“Don’t tell me the moon is shining; show me the glint of light on broken glass.” – Anton Chekhov
I författande och filmkonst pratar man ofta om ett berättande ideal som heter visa, berätta inte (show, don’t tell). Men jag vill hävda att det är en god princip oavsett vad man ska skriva, om det är en känslomässig effekt på något sätt du vill uppnå. Regeln är alltså inte alls relevant för att skriva en manual, men absolut för en säljande text.
Det handlar om konsten att beskriva något, ofta hur någon mår eller tänker, utan att beskriva det förklarande eller deskriptivt med syftet att få läsaren att förstå och känna på ett visst sätt. Helt enkelt att visa att en person är arg, utan att skriva att personen är arg. Man beskriver istället förlopp och låter personens agerande och uttalade tankar förklara allting. Och ju mer subtilt du gör det, desto skickligare kan det bli.
Enkelt konkret exempel:
Lisa var väldigt arg den här morgonen. Så upprörd att hon kokade inombords.
Pröva istället att t ex skriva:
Lisa smällde igen dörren så att glaset i rutan krossades. “Vad fan ska jag göra nu då?! Jag hatar det här!”
Det är svårt och absolut krävande att skriva enligt principen show, don’t tell. Det märker du i regel rätt omgående om du någonsin arbetat med en text och funderat på just detta. Det blir som att arbeta med ett hantverk och ha ena handen bunden bakom ryggen.
Meningarna jag precis skrev i stycket ovan är för övrigt ett direkt brott mot principens ideal. Jag förklarade precis hur något var och hur du skulle känna (enligt mig), istället för att visa det så att du fick ta ställning själv. En del skulle säga att jag “skrev läsaren på näsan” helt enkelt. Jag tryckte på dig värderingar och åsikter istället för att du själv fick utveckla dem. Det är något jag också fortsättningsvis tänker göra i texten, eftersom det som sagt är mycket enklare än att exemplifiera allting. Och jag vill också hävda att det heller inte alls behöver vara fel att göra så. Det här är trots allt en guide till ett begrepp, och inte mitt inlämnade bidrag till Svenska Akademin.
Den gyllene regeln och idealet enligt principen visa, berätta inte, är att du ska få läsaren att hålla med dig, inte genom att berätta hur den ska känna, utan genom att få den att känna så genom att t ex beskriva miljö och förlopp. Eller använda väl valda ord och uttryck. Eller bara uttrycka sig på ett väldigt specifikt sätt.
Och varför detta ideal då? Dels för att det är att betrakta som skickligare skrivkonst enligt många människor, och för att det sannolikt också är mer potent rent effektmässigt om vi ser till psykologin kring berättande. Om du kan få läsaren att känna en sak du vill att de ska känna, utan att säga åt dem hur de ska känna, så har du bemästrat ditt kall som författare. Det är onekligen så.
Överlag så uppskattar inte folk att bli dirigerade känslomässigt eller i sitt ställningstagande. De flesta föredrar känslan att de själva har tagit ställning. Även om det så egentligen skett genom manipulation genom ytterst skicklig skrivkonst.
Nu kanske du protesterar och säger att det minsann finns gott om bra böcker och filmer som har en tydlig berättare som förklarar allting. Och det är givetvis helt sant. Jag hör t ex Morgan Freemans röst just nu bara jag tänker på saken i förhållande till film. Visst funkar det med en berättarröst.
Många mycket älskade folkliga författare arbetar heller inte alls enligt denna princip. Ett exempel är Astrid Lindgren som ständigt beskriver allting utifrån. Det går nog inte ens att tänka på en bok av henne utan att höra hennes röst. Men det kan också vara en av anledningarna till att hon faktiskt aldrig varit aktuella för de stora priserna ty där är det att betrakta som sämre hantverk.
Min egen uppfattning är att det finns god berättarkonst och så finns det dålig och att visa, berätta inte, ibland kan vara något som tydligt indikerar detta. Men att det långt ifrån behöver vara så. Känslor kan väckas i läsaren ändå. Men att om man ska förenkla det hela till något konkret då, så krävs det oerhört mycket skicklighet att komma undan med brott mot idealet, snarare än att följa det. Det är enligt mig svårare att bemästra berätta, visa inte, än att visa, berätta inte. Kanske mycket svårare t om.
Så lär dig hellre idealet. Det är ett på alla sätt och vis säkrare kort.
I reklam och copyvärlden handlar det helt enkelt om att fakta ska tala för sig själv. Det blir faktiskt nästan mer tydligt här, än det blir i det skönlitterära, eftersom här skalar visa, berätta inte, bort massor av säljande pladder som skriver folk på näsan utan att ge dem det som de söker, nämligen fakta.
Berätta inte varför du är världens bästa rekryterare, visa det (visa ditt CV, visa vad folk säger om dig, visa en image som utstrålar kunnande).
Berätta inte varför din värmepump är bäst, visa det (gärna med tabeller som visar data och testresultat).
Berätta inte hur gott din pizza smakar, berätta vad den smakar (och fresta med bra bilder).
Berätta inte att du har designat världens snyggaste hörlurar, visa det (med snygga foton såklart!)
Bara vara konkret. Och ska du manipulera (vilket du såklart ska, eftersom du ju ska sälja in dig) så ska du sticka ut genom bra formuleringar som väcker intresse. Inte genom berätta hur bra du/det är. Show, don’t tell.
Det är svårt. Det är också en av anledningarna till att du alltid ska söka professionell skrivhjälp om du kör fast.