gå och besöka dina vänner. Affärer, restauranger, arbetsplats och samhällsfunktioner likt skola och sjukvård ligger nära. Det är något visst med att bara kunna gå ut och ta sig en öl och sen bara gå hem igen. Staden har ett åtminstone till synes praktiskt övertag på landsbygden som är svårt att förneka. Men när man börjar titta på dessa fördelar rent praktiskt så inser man rätt fort att det är långt ifrån självklarheter. Det finns inget som säger att skolan ditt barn går på inte ligger i andra änden av staden. Att ditt jobb inte ligger i en annan stad. Att du bor i en del av staden som inte har några bra matvarubutiker. Det är t om ett ganska vanligt fenomen att just specifikt matvarubutiker ligger lite mer i utkanterna och inte i centrum. Åtminstone de större, billigare och mer välsorterade. Och transporter inne i en stad kan vara nog så komplicerade när det kommer till trafik och parkeringsmöjligheter. Ibland är det faktiskt mycket enklare att ta sig från landsbygden till kanten av staden där köpcentrum ligger och utföra sin handling än det är för de boende i staden att ta sig till samma plats. Så de teoretiska fördelarna som vi alla känner till kräver ju också väldigt bra omständigheter för att vara sanna.

Framtiden ser osäker ut för landsbygden, men också för staden

Trots att jag kan lista massor av fördelar kring att bo på landet som gör att jag föredrar det framför staden så ser jag också hur samhället allt mer urbaniseras och att glesbygd ofta drabbas av nedskärningar på allt från skolor till infrastruktur. Folk bor allt mindre ute på landet än man någonsin har gjort och ingen gör något åt saken för att motverka det eftersom det inte finns några starka politiska incitament. Men kommer denna utveckling verkligen att hålla i sig? Det jag tänker på är ju hur butiker faktiskt allt mer dör i våra stadskärnor. Pga höga hyror och att allt mer går över till näthandel. Plötsligt kanske staden allt mer utvecklas till en miljö som tappar en av sina starkaste kort, nämligen närheten till butiker. Mycket tyder på det. Ingen kan med säkerhet säga att de vet hur framtiden kommer att se ut – oavsett vilken boendeform man än väljer. Så då får man ju mest titta på vilka behov man har nu. Och där tror jag många överdriver städernas fördelar och dito landsbygdens nackdelar.

”Varför bor jag inte så här” säger många när de kommer ut till mig. Det är ju så fridfullt och skönt. Ja, varför gör du inte det?

Kan numera arbeta utan problem ute i min trädgård sedan jag dragit in extra repeaters som ger mig wifi över hela tomten. Jag tror mitt kontor är skönare än ditt faktiskt.

Sommaren är här!

Inte företaget mig så mycket projekt i trädgården eller i huset denna vår, men nu är det sommar och då står lite nya projekt på tur. Här kommer lite slumpmässigt utvalda bilder på temat vår och sommar i Norrto.

Den kulturella singulariteten

Den teknologiska singulariteten handlar i stort om ett fenomen där teknik och vetenskapsutvecklingen plötsligt och intensivt eskalerar. Gärna då assisterad med en självförbättrande AI som för varje ny utveckling av sig själv förbättrar sig och kunskapen om allting i en logaritmisk skala där vi plötsligt och intensivt då når i princip total kunskap om allt.
Det finns många kritiska röster kring detta. Många ifrågasätter om en AI verkligen KAN förbättra sig själv i någon relevant takt att saker bara exploderar utvecklingsmässigt, och man påpekar även att utveckling av kunskap inte bara handlar om intelligens, utan om att man faktiskt måste pröva och testa saker. Men för all del, låt oss säga att singularitets-AIn har ett gigantiskt labb och rent praktiskt kan studera och testa alla nya hypoteser den spottar ur sig om allting. Det är kanske möjligt om vi bara ökar på tidsspannet lite.
Problemet med detta ligger på två nya nivåer. Bara för att vi plötsligt har tillgång till kunskap (eller lite saktare över tid utan en tekniksingularitet) är det inte säkert att vi förstår dessa nya saker på ett bra sätt. Det är ju ett rätt välkänt fenomen att ju mer avancerad teknik vi får, desto färre människor på Jorden rent procentuellt kan verkligen förklara den i all detalj. Specialiseringen ökar.
Låt oss säga att vi får tillgång till klinisk odödlighet. Vetskap om liv i rymden. Genetiskt överlägsna människor. Post-scarcity-fenomen kring teknik och resurser som billig som dödar ekonomin. Automatisering av byggnation och transporter. Rymdresor och kolonisation. Alla saker som dramatiskt tvingar oss att ställa nya frågor kring vardagens självklarheter. För om det bland oss går människor med genetiskt överlägsen intelligens och livsspann t ex, tror verkligen någon att det inte kommer leda till konflikter? Eller när tekniken gör att bara ett fåtal behöver jobba? Vad det gör med ekonomin? Eller om aliens knackar på, vad det gör med vår självbild och våra religioner och ideologier? Dvs massor av pandoras boxar öppnas på ett kulturellt och socialt plan, när tekniken plötsligt har sprungit ifrån folk.
Är det något vi inte riktigt alls kan se en singularitet kring ens på horisonten är det vårt förhållande kring dessa saker. Och då är allt saker som ligger inom en till fem generation fram i tiden bara. Alltså snart. Jättesnart.
En vanlig och dum lösning på detta är att vi helt sonika tror och tycker att vi kan förbjuda saker. Det kommer givetvis inte fungera. Du kan inte förbjuda kunskapsmässig utveckling. Vad du däremot kan göra är en radikalt ökad insats kring att titta mer på konsekvenserna av vad nya teknologiska framsteg kommer att göra med våra liv. Dvs göra oerhört mycket mer för att se till att mänskligheten håller jämnare steg med tekniken den utvecklar.
Jag har ingen självklar lösning på hur det ska gå till. Men jag tänker att man får börja med att försöka pusha för en kulturell och social singularitet som hänger med en teknologiska. Och om det behövs, sätta den berömda AI:n på att prioritera den biten. För jag är rädd för att den inte kan lämnas till att ske helt på egen hand när det andra inte gör det. Det är det som är problemet med en logaritmisk utvecklingskurva som ska jagas av en linjär. Det kommer aldrig funka så bra. I bästa fall leder det till att vi ser på tekniken vi inte längre förstår som just bara det och accepterar läget, men det är mycket mer sannolikt om man tittar på vår historia, att vi kommer att vilja bränna någon eller något på bål, som reaktion. Vi är lite för smarta för oss själva helt enkelt. Men inte smarta nog att kunna lösa vår dumhet kring vår smarthet.
Än.
Kanske är svaret så enkelt att när den teknologiska singulariteten inleds, så kommer den lösa det här problemet till den med av bara farten. Man får ju nästan hoppas det. Ja så länge svaret inte är att det inte kan lösas och att vi måste plockas bort som variabel. Den risken finns ju kvar att det är slutsatsen en AI drar. Det vet vi ju inte.